Körkortsfoto

Jag fick ett brev att det var dags att förnya mitt körkort eftersom det gått tio år sedan senast. Själv är jag av uppfattningen att hela utbildningen borde behöva förnyas vart tionde år, men det innebär inte att jag gillar kostnader.

Kortet kostar 250 kr och det låter väl som ett rimligt självkostnadspris. Och även om det inte vore det kan jag inte vända mig till en privat transportstyrelse i en parallell verklighet, så det är bara att hacka i sig.

Men så behövs det ett nytt foto och där finns alternativ. Att fotografera sig i fotoautomat kostar 100 kr. Det tycker jag är rätt dyrt. Särskilt om man jämför med att gå till en fotograf, för där har jag sett priser på 175 kr. Visst, ännu mer, men resultatet blir bättre och fotografer har högre lön än maskiner.

Man kunde ju raka sig lite först...

Men så såg jag att Trafikverket erbjuder fotografering i anslutning till sina förarprov. Då skickas bilden vidare digitalt och jag får inga egna bilder, men jag vet ju redan hur jag ser ut och noterade att de dessutom hade ett kontor på gångavstånd. Avgjort... eller? Nej, det visar sig att de också tar 100 kr för att producera ett körkortsfoto. Fetglöm!

Vid något av de första körkortsfotograferingarna tog jag kortet hemma med en vanlig kamera och framkallade på papper. Man gjorde så på den tiden. Det är möjligt att jag kan hitta ett fotoföretag som kan papperifiera (nej, det ordet finns inte) en digitalbild jag tagit själv, men numera finns det en gräns för hur mycket jag orkar krångla med detta.

Hitta någon annan som lyfter inflationen åt dig!

I en bättre värld skulle jag få mejla in en digital bild direkt till körkortstryckeriet, och så skulle kostnaden för produktionen av körkortet också vara totalkostnaden. Men nu utspelar sig detta i en sämre värld, så då går jag till en automat, betalar en hundring (med kort, även det svider), får ut en karta med fyra bilder, varav en där jag blundar och en där jag gråter, en riktigt dålig och en som jag kan leva med. Lite fattigare, men jag får ju köra bil...

Låneåterbäring

Äldre tittare kanske minns TV-shop, ett program som sändes timme ut och timme in och som gick ut på att sälja en massa skit. Mest städgrejer, det var allt från dammsugare till silverputsmedel. Men det viktigaste var att slå till snabbt för ringde man och beställde inom en kvart fick man en badboll på köpet, till ett värde av fem spänn. Poängen med det var såklart att man inte skulle tänka efter, utvärdera eller jämföra.

Troligen funkade det, reklam brukar utformas så att den gör det. Och förmodligen gäller detsamma för Direkto, som den flitige kommentatorn Wien-Lars gjorde mig uppmärksam på. Direkto är en låneförmedlare som erbjuder lån med en ränta upp till 33,23 procent. Dyrt, tycker ni? Ingalunda! Man kan nämligen få upp till 2 procent i ”låneåterbäring”.

”Få 2% av lånebeloppet tillbaka när du väljer ett lån genom Direkto oavsett långivare. Vi kallar detta för 'Låneåterbäring'.”

Jag kallar det för lurendrejeri. Direkto letar upp ett lån åt dig, tar en bra slant i mellanskillnad och ger dig en ”badboll” för att lura dig att du sparar pengar när du bränner ränta. Namnet Direkto tyder på att det går snabbt, men vill de verkligen beskriva sitt erbjudande tycker jag ”Värdo” vore bättre.

Polisen: Köp inte dyra jackor

Jag har aldrig blivit rånad eller utsatt för rånförsök. En gång var det nära och då fick jag anledning att reflektera över hur jag skulle reagera om det hände.

Omöjligt att veta såklart, men jag tänker mig att det skulle kunna bli en ganska traumatisk upplevelse. Just känslan av att inte vara trygg i sitt eget hem eller sin egen närmiljö vore särskilt olustig om man dessutom skulle känna att man inte hade samhället på sin sida, lite på samma sätt som våldsoffer i efterhand kan vara mer förlåtande mot gärningsmännen än de idioter som stått och tittat på.

Känner ni också på det viset har jag dåliga nyheter. När rån mot skolelever i Huddinge skjutit i höjden har Huddingepolisen ett budskap till offren som skulle kunna översättas: ”Skyll er själva!”. I en artikel uppmuntras barnen att inte gå själva. Bäst är om föräldrar kan turas om att agera livvakt åt barnen. I nästa artikel säger Huddingepolisens brottssamordnare Linda Hellström:

”Föräldrar, köp inte så dyra jackor till er barn.”

Det är alltså så brottsligheten ska bekämpas, genom att ge brottslingarna mindre lust att råna barn? Tanken att polisen – den organisation som faktiskt får betalt av oss för att ta hand om buset – skulle lämna sina fikarum av något annat skäl än för att spela innebandy är naturligtvis helt galen, vad tänkte jag på?!

Garderobsundersökning

En snart två år gammal undersökning från Myrorna, men jag tänker att siffrorna troligen skulle bli desamma idag.

”Hur stor andel av kläderna i din garderob har du, uppskattningsvis, använt det senaste året?”

Det ledande svaret är ”hälften” tätt följt av ”en fjärdedel” och jag tänker att jag nog också ligger där. Rätt uselt. Har man inte användning för plagg ens varje år borde de nog kastas/säljas/skänkas, eller aldrig köpas in.

”Nej, gult är inte min färg...”

”Hur ofta rensar du i din garderob?”

8 procent gör det minst en gång i månaden. Eller: 8 procent har inget liv. Jag tillhör ”vinnargrupperna”som säger max en gång om året. Om det med rensning menas att man ska utvärdera vartenda plagg är svaret att det görs varje gång jag flyttar.

”Vad känner du när du öppnar din garderob?”

Jag är kanske ingen känslomänniska för jag känner (i likhet med 36 procent) ingenting. 3 procent känner skuld. För vadå – att de har kläder? Fjöl av, kliv ner från den höga hästen!

”Världen, förlåt mig!”

”Vad skulle få dig att inte slänga kläderna i soporna?”

Vet inte vad jag ska svara här. Jag tänker att Myrornas kunder inte vill ha mina gamla kallingar med utsliten resår.

”Vad gör du med kläderna du har rensat ut?”

7 av 10 säger sig skänka dem till en ideell second hand, men min mamma har till skillnad från deras sagt åt mig att det är fult att ljuga. Allvarligt talat, såvida undersökningen inte är gjord bland Myrornas anställda tror jag inte ett skit på det.

Avslutningsvis lite ”snabba fakta”:

7 av 10 svenskar handlar kläder en gång i månaden eller oftare
7 av 10 använder hälften av sin garderob – eller mindre
3 av 10 är missnöjda med sin garderob
6 av 10 rensar garderoben en gång om året eller mindre ofta
3 av 10 slänger kläder som de sorterat ut ur garderoben
4 av 10 (av de som slänger kläder) skulle lämna till second hand om det var enklare
6 av 10 lagar sina kläder

Lite snabba reflektioner kring det. 7 av 10 handlar kläder minst en gång i månaden. Det tror jag absolut för jag har sett ännu högre siffror. Märkligt att så många tycks tycka att det är så kul att handla kläder, för det kan knappast vara behovsstyrt att gå så ofta.

3 av 10 är missnöjda med sin garderob. Undrar om inte samma 3 är missnöjda med sin kropp, att det i själva verket är där valken klämmer. Eller också är det de 3 som inte handlar kläder varenda månad.

”Taskig passform på den här tröjan.”

4 av 10 av de som slänger kläder skulle lämnat dem till second hand ”om det var enklare”. Hur mycket enklare kan det bli? Man stoppar dem i en påse och lämnar in dem på närmaste secondhandbutik när man ändå har vägarna förbi. Frågor på det?

Räkna på böter

BMW räknar med att få böta över en miljard euro för att de ska ha ägnat sig åt ”konkurshämmande aktiviteter”. Swedbank verkar vara inne i ett stim av stämningar och sägs riskera att få böta fyra miljarder kronor bara i USA för misstänkt penningtvätt.

Hur tusan räknar man på sånt här? Man kan såklart dela bötesbeloppet i antalet aktier och se det som en slags omvänd utdelning, men förutom att ekvationernas samtliga parametrar är osäkra känns det som en grov förenkling av tillvaron. Vi snackar trots allt om jättekoncerner med massor av miljarder i omsättning. De har antagligen lite större beredskap för oförutsedda utgifter än vad vi har i hushållsbudgeten.

Sedan kan man också fråga sig hur oförutsedda de är. I fallet BMW känns det nästan som en utgift för inkomstens förvärv, som det heter på deklarationssvenska. Lite böter måste ett företag tåla. Lite på samma sätt som att en speditionsfirma som ställer sin skåpbil på trottoaren femtio gånger per dag för att göra leveranser vid dagens slut räknar med några parkeringsböter. Det är bara antalet nollor som skiljer från miljardstämningar mot storföretag.

Men med det sagt skulle jag i nuläget inte överväga att köpa aktier i vare sig BMW eller Swedbank. Inte medvetet parkera fel heller. Jag vet folk som kalkylerar riskerna och räknar på oddsen för att komma undan med att parkera regelvidrigt, men mitt liv är ingen jävla bingobricka.

Odla med Skägget

Som hemmaodlare ska man antagligen hoppa av glädje när det är dags att dra igång på våren, efter att först ha planerat i ett halvår. Själv är jag mer av odlartypen ”nåt skit borde man väl sätta innan halva sommaren gått”. Jag kan ju alltid blogga om det. Så det gör jag nu.

Ett bra sätt att få till grejer man inte har någon större lust med är att sänka ambitionen till ett minimum. Två grödor borde jag klara av, chili och squash. Hade några gamla squashfrön kvar. Kanske för gamla. Chilifröna är nya, utvunna ur en frukt eftersom gratis är gott.

Det finns ”miniväxthus” att köpa, men gamla matförpackningar är billigare. Gör sedan som det står på fröpåsen (om det finns en sådan). Och notera vad du odlar var. Även med två växttyper går det att röra ihop dem, för det första som når jordytan ser i stort sett alltid likadant ut oavsett växt.

”Det är sådana där vahettere...”

Ställ dem i ljus och var noga med att de har lagom med fukt hela tiden. Se till att det finns hål i botten så att det inte blir för fuktigt. Vänta.

Fördelen med förkultivering är att det spar tid, att man kan få igång växterna inomhus medan det fortfarande kan bli minusgrader ute och att man kan välja ut de plantor som verkar mest livskraftiga. Sedan är det bara att plantera ut dem och vänta på resultatet.

Lita inte på folk!

Jag litar aldrig på människor jag inte känner och lämnar inte mina ägodelar utan uppsyn i en minut även om det är grejer som inte direkt är värda något. Det här kan tyckas lite cyniskt, men hellre det än alternativet.

I alla fall om alternativet är att vara som Jonathan. Han hittade en bil på Blocket som han ville ha och swishade över 10000 kr som handpenning. Efter en stund vill säljaren ha resten av köpeskillingen, 35000 kr, för att ”intresset för bilen var stort”. Så varför ber man då först om en handpenning? Jag är helt med på att han inte kan lova att hålla bilen ifall någon annan hinner före, men inte om han först begärt handpenning.

Men jodå, det kan man visst, man kan begära hela beloppet i förskott. Köparen betalar glatt och har nu swishat 45000 kr för en bil han aldrig sett. ”Man tror att folk är ärliga, men det är de tyvärr inte.” Nej, de är ju inte det, och vad beror det på? Att tillfället gör tjuven. I det här fallet är ”tillfället” människor som Jonathan, som betalar tiotusentals kronor för en bil han aldrig sett till en människa han aldrig träffat.

För nu visade sig annonsören inte vara bilens ägare. Har vi sett den varianten förut? Det har vi. Ibland är det bilar eller andra fordon, ibland lägenheter. Att sälja grejer man inte äger kallas häleri, en brottsrubricering som gissningsvis inte hittats på för skojs skull.

Å ena sidan, klart det är synd om Jonathan och andra som lurats av denna bedragare. Å andra sidan, att tjuvar, hälare och myglare lever och frodas är just tack vare Jonathan som sitter i sin lilla, lilla värld av blommor och enfald och drömmer om en värld där alla är rättskaffens. Skärp dig!