Gratis mat

Jag har bloggat om kostnadsfria livsmedel, som bär och maskrosor, men jag har nästan dåligt samvete för att jag pratar mer om möjligheterna än vad jag utnyttjar dem. Självklart plockar jag blåbär, allt annat vore tjänstefel som legitimerad snåljåp, men det finns så stora möjligheter där ute!

Varje år vid den här tiden tänker jag att i år ska jag plocka nässlor. När jag gjort det har jag lagat både stuvning och soppa, men för det mesta hinner den där veckan (?) då man kan plocka dem utan att bränna sönder sig gå utan att jag hunnit reagera. En gång stod jag i köket och rensade dem med handskar på.

Och resten då? Jag vill plocka och äta daggkåpa, kvickrot, röllika, kirskål, ramslök och tjugo grejer till. För att det går, vore roligt och kanske t o m ekonomiskt. Nu har jag i alla fall hittat en webbsida som jag hoppas ska inspirera mig, Skogsskafferiet.se. Det jag gillar är att man lätt kan se vad man kan plocka när, uppdelat på kalendermånad, se hur växterna ser ut, vad man kan använda dem till och – viktigt! – vad man kan riskera att blanda ihop dem med.

Bakom sidan står två privatpersoner som jag inte vet något om och som inte har betalat mig för att länka. Vad jag försöker säga är att tipset inte är ett dugg underbyggt, men lika gratis som vilda växter. Jag ska i alla fall försöka utmana mig själv i år och med hjälp av denna handledning tillaga åtminstone någon ny gratisväxt.

Varför är fonder gratis?

Köper man en aktie tar banken en slant i courtage, och en slant till när man säljer. På fonder betalar man en avgift, oftast löpande. Tidigare funkade det lika bra för banken. Gick man in till sin storbanks kontor för att köpa fonder kom man ut med andelar i den bankens fonder.

Men nu finns det en massa fristående fondbolag och nätmäklare som tillåter oss att välja fonder från olika leverantörer. Hur går det då, inte kan väl bankerna göra oss någon enda tjänst utan att ta betalt åtminstone i den ena änden? Jag såg en intressant Twittertråd om det.

Och nej då, klart att banken inte förmedlar andelar i andras fonder gratis bara för att dessa bolag gör detsamma med den egna bankens. Kunderna ska betala det också. När en av A-bankens kunder köper in sig i B-bankens Gris- och Skridskofond (ja, det är en lite udda nischfond) tar B-banken en avgift, och en del av de pengarna skickas till A-banken som tack för att deras kund valt B-bankens produkt. Det som förvånar mig är hur mycket det blir.

”Du betalar en förvaltningsavgift till fondbolaget. Fondbolaget skickar vidare en del av din avgift till Nordnet, som ersättning för att vi distribuerar deras fond och hjälper dig som sparar i fonden med administrativ hantering och kundservice. Vissa fonder har också köp- och säljavgifter, och då får Nordnet del av dem också. Ungefär 10 procent av Nordnets intäkter kommer från kunders sparande i fonder.”

Nordnet har åtta fonder varav hälften så kallade gratisfonder. Ändå kommer hela tio procent av deras intäkter från fondhandel. Låt det sjunka in och fundera över vad motsvarande siffra är hos Handelsbanken eller Swedbank, som inte har en massa daytraders som sitter och sprutar in aktiecourtage hela dagarna. Och med en så stor del av bankernas vinst som fondhandeln troligen utgör, om rådgivaren föreslår Gris- och Skridskofonden, är det för att den har bra avkastning för kunden eller för banken?

Är det för mycket begärt att bankerna börjar redovisa hur deras provisionsavtal ser ut? Inte för att det lär hända, men jag tycker att det vore rimligt.

Kundklubbar

Jag är medlem, VIP, pluskund och allt vad det heter i några butiker. Antagligen fler än de flesta i förhållande till hur få ställen jag handlar på. Förr hade jag konton på någon matbutik och bensinmack, men nu är jag bara med om jag kan välja betalsätt och slipper öronmärka pengar. Man får specialerbjudanden eller bonus och det kostar inget.

Plånboken i P1 tycker annorlunda. De tycker att det stör att bli tillfrågad ifall man är medlem. Jag ser inte det problemet, jag svarar nej om jag inte är eller vill bli det. Ett ännu mindre problem (men större för Plånboken) är intrånget i den personliga integriteten.

”Hur används exempelvis all data som företagen samlar in om våra köpvanor?”

Ja, t ex rabblar Willys mina vanligaste köp när jag loggar in på deras hemsida. Jag kan leva med det. Är det någon som inte kan det? Jag upplever inte att de säljer mina personuppgifter eller spammar min inkorg. Bara att de känner till min mörka hemlighet, att jag köper tomatkross.

Vi lever i ett samhälle där staten kräver att få veta vilka webbsidor vi surfar på, filmar oss med fler och fler övervakningskameror och betalar massor av pengar för att hålla koll på att vi inte skriver något i konflikt med deras högst odefinierade ”värdegrund”. En värld där Google lagrar våra sökningar och kortföretagen våra transaktioner. Facebook anser sig äga rättigheterna till våra semesterbilder. Banken vill veta varifrån våra pengar kommer... I det ljuset känns det rätt fjuttigt att Willys vet att jag handlar tomater. Eller till och med sparris!

Engångsköp

Jag vill alltid handla billigt, men inte nödvändigtvis billigt i inköp utan billigt på sikt. Jag vill köpa grejer som håller i decennier. Hur vet man då om de gör det? Det vet man inte. Ibland lönar det sig att lägga lite extra pengar, ibland inte. Ett sätt att lyckas är att genomgå en omfattande köpprocess och låta den ta tid. Att springa iväg och köpa första bästa lyckas nästan aldrig. Att inte låta sig stressas har främst två vinster:

1. Man hinner känna efter vad man har för behov. Om något alls. Bara för att en hushållsmaskin, möbel eller mojäng går sönder är det inte säkert att den måste ersättas. Men om den gör det är det viktigt att utvärdera sina behov. Rätt mobiltelefon för dig är inte rätt för mig osv.

2. Man hinner gå igenom marknaden, kolla vad som finns och ta reda på vad andra konsumenter har tyckt. Fråga vänner och bekanta vad de valt för lösning, om de är nöjda och varför (inte). Släng ur dig frågan i sociala medier och fikarummet på jobbet också. Har du tur får du också hjälp med fråga 1, behovet: ”Jag köpte en bensindriven och är helnöjd för den är mycket starkare än min gamla som dessutom lät så mycket högre att grannarna hotade att ringa polisen.”

Läs undersökningar du tror på, men också kundrecensioner. Tänk bara på att recensionerna kan vara skrivna av uppfinnaren eller personalen på företaget som säljer den. Och det finns sajter och grupper med namn som ”Buy it once” eller ”Buy it for life”, som gjort det till sin grej att leta upp hållbara köp. Men återigen, du vet ju inte deras motiv. Skadar inte att lyssna, kritiskt.

Ibland spricker det ändå, men har jag gjort min hemläxa känns det åtminstone bättre än om jag har slarvat, och ibland blir det helrätt. Min brödrost (Salton, varumärket försvann 2007) använder jag varje dag sedan minst femton år, fortfarande som ny. Min kaffebryggare (Bosch) fick jag av en kompis när han skulle emigrera och inte ville släpa en bryggare över Atlanten. Måste vara tio år sedan. Och så har vi den här:

Denna hushållsassistent använder släkten för produktion av nyponsoppa. Min moster köpte den i mitten av 1950-talet. Fast då var den begagnad.

Är reklam hela världen?

Kanske är det överspelat nu, men jag vill gärna ge en kort kommentar till sponsringsdiskussionen i samband med gårdagens inlägg.

Jag började blogga här för lite drygt tre år sedan och i takt med att läsekretsen blivit större har flera läsare uppmanat mig att ta betalt, att skaffa Swish, Paypal eller Patreon. Jag har inget emot dessa betallösningar, men de har inte känts rätt för mig. Den läsare som betalar pengar för att läsa min blogg skulle ju med viss tyngd kunna ha åsikter om innehållet.

Jag är frilansskribent och har under hela 2000-talet tagit betalt för det jag skrivit, men jag har sett bloggen som en lekstuga snarare än en produkt. Ibland har jag gjort reklam för tjänster, företag och fenomen jag gillar, som Portionen Under Tian och Alternativ.nu, utan att ta betalt, bara för att jag gillar dem. Ingen har klagat, varken i kommentarsfältet eller i mejl.

Men ett sponsrat inlägg var mer än vad några kunde stå ut med. En av de första kommentarerna igår löd: ”Reklam?! Nu tappade du en läsare, tyvärr.” Okej, det är en (någorlunda) fri värld och jag respekterar beslutet, men undrar samtidigt om personen läser andra bloggar eller tidningar på nätet, lyssnar på ekonomipoddar, ser på tv, åker kollektivt... Och återigen, inga klagomål när jag gjort gratisreklam, så "problemet" måste vara att jag tjänar pengar.

Flera andra hade problem med vad jag skrivit och mitt sätt att svara på kommentarer. Det är jag van vid, jag formulerar mig gärna lite spetsigt i detta forum där jag har den möjligheten. Jag lyssnar på kritik, men nog känns det som att de starka reaktionerna hängde ihop en del med orden ”sponsrat” och ”reklamsamarbete”. Och dessa ord vill jag ha med, inte bara för att följa lagen utan för att jag tycker att det är rimligt att berätta om jag får betalt för att redovisa en åsikt.

Tråkigt om läsare väljer bort min blogg pga sponsrade inlägg, men jag kan inte förstå hur något enstaka reklamsamarbete kan provocera så till den milda grad. Jag bloggar normalt varje dag och så länge jag gör fler icke-sponsrade inlägg än nästan alla andra ekonomibloggar skulle jag önska att ni åtminstone tänker efter ett ögonblick innan ni kastar första stenen.

Varning – obegriplig referenshumor

Vissa företag, produkter och tjänster passar en del, andra inte. Många gillar jag inte alls och dessa kommer jag inte marknadsföra oavsett. I alla inlägg strävar jag efter intressant och tänkvärt innehåll, men vill ni hitta en webbsida där ni håller med om allt är detta fel ställe att leta. Ni är välkomna att kritisera allt i kommentarsfältet. Jag försöker hålla en hög diskussionsnivå med högt i tak, så bered er på mothugg. Men den som vill kritisera att det finns människor i världen som tjänar pengar får gärna redogöra för alternativet.

Robothandel – sponsrat av Fundler

I somras skrev jag ett inlägg jag kallade ”Less på aktier” som gick ut på att jag inte längre tycker att det är så kul att följa enskilda aktier och leta efter bra affärer, och att jag tror att man ska låta bli om man inte lockas av det. Så vad gör man istället, köper indexfonder? Eller låter någon annan göra jobbet, i investmentbolag eller aktiva fonder.

Eller robothandel! Fondrobotar har blivit en stor grej de senaste åren. Enkelt uttryckt låter man en datamaskin bestämma investeringarna. Utifrån ens egna behov och önskemål, men man slipper ta vartenda litet beslut själv.

Det man gör i Fundler, som är den svenska fondrobot jag gillar bäst, är att svara på frågor. Dels allmänna om hur rik man är, om man har familj, hur man bor, vad man har för bil osv. Därefter för det specifika kontot (som man kan starta hur många man vill), vad man ska ha pengarna till, på vilken sikt, vilken ränta man vill uppnå och till vilken risk. Det är ju skillnad på ett barnspar tänkt att användas till en lägenhet om tjugo år och resekontot ”Ayia Napa”, vars utveckling avgör vilka drinkar man har råd med på höstens semester.

Den stora vinsten som jag ser är att slippa fokusera på investeringarna, som jag själv inte längre tycker är så kul. Robotiserad handel är också tråkig, men det gör inget om jag slipper göra det tråkiga. Det finns en annan poäng med det. Robotar dras inte med i hysteri eller försöker kompensera sig för tidigare uteblivna vinster. De tar matematiskt korrekta beslut utifrån känd information.

Fast nu är ju inte Fundler i första hand robotiserad förvaltning. De automatiserar långt tidigare genom att automatisera själva rådgivningsprocessen. Det en bankrådgivare/-säljare gör vid ett fysiskt möte (fast vanligtvis har ju bankerna knappt öppet, om de ens har ett kontor att ha öppet i) gör Fundlers robotrådgivning digitalt.

Men ska man verkligen våga låta Fundlers robot bestämma sånt här? Pengar är ju viktiga grejer. Tittar man på utvecklingen hittills i år borde man kanske snarare ställa sig frågan om man vågar låta bli.

Man kan också välja ett mellanting, att sätta in en del av sina pengar i detta. Tycker man att det är kul att investera kan man ju fortsätta att göra det och satsa på tillväxtaktier, warranter eller vad som helst med en mindre andel av sitt kapital. Om inte annat har vi väl alla ett underpresterande fondinnehav eller pengar på ett konto med usel eller ingen ränta i väntan på... någonting. Detta kapital kan man ju med fördel flytta över till Fundler för att få lite stabilitet i sitt sparande.

Apropå stabilitet, trovärdighet osv ska det påpekas att Fundler inte får betalt av någon annan, affiliateersättning av fondbolagen eller annat som skulle kunna påverka investeringarna. Kunden betalar 0,49 procent, det är allt. Vidare övervakas de av Finansinspektionen och omfattas av Riksgäldens insättningsgaranti. Och är man inte nöjd tar man ut pengarna, det är inte svårare än så.

OBS! Inlägget är ett reklamsamarbete med Fundler, men åsikterna är mina.

Bostäder med lån på lån

Om du bor i bostadsrätt, vet du hur högt belånad föreningen är? Jag har själv ett hum, men jag vet inte. Min gissning är att många köper bostadsrätt utan att ha en aning om hur mycket lån de därigenom köper in sig på, trots att den uppgiften är viktigare än exakt hur många år sedan det gått sedan stambytet.

Det handlar om mycket pengar. Stockholms högst belånade bostadsrättsförening har lån på 70294 kr/kvm. För min 2,5:a skulle det bli drygt fyra miljoner. Nu kan man ju hävda att lägenhetspriserna anpassas efter skulden, men gör de verkligen det? Inte om nästan ingen bostadsspekulant läser årsredovisningen, än mindre begriper den.

I Norge hamnar en andel av föreningens skuld motsvarande lägenhetens storlek som personlig skuld för innehavaren. Det kallas fellesgjeld (=gemensamhetsskuld). Lånet är föreningens, men det är du som får amortera ned och betala ränta. Vad det innebär för räntesatser och annat har jag ingen aning om, men det borde göra att man fattar vad man köper. Eller kanske ska jag säga ”köper”.

För har du inte betalat äger du inte och det händer att brf:er går i konkurs, ungefär 30 svenska föreningar om året. Så nästa gång du lägenhetsshoppar, fråga inte bara om tvättstugan och ekparketten: