Fler vägar bär till rikedom

En del saker har ett rätt sätt, alla andra är fel. Man kan inte välja hur man skruvar åt en skruv eller laddar en mobiltelefon beroende på tycke och smak. På börsen finns däremot massor av helt olika strategier som funkar.

Vilka man väljer beror på en rad faktorer. Ålder, hur fasta ens utgifter är, om man har barn och familj, eventuell månadslön och hur stabil den är, vilken tid man har lust att lägga på börsbevakning... Bara för att nämna några.

Men inte bara strikt vetenskapliga. Investerare är olika, och det går an att vara det. En handlar bara svenska aktier, en annan uteslutande nordamerikanska småbolag och bägge kan tjäna pengar. Därför tycker jag att det är tråkigt när finanstwittrare, bloggare eller andra fastslår ”facit” på ett nästan religiöst sätt, t ex att en utpräglad utdelningsstrategi är ”Den enda sanna vägen”. För det är det inte.

Jag har idéer och käpphästar precis som alla andra. Jag köper nästan aldrig utpräglade förhoppningsbolag och i stort sett aldrig biotech eftersom jag inte fattar branschen och har gått på för många smällar. Jag föredrar att gå in i bolag som redan gör vinst och jag har inget emot hög utdelning även om det inte är en förutsättning. Jag gillar råvaror, köper inte för att behålla i decennier och testar gärna att försöka tajma marknaden, men utan att gå all-in (eller all-out).

Andra gör annorlunda och jag har inga problem med det. Det går att tjäna pengar på att bottenfiska konkursbon, swingtrada skogsbolag eller blanka bankaktier. De enda sparivrare jag har problem med är de som menar att just deras strategi är den enda som seriöst funkar på lång sikt. För där har de fel.

Bär i år?

Min bärplockning har varit bedrövlig de senaste åren. Blåbär har jag i princip inte kunnat få tag i sedan 2016. Segdrog länge på lagret, men nu har jag nästan glömt bort smaken. Förra året var det inte bara blåbären som torkade bort. Det var ju en bedrövlig sommar när det enda som växte var miljöpartiet.

Men nu tar vi nya tag! Ett redigt knippe rabarber (ja, jag vet att det inte är ett bär) fick jag tag i redan i början av juni och första juli bärgades årets skörd av röda vinbär som jag använder som ett naturligt (och gratis!) förtjockningsmedel i sylt.

De svarta vinbären behöver ytterligare någon vecka, men det ser hoppfullt ut. Jag tror banne mig att jag ska plocka lite krusbär i år också. Inte för att jag har något större behov, men jag har bärabstinens. Jag kan alltid äta dem råa om ingen har något bättre förslag i kommentarsfältet (bara inte kräm).

Och så är det blåbär då. Något rekordår verkar det inte bli, men i år finns de i alla fall. Jag har provsmakat och plockat några liter. De funkar, men de får gärna bli lite större. Får man be om en vecka med omväxlande sol och regn så att jag äntligen får fylla frysen?

Sedan återstår bara äpplen och nypon så har jag sylt till gröt, pannkakor och raggmunk, sportdryck till löppassen och huvudingredienserna till pajer och andra maträtter. Jag vet inte hur mycket jag pressar ner matkontot genom att plocka gratis frukt och bär, men mycket blir det. Och så är det gott också!

Rånarekonomi

På sommaren lider jag av poddbrist eftersom var och varannan podd tar sommarlov medan min konsumtion består. Av den anledningen har jag lyssnat på två SR-dokumentärer. Jag brukar inte leta där, men nu när jag ändå tvingas betala för skiten tänkte jag dra nytta av det.

Bägge poddarna hade rånartema. Den första handlade om Maskeradligan, den andra om ett rånande kärlekspar. Helt okej program där man både fick höra hur brottslingarna och de jagande poliserna tänkte.

Det som slog mig, och som gjorde att jag nu bloggar om bank- och butiksrån, är hur vansinnigt dumt rånarna tänkte kring pengar. Det här var proffs som verkar ha varit duktiga på själva hantverket, att stjäla och råna. Maskeradligan har jag alltid tänkt på som väldigt skickliga, kända för sitt metodiska tillvägagångssätt.

Och det må så vara att de var duktiga på att skaffa pengar, men när det kom till att behålla dem var det ett rent haveri. Mannen i kärleksparet, ”Sveriges Bonnie and Clyde”, inledde med en massa lyckade inbrott som gav upp till 40000 kr/styck (tio gånger mer i dagens penningvärde), men så fort han satt inne var det ändå slut på kontot. Så till den grad att frugan fick prostituera sig, vilket var en tung anledning till att maken slog sig på bankrån.

Maskeradligan köpte champagne, klackringar och annan skit. En av dem började lyxrenovera sitt hus med pengar han definitivt inte borde ha haft trots att han hade ett riktigt jobb vid sidan av rånbranschen. Flera av medlemmarna hade jobb och lön, men ändå behövde de göra en massa mindre rån av bl a Konsumbutiker för att hålla sig flytande i väntan på jackpotten.

Ingen idé att råna banker om man inte får ha lite kul, kan man ju tycka, men bägge ligorna avslöjades just pga sitt (o-)ekonomiska beteende. Kvinnan i paret köpte tre dyra bilar på kort tid, vilket väckte misstankar eftersom det inte var helt vanligt för unga kvinnor på 70-talet. Maskeradligan åkte inte dit för de stora rånen utan för att polisen såg ett mönster i alla smårån.

Kontentan är alltså att även bankrånare gör klokt i att göra upp en hushållsbudget och hålla sig till den även i perioder med högre inkomster. Om än av lite andra orsaker än vi andra.

Finns det möjligheter finns det fusk

Emma Carlsson Löfdahl har jag bloggat om tidigare. Det var när hon blev påkommen med ett högst tvivelaktigt upplägg där hon hyrde sin makes lägenhet till ett rätt saftigt pris och lät skattebetalarna betala.

Nu är det dags igen. Det där ledde till att hon sparkades från sitt parti (L, men det här verkar ske överallt), men valde att sitta kvar i riksdagen som ”politisk vilde”. Jag är tveksam till om det ska vara tillåtet. Så länge vilden inte blivit personkryssad sitter den som representant för ett parti. Om den kopplingen faller tycker jag att det är dags att gå till Arbetsförmedlingen.

Men Carlsson Löfdahl har dragit det ett steg till (inte heller unikt, minns t ex Jimmie Åkessons svärmor). Hon valde att ta timeout med motiveringen: ”Jag tänker inte dömas av något mediadrev.” Så i drygt tre månader har hon fått fullt riksdagsarvode utan att ens låtsas arbeta. Alla vet om detta och talmannen är kritisk.

Men talmannens (eller folkets för den delen) kritik stoppar inte utbetalningarna. Det får vara nog nu. Vi kan inte ha ett parallellt sjukförsäkringssystem för riksdagsmän och andra höjdare som själva kan välja om och när de ska jobba, eller om de under långa perioder väljer att vara lediga med full ersättning.

Jag tror inte att riksdagsledamot kan vara ett arbete med stämpelklocka. En viss frihet under ansvar måste finnas. Men då måste det finnas ett ansvar också, inte bara frihet. Det kan inte vara så svårt att hindra anställda i skattefinansierade verksamheter från att ta ut full lön utan att vara på jobbet. Lös!

Ekholm till ABB?

Det snackas om att Börje Ekholm kan bli ABB-vd. Generellt tycker jag att vd:ns roll ofta överskattas, som att en enda människa ska kunna påverka så mycket. Men att få in Ekholm, är det ens positivt?

Jag måste erkänna att jag aldrig sett Börje Ekholms storhet. Är inte han lite av näringslivets svar på Tomas Ledin? Framställs som en superstjärna, men hittills har jag inte träffat en människa som betalat för att lyssna på karln. Inte Ekholm alltså, utan Ledin, grötrimskungen.

När Ekholm tog över Ericsson skulle företagets heder och marknadsandelar återupprättas. Ärat skulle vårt namn flyga över jorden igen. Det blev ju inte precis världsherravälde även om aktien gått bra, om än från låga nivåer.

Däremot är jag imponerad över hans förmåga att alltid se om sin egen plånbok. När han missade avkastningsmålet som vd hos Investor fick han 110 miljoner i bonus. Inte illa pinkat för stolpe ut! Även i Ericsson verkar han ha fixat ett avtal som slår det mesta. Jag äger inte ABB, så det här får gå hur det vill, men jag skulle hellre låta honom sköta mina löneförhandlingar än styra mitt företag.

Frågar åt en kompis

Jag vet, det brukar vara kodord för frågor man inte vågar stå för själv, men här är det verkligen en kompis. Av den anledningen tänker jag inte vara för frikostig med detaljerna så att ingen som känner familjen ska känna igen dem i texten.

Bakgrund: Gift par med gemensam ekonomi. Ganska goda inkomster, men tyvärr lika goda utgifter. Och nu har det inte burit sig bättre än att inkomsterna stått stilla medan de fasta utgifterna ökat. Det borde ändå inte vara katastrof för det finns goda sparmöjligheter bland de mer oregelbundna utgifterna.

Men här kommer problemet. Det här är inte paret som delar på allt, vara sig tankar eller arbetsuppgifter. Hon är familjens projektledare när det kommer till hemmet, transporter och barnens aktiviteter. Han har koll på ekonomin, ett ämne som inte alls roar henne. Så när han förklarar för henne att det här inte funkar, kreditkorten kan inte dras tills de börjar brinna, tycker/tror hon att han överdriver och väljer att leva precis som tidigare. Bara det att marginalerna inte längre finns.

Så kära läsare och pedagogiska medmänniskor, hur ska han nå fram med informationen om hon vägrar att lyssna? Man kan ju inte vänta tills banken tar huset och det är varken läge att klippa hennes kreditkort eller göra en powerpointpresentation. Bägge metoderna skulle leda till fullt krig. Så vad gör man då?

Utländska bärplockare

Det är väl bra om det kommer hit asiatiska bärplockare som tar de bär ”vi” inte orkar. Hur de orkar plocka de ton de gör övergår mitt förstånd, men det krävs väl för att det ska löna sig med resa och uppehälle.

Själv plockar jag de bär jag konsumerar. Det är nyttig motion, jag gillar konceptet gratis, jag gillar blåbär och jag bor ett par minuter från en skog full av bär. Men jag ser nästan aldrig någon annan plockare. De flesta åker nog till affären och köper istället, för att sedan ondgöra sig över alla onödiga transporter.

I år har 6000 thailändska bärplockare sökt arbetstillstånd. Från och med nästa år ska de skattas så hårt att bäruppköparna tror att den här verksamheten dödas och övertas av andra europeiska länder. Vi får väl se hur det blir med både skatten och reaktionen.

Men varför kan inte svenskar själva plocka bär? Eller som ett instegsjobb för invandrare, kanske i kombination med en kurs i svenska. Det finns ju arbetslösa och det finns arbete, hur svårt kan det vara? Ändå måste asiater komma hit för att plocka de blåbär, lingon och hjortron vi ska äta. Min gissning är att thailändarna snart beskattas bort och åker till andra länder istället, att Sverige kommer importera rårörda bär och lämna skogarna orörda.