Valfrihet – frihet från att välja

Jag minns när PPM-systemet infördes. Det skulle bli så bra, vi skulle själva få investera våra pensionspengar och få möjlighet till en bättre pension genom aktiva val. Nu har det gått tjugo år och vad har hänt?

Antalet fonder vi får välja mellan minskar successivt. Nu vid årsskiftet försvann en tredjedel av de kvarvarande fonderna, men nya utrensningar görs hela tiden. Antar att det vid det här laget inte finns någon utanför AP7 Såfa som inte fått brev om att minst ett av deras fondval plockats bort.

Förut kunde man ”spegla” sina PPM-fonder hos sin fondförvaltare. Själv hade jag min PPM-översikt i min Avanzadepå, men den möjligheten plockades bort. Det visade sig att lättillgängligheten resulterade i att fler gjorde fler aktiva val än om man är tvungen att gå in via Pensionsmyndighetens egen hemsida lika överskådlig som ett flipperspel.

Vore det inte allra enklast om vi fick ett val att göra? Varje år kunde vi få hem en talong med ett förfrankerat kuvert, och så kunde man sätta ett kryss i blankettens enda ruta och skicka in alltihop till myndigheterna. På så vis skulle våra politiker fortfarande kunna hävda att vi har ett fritt val (visserligen med bara ett alternativ, men ändå) och det skulle fortfarande behövas en myndighet med tillhörande generaldirektör för att behandla våra fria val. Alltid finns det någon avdankad knapptryckare som behöver ett ”jobb”.

Och sedan, när vi gnäller över för låga pensioner, kan (o-)ansvariga politiker hävda att det inte är deras fel. Folket har fått ett precis så fritt val som man klarat av att hantera, och om resultatet inte blev det önskvärda måste det bero på att vi valt fel.

E-böcker och läsplattor

När det kommer till ny teknik (eller egentligen all teknik som går på el) känner jag mig som en idiot, men jag har börjat läsa e-böcker, alltså böcker på skärm. Egentligen föredrar jag gamla hederliga pappersböcker, men jag vill läsa böcker på ett annat språk än svenska för att på så vis förena nytta med nöje, och nu har jag fiskat ut hela utbudet på mitt lokala bibliotek på det aktuella språket.

Jag vill inte heller gå över till ljudböcker, själva poängen är att läsa, inte lyssna. Så antingen får jag börja betala för pappersböcker, och då kan det dra iväg ganska snart, eller också får jag bita i det digitala äpplet, alltså en gammal Iphone (jag vet, det är Göteborgsklass på den ordvitsen).

Jag har hittat gratis e-böcker här och där, men kan absolut betala en dollar eller två för dem också. Utländska pappersböcker på nätet blir för dyrt. Antikvariat för svårt och tidskrävande. Men jag måste erkänna att det är motvilligt som jag omfamnar den nya tekniken. Jag börjar förstå hur Ansgar kände sig när man övergav papyrusrullarna:

Än så länge går det ändå förvånansvärt bra, men allt kan alltid bli bättre. Därför vore det kul att höra om de av er som gått med i det moderna samhället läser e-böcker och har tips och råd. Lånar ni e-böcker på bibliotek? Har ni någon prenumerationstjänst? Eller skaffar ni dem någon annanstans, och betalar ni i så fall pengar för dem? Och vad läser ni böckerna på – dator, iPad, Kindle, telefon...?

Kurs i Harry Potter

Först vill jag tacka Jakob och EFN-Ara för inspirationen. De gjorde mig nämligen uppmärksam på att det finns en svensk universitetsutbildning om ”Harry Potter och hans världar”:

”Kursen ger kunskap om J. K. Rowlings författarskap samt intermediala perspektiv på Harry Potter och hans världar, särskilt film och litteratur. I kursen ingår litteraturvetenskaplig terminologi, samt studier av fantasygenren. Kursen examineras genom ett självständigt fördjupningsarbete.”

Linnéuniversitet?

Man kan såklart välja att skratta åt det här på samma sätt som när det anordnas kurser i att hantera en zombieinvasion, men betänk att universiteten ska vara Sveriges utbildningsväsens främsta lärosäten. Dessa borde inte lägga pengar på en påhittad barntrollkarl, lika lite som studier om Fimpen, Modesty Blaise eller Pojken med guldbyxorna.

Om inte av andra skäl så för att skolor och myndigheter inte har byxor vars fickor är fulla av oändliga mängder pengar. Kurser i Harry Potter, katters personlighet eller analyser av 1900-talsteater ur ett genuskritiskt perspektiv tar resurser som hade kunnat lagts på riktiga, användbara kunskaper.

I min presentation här på sidan står det att jag genomgått en statlig humorutbildning, så vem är jag att peka finger åt knäppa kurser? Men det finns en väsentlig skillnad. När jag studerade ståuppkomik på Dramatiska Institutet var antagningsreglerna mycket tydliga med att utbildningen var till för människor som hade för avsikt att arbeta professionellt som komiker, inte för präster som ville hålla roligare predikningar eller lärare som ville väcka sina elever.

Här kan man ju inte ens ha funderat över den aspekten. Visst, bevisligen kan man livnära sig som zombieexpert och Harry Potter-tolkare, men jag tänker att det är jobb man med fördel kan förkovra sig till på fritiden. Fanns det dylika kurser på något obskyrt folkuniversitet vore det väl en sak, men Linnéuniversitetet ska inte leka bort skattepengar på trollkarlar.

Dags för ädelmetaller?

Banker kraschar, rekordlåga räntor, terrorister, ”resenärer” och allmänt skakigt i världen. Jag tror som vanligt på att säkra upp börsportföljen med guld och silver – stabilt i uppgång, kanon i nedgång. Sedan kan det diskuteras om man ska äga bolag, fonder eller certifikat.

Det känns alltid skönt att få medhåll. Generellt ska man kanske inte lita på 50plus-gubbar med Iggy Pop-frisyr, men Eric Strand på Pacific Fonder är en fiffig kille:

Hans syn på silver är nog den mest positiva jag sett. Förstod jag rätt menar han att silvret kan sjudubblas i värde inom ”några år”. Fast det är absolut inte första gången någon haussar silvret. ”Dags för silver att skina” vitsade Placera.nu till det för tre år sedan. Sedan dess är vi +/- 0.

För 2,5 år sedan tyckte Aktiespararnas Christoffer Ahnemark att silverpriset borde mer än tredubblas. Nope, ner sedan dess. Men någon gång måste väl de och jag få rätt? Nej, det måste vi inte, men det vore trevligt. Jag behöver inte ens en sjudubbling. Bara silvret tredubblas på ett år eller två så ska inte jag klaga.

Smarta hem för korkade människor?

Den som följer mig på Twitter kan redan ha sett detta, men jag tyckte att det var lite kul. Jag är inte känd för att ligga i framkant när det kommer till ny teknik, men åkte med av bara farten när Aktiesvorsk frågade ”Finanstwitter” om förslag till bästa smart-home-systemet.

Detta är givetvis grekiska för mig, men jag fattar att det handlar om att kunna styra sin hemelektronik, företrädesvis från telefonen. För att visa precis hur mycket grekiska det är för mig laddade jag upp en bild på min telefon (inte från min telefon för den har varken kamera eller internet).

Givetvis blev jag ”hånad” så fort jag blottat min strupe. Någon frågade om jag använder VHS eller Betamax. Varken eller, eftersom jag inte heller har tv. Och så detta:

Att kalla mig teknikfientlig är att sparka upp öppna dörrar, men jag undrar på allvar om någon enda människa har praktisk användning för ett smart-home-system. Jag kan fatta det coola i att tända i ett rum när man sitter i ett annat, men användbart är det knappast. Slå igång en stereo på avstånd var hitech förr, men nu har väl alla som lyssnar på musik med sig den just i den telefon med vilken de kan starta hemelektroniken i andra delar av hemmet?

Nu menar jag inte att folk inte får lov att köpa leksaker, men visst är det väl just leksaker det är? När jag var ung fanns något som hette Tamagotchi, ett slags elektroniskt husdjur som stal ens tid. Idag köper ingen en Tamagotchi, men många köper en Alexa. Här är tio användningsområden.

Jag vill inte verka teknikfientlig, men jag skulle inte använda en enda av dessa funktioner. Min personliga favorit är: ”Alexa, hur är vädret idag?” Ett annat sätt att ta reda på det är att titta ut genom fönstret, men varför göra något gratis som man kan betala för och samtidigt få känna sig tekniskt avancerad? Om flest prylar vid döden vinner är jag redan förlorad.

Byggemenskap

I mitt snudd på osunda intresse för olika boendeformer hittade jag ”byggemenskap”, där flera hushåll går ihop i ett slags kollektiv på gemensam mark. Som i Baskemölla där man blandar villor och flerfamiljshus. Fenomenet har en egen lobbyorganisation, Föreningen för byggemenskaper.

Det kan säkert vara vettigt för människor som vill äga sitt boende i ett område där de inte riktigt har råd, men för mig låter det lite som det sämsta av två världar. Villans kostnader och problem, men ändå bostadsrättens ofrihet där man är beroende av sina grannars välvilja för minsta förändring.

Enda fördelen jag ser är att grannarna nog bryr sig mer om varandra på gemensamma ägor, förutsatt att man inte är allt för många. Inget jag har behov av nu, men kanske när jag blir gammal. Fast jag är osäker på om man behöver en byggemenskap för detta.

”Grannfrun tittade över, så trevligt!”

Kanske räcker det med att bo på en mindre ort. När jag jobbade med att åka runt och dra vitsar uppträdde jag ibland på lokala kulturföreningar. Det kunde heta promenadförening eller byalag, där byn gått samman om en gemensam lokal där man bjöd in artister, dansade, umgicks och stärkte den lokala sammanhållningen. Sedan gick var och en hem till sin egen villa eller lägenhet som inte ägdes av ett kollektiv. Jag föredrar den lösningen, men det är ju bra om det finns valfrihet.

”Pengar – näst viktigast efter kärleken?”

Så heter en UR-serie som Gösta Fjäderkrona tipsade mig om i kommentarsfältet i förra veckan. Fel redan i rubriken för oss som älskar pengar, men jag bestämde mig för att ändå se den.

Det börjar lite svagt. Första avsnittet fokuserar på shopping. ”Klart jag gillar att handla, jag tror alla gör det”, fastslår en shoppingberoende blondin på väg att köpa en tv på avbetalning. En Bingo Rimér-wannabe motiverar sitt behov av en ny bil med att en gammal bil kommer kosta lika mycket om man räknar in reparationskostnaden. Jo, tjena...

Men bägge dessa unga människor verkar vara ett under av upplysthet och genialitet jämfört med sms-lånetorsken som berättar att han inte visste vad ränta var när han tog sina lån. Jag har hört det förut, men undrar ändå om man inte måste ha bott i en grotta för att missa så grundläggande kunskaper. Men som han summerar det: ”Jag hade ingen koll alls.” No shit...

Serien tar sig dock och jag är faktiskt positivt överraskad. Jag antar att målgruppen är högstadieelever, och dessa kan nog ha god behållning av den. Själv tycker jag att den är lite för hattig. Jag hade gärna sett längre intervjuer med Jonas Birgersson, som jag alltid tyckt är en grymt intressant människa, och kvinnan med självförsörjande familjejordbruk i skärgården. Intervjun med programledarens pappa, som Gösta Fjäderkrona också pushade för, hade de absolut kunnat göra ett helt avsnitt av.

Rätt många ungdomar säger korkade saker. Ibland kanske ryckta ur sitt sammanhang och jag får en känsla av att de mest finns med som varnande exempel, men strax efter programledarpappan sa en lillgammal högstadieelev (?) följande:

”Antingen är man en sparare eller en slösare. Sen kanske det inte spelar någon roll hur mycket man tjänar egentligen. Antingen sparar man eller gör av med det ändå.”

Huvudet på spiken, det finns hopp!