Endast två olympiska spel i modern tid har gått med vinst, Los Angeles 1984 och Salt Lake City 2002. Att lilla Sverige skulle piska upp det intresset för en vinterolympiad trodde inte ens våra politiker. Men OS skulle vi ha ändå, bestämde de. Jag har sett tre kategorier av människor positiva till den svenska OS-ansökan: vinteridrottare, politiker och journalister.
”God afton och välkomna till
kvällens program!”
Att de aktiva idrottarna ville ha det
fattar jag. Journalisterna också, eftersom majoriteten av politiker
var för, det är ju deras kompisar. Ja, varför inte elda upp
skattepengar, de är ju ändå inte deras. Men vad har Stockholm,
som inte säkert ens har snö eller minusgrader i februari, för
framtida behov av arenor för rodel och skeleton, sporter med ett
försvinnande lågt antal svenska utövare (inga deltagare alls
2018)?
Argumenten var därefter. ”Vad har ni emot folkfester?” och ”Ska vi vara med får vi ta ansvar och arrangera också”. Så OS är plötsligt ett solidaritetsprojekt vi ska arrangera för att ha rätt att titta och heja på svenska deltagare? Min favorit var som så ofta Aftonbladets Anders Lindberg:
Argumenten var därefter. ”Vad har ni emot folkfester?” och ”Ska vi vara med får vi ta ansvar och arrangera också”. Så OS är plötsligt ett solidaritetsprojekt vi ska arrangera för att ha rätt att titta och heja på svenska deltagare? Min favorit var som så ofta Aftonbladets Anders Lindberg:
Allt Lindberg inte fattar får inte plats i en tweet, men jag är ändå avundsjuk på hans sinne för humor.
Jag tycker att vårdköerna är långa som de är. Vi har inte råd
med poliser, försvar, lärare eller kommunal service, men en
rodelbana måste man bejaka, annars är man en dystergök. Jag kan
leva med det. Och utan rodel.