Länge leve OS-förlusten!

Av någon för mig okänd anledning hade Stockholm ansökt om att få arrangera vinter-OS 2026, men det sprack i måndags när det visade sig att Cortina hade mutat bättre den här gången. Det var väl skönt!

Endast två olympiska spel i modern tid har gått med vinst, Los Angeles 1984 och Salt Lake City 2002. Att lilla Sverige skulle piska upp det intresset för en vinterolympiad trodde inte ens våra politiker. Men OS skulle vi ha ändå, bestämde de. Jag har sett tre kategorier av människor positiva till den svenska OS-ansökan: vinteridrottare, politiker och journalister.

”God afton och välkomna till kvällens program!”

Att de aktiva idrottarna ville ha det fattar jag. Journalisterna också, eftersom majoriteten av politiker var för, det är ju deras kompisar. Ja, varför inte elda upp skattepengar, de är ju ändå inte deras. Men vad har Stockholm, som inte säkert ens har snö eller minusgrader i februari, för framtida behov av arenor för rodel och skeleton, sporter med ett försvinnande lågt antal svenska utövare (inga deltagare alls 2018)?

Argumenten var därefter. ”Vad har ni emot folkfester?” och ”Ska vi vara med får vi ta ansvar och arrangera också”. Så OS är plötsligt ett solidaritetsprojekt vi ska arrangera för att ha rätt att titta och heja på svenska deltagare? Min favorit var som så ofta Aftonbladets Anders Lindberg:

Allt Lindberg inte fattar får inte plats i en tweet, men jag är ändå avundsjuk på hans sinne för humor. Jag tycker att vårdköerna är långa som de är. Vi har inte råd med poliser, försvar, lärare eller kommunal service, men en rodelbana måste man bejaka, annars är man en dystergök. Jag kan leva med det. Och utan rodel.

Attendo – hiss eller diss?

Åldrande befolkning, ökat vårdbehov... Vi har alla hört argumenten för investeringar i privata vårdbolag. Jag hade Capio-aktier som jag gjorde bra vinst på när företaget köptes upp av en fransk vårdjätte. Ovannämnda argument gjorde att jag stoppade in pengarna i konkurrenten Attendo där det också viskats om uppköp. Den som följt aktien vet att den inte precis rosat marknaden och i förra veckan drogs bottenpluggen ur.

Orsaken var en vinstvarning för deras finska verksamhet och att ledningen passade på att prata ner framtidsutsikterna generellt och som ni ser på grafen fanns det ingen tid att komma ur. Aktien öppnade ner drygt 20 procent och har inte rört sig så mycket sedan dess.

Så själv är jag kvar i aktien och här kommer tiotusenkronorsfrågan (det är ett uttryck från ett gammalt tv-program, på den tiden var det vansinnigt mycket pengar) – vad göra nu? Att det kommer att ta tid för företaget att vända på ekonomin är jag övertygad om, inte minst för att de säger det själva.

Så har ju aktien gått ner också och de riktkurser som kommit därefter har legat några kronor över 40. ”Köp när det gör som ondast”, sa någon överoptimistisk jävel. Det ondaste i detta fall var nog ändå förra veckans ras. De där uppköpsryktena kanske kan komma igen nu när det (kanske) är billigt. Och det där med åldrande befolkning stämmer fortfarande. Själv åldrades jag flera månader bara av att titta på grafen här uppe.

Borde jag riva av plåstret och sälja skiten eller får vi se en da capo på Capio?

Mest skam vinner?

Antar att de flesta läst om familjen Ekerhult i Älvsjö som anser sig ”klimatradikala”. Jag tänkte försöka lämna miljöaspekten åt sidan så mycket det går. Visst är det märkligt att mamma Vanja tror att ekologisk mat skulle innebära lägre koldioxidutsläpp och att hon säger sig vilja handla svenskt och lokalt för att i nästan andetag titta snett på hela landsbygden och säga:

”Om man nu tänker på miljön då bosätter man sig inte så att man inte kan åka kollektivt till jobbet.”

”Dö – jävla miljömarodörer!”

Hon är inte den första att ha åsikter om isbjörnar och koldioxid utan att veta mer än hon läst i kvällspressen, så låt oss istället fokusera på hur deras ekonomiska val marknadsförs i artikeln. De odlar potatis, sparris, sallad och äpplen, tillreder vild lök, maskrosor och annat. Till detta används egenkomposterad jord. De tänker till kring konsumtion, värme och resor. De borde kort sagt kunna spara ihop en nätt buffert att använda till att gå ner i arbetstid eller till ett hus med ännu bättre odlingsmöjligheter.

Men av detta ses ingenting i artikeln. På samtliga bilder i artikeln ser alla familjemedlemmar ledsna, oroliga och rentav deprimerade ut. Hålögt stirrar de in i kameran medan de lastar upp gråbrun klet på sina tallrikar. I väntan på att jorden ska gå under, får man förmoda.

Artikelförfattaren lyckas förmedla en bild av att familjen både är sur på övriga världen, de som inte lever som dem, samtidigt som de tycker synd om sig själva. Barnen är i konflikt med skolkompisar som får fler leksaker. Föräldrarna är i konflikt med släkten som vill ge deras barn saker. Mamman blir deppig på kafferasterna på jobbet eftersom hon känner sig ”lite kufig”, och mest av allt tycker hon synd om sina barn.

En del frågar mig hur jag kan snåla så, om inte livet vore bättre om jag unnade mig mer saker, lyx och bekvämlighet. Men jag sparar med ett leende på läpparna, säljer mitt överskott, vattnar min balkongodling och optimerar mina investeringar. Den dag jag stirrar hålögt utan livsglädje hoppas jag att jag ändrar mig. Eller, om man vänder på det, ifall allt ändå är skit, vad gör det då om jorden går under?

Lyckad spritinvestering

Vet inte om det här är tillåtet, men dels är det preskriberat och dels var det inte jag som gjorde det. Men här är berättelsen om när det (och det är ytterst sällsynt) var en ekonomiskt bra affär att köpa sprit. ”Based on a true story”, som de säger i Staterna:

En kompis skulle flytta inom sitt bostadsområde. Han skulle åtminstone på lägenhetsvisning och då vill man ju ha oddsen på sin sida. Skadar inte om man även kan skruva lite på oddsen. Han bodde som sagt i området och visste att killen på nedre botten i det aktuella huset var av den typ som dricker vid högtidliga stunder, och högtidliga stunder är när det finns något att dricka.

Så min kompis sa till den potentielle grannen att bara han och hans kompisar kunde garantera att drickandet skedde ute på gården skulle han hålla dem med sprit. Sagt och gjort, de bjöds på öl, vin och sprit av olika styrka och kulörer. Alkoholen inmundigandes nedanför balkongen på den utannonserade lägenheten, först på söndagsvisningen, sedan på andravisningen på måndag kväll.

”Balkongen är i söderläge och ...”

Övriga bostadsintressenter tappade liksom sugen när de kände att denna gård var det lokala dryckeslagets hemmaarena med match sju dagar i veckan, så budgivningen kom av sig och efter det var det lugnt på gården. Det fanns inte längre någon anledning att sitta ute och dricka. Dessutom var spriten slut.

Plötsligt kommer jag att tänka på Angne & Svullos sketch om VM i alkoholism.

Hemester i år?

Det är tio år sedan ordet hemester fanns med i Språkrådets nyordlista (på den tiden behövde inte nyord vara politiskt statstrogna och helt oanvändbara), men det har väl aldrig riktigt etablerats. Jag har själv svårt för sådana hopskrivningsord, de får mig bara att tänka på kändispar som Brangelina.

Men hemester, hemmasemester, borde väl vara i ropet nu med all flygskam och när den svenskan pesetans köpkraft är sämre än någonsin? Ändå känner jag nästan ingen som tänker fira semester på hemmaplan. Jag tycker att det är lite synd och vill slå ett slag för de lokala besöksmålen. Alla har vi väl en kvarn eller ett hembygdsmuseum i närmiljön? Eller ett naturreservat eller åtminstone en skog som vi tänkt tillbringa tid i, i framtiden, aldrig i nutiden.

När man bara har några ynka veckors ledighet fattar jag att man så långt det är möjligt vill garantera sig ett bra väder, men det finns inget dåligt väder, det finns bara dåliga människor. Att dricka kaffe i snålblåst under en uppspänd presenning kan vara nog så trevligt som att hänga på barer i Ayia Napa och visst vore det väl bedrövligt om man på ålderns höst konstaterar att man inte ens utforskat sitt närområde för att man haft fullt sjå att flänga jorden runt?

”Sture, ser du någon ledig solstol?”

Så var ska jag fira sommarens semester? Ingenstans, det blir ingen semester i år. Eller rättare sagt, när tiden tillåter ska jag slänga mig i havet, när blåbären är färdiga ska jag hänga i skogen och så blir det en och annan löprunda. Övrig tid spenderas inomhus, med hemarbete. Harbete... Nej, nyord får andra hålla på med, jag använder gamla.

Ny poddfavorit

”Hej, jag heter Micke och jag är poddnarkoman.”

Trots att jag lyssnar på poddar flera timmar varje dag har jag svårt att hinna med alla poddar jag vill, så det börjar bli ganska tufft att komma in på min spellista, men nyligen hittade jag (kanske från läsartips, jag minns inte) en ny börspodd, Kvalitetsaktiepodden. Eller ny och ny, 1,5 år gammal, men ny för mig.

Poddarna Ola och Claes verkar vara något så ovanligt som aktienördar utan att vara skittråkiga, men heller inte aspirerande komiker. De är bara börsintresserade, gillar att snacka aktier och dela med sig av sin investeringsfilosofi.

Det märks dessutom att de befinner sig på befriande behörigt avstånd från Stureplan. Jag förstår engelska och har dessutom följt börsen så pass länge att jag oftast fattar språket i aktiepoddar, men jag stör mig ändå på poddar som tävlar i att använda så många branschspecifika uttryck som möjligt när de ”provajdar kåntänt”. Visst pratar Kvalitetsaktiepodden ”aktiecase” men inte sådana som ”andörpörfåårmar”, om ni förstår vad jag menar. De tycks sträva efter att presentera investeringsidéer på svenska för vanligt folk.

Nu ska de (i likhet med onödigt många andra poddar) ta semester, men den som är nyfiken kan absolut hugga ett äldre avsnitt. Det är en annan bra grej här. En del börspoddar riskerar att damma redan dagen efter publicering, medan ett Kvalitetsaktiepodden-avsnitt kan funka i månader. Har inte lyssnat på alla, så jag kan när som helst ta tillbaka allt och påstå motsatsen. Men än så länge ger jag tummen upp.

Gör det själv! Försök åtminstone!

Å ena sidan har vi preppers som försöker tillverka sitt eget vatten. Å andra sidan har vi personer som är helt opraktiska. Och tydligen är det inte bara i Sverige vi blir mer och mer handfallna. En amerikansk undersökning har jämfört 40-talistpappors ”DIY-skills” med millenniepappors. Inte helt oväntat visar det sig att millennials varken kan eller vill göra enkla renoverings- och reparationsjobb själva.

De kan inte byta däck eller rensa ett avlopp, och även om de skulle vilja har de inte verktygen. Var tredje pappa i millenniegenerationen äger inte ens en hammare! Hur tusan är det möjligt att ha ett eget boende (för de har väl flyttat från pojkrummet när de börjat sätta barn till världen?) utan att äga en hammare, en fogsvans och några skruvmejslar?!

Det är helt okej att inte vara händig, att inte gilla att snickra, måla och reparera, men att kunna slå i en spik (och för det behövs en hammare) är banne mig grundläggande vuxenkunskap för både kvinnor och män. Jag pratade nyligen med en kompis (en gammal gubbe i min ålder) som berättade att han aldrig i hela sitt liv tapetserat ett rum, trots att han bott i villa i femton år, så då anar jag att han heller aldrig spacklat, satt upp en trälist eller lagt ett klickgolv. Jag tycker att det är ett svaghetsbevis.

Millenniepapporna menar att de prioriterar att umgås med familjen framför att göra lättare hantverksjobb själv, men har man barn är det ännu större skäl att visa omvärlden, och de egna barnen, att man kan ta hand om sig själv. Vad blir man för förebild om man inte ens kan sätta upp en tavla?

Jag är definitivt ingen Byggare Bob själv, men det får finnas gränser för hur slö man kan vara. Farbror Melker, den svenska rikstönten, slog sig på tummen, ramlade och klantade sig, men han försökte åtminstone. Visa lite värdighet, millenniefjollor!