Hårfint spartips

Jag slutade gå till frisören 1997 eftersom den frisyr jag haft sedan dess inte kräver proffshjälp. Jag drar runt en trimmer i skallen ett par gånger i månaden och låter tillväxten singla ner. Hela processen tar några minuter och även om frisören vore gratis skulle jag inte göra mig omaket att boka en tid och ta mig dit för något jag gör lika bra själv.

Men nu är ju inte frisören gratis. Det finns frisörer och hårstylister som tar fyrsiffriga belopp bara för att ta fram saxen, men låt oss säga att en klippning kostar 400 kr och att jag skulle behöva gå dit varannan månad. Vidare utgår jag ifrån att det blivit 10 kr dyrare varje år (390 kr 2018, 380 kr 2017 osv) och att jag fått 8 procents avkastning på de klippningspengar jag istället kunnat investera. I så fall har jag sparat 93385 kr på att klippa mig själv.

Jag har visserligen köpt några trimmers under de här åren, men å andra sidan räknar jag rätt snällt i frisörens favör. Många klipper sig fler än sex gånger per år och för mer pengar. Dessutom har jag inte lagt till reskostnad eller satt en prislapp på den extra tid det hade tagit mig.

Jag fattar att många (både kvinnor och män) med möjlighet att odla hår hellre skulle skaffa peruk än att gå runt med en egenhändigt snaggad icke-frisyr och tycker att det är värt priset, vill gynna den lokala frisören eller njuter av att få håret masserat och bättra på svensk BNP. Det här är varken en uppmaning eller ett fördömande.

Men för egen del har jag inte saknat mitt hår en sekund under de här åren. Vi hade kul på 80- och 90-talet, men nu har jag mycket hellre kul med 93385 kr.

Usch för kurs!

Jag brukar inte uttala mig om s k börsprofilers kurser och föredrag. Min grundinställning är att om det finns en köpare och en säljare som bägge är nöjda med priset och köparen vet hur produkten/tjänsten ser ut har ingen med det att göra. 6000 kr för en endagskurs kan tyckas i saftigaste laget, men har man sex miljoner att investera behöver man ju faktiskt bara göra en promilles bättre avkastning för att tjäna in kostnaden redan första året.

Men det senaste erbjudandet är en nybörjarkurs i fondsparande, på nätet, för dig som ”vill börja investera på börsen” och ”inte vet var du ska börja”. Nu har jag visserligen bara investerat på börsen i dryga 30 år, men jag trodde att själva poängen med fondsparande är att fondernas förvaltare sköter investeringarna åt en. Ja, du behöver välja fonder, men att komma igång med detta borde inte behöva kosta svindlande (på mer än ett sätt) 2490 kr.

Kanske har kursen högre ambitioner än vad man kan hitta gratis lite varstans på nätet? Målet skulle ju kunna vara att till slut bli en börshaj och kanske förvalta egna fonder, men det verkar inte så. Formuleringen ”När väl pengarna har börjat jobba för dig kan du fokusera på annat!” i informationsmaterialet får mig att tänka på den gamla skrönan om rökavvänjningsprogrammet där man efter att ha skickat in pengarna fick hem ett brev med texten:

”Tack för pengarna! Glöm nu inte att sluta röka.”

De flesta kommentarer går i den riktningen: ”Bland det mest oseriösa jag sett”, ”Du borde skämmas”, ”Hoppas verkligen inte folk går på denna skit”, ”Jäkla bluffmakare”. Men återigen, var och en lägger pengar på vad den vill. Någon kanske t ex tycker att kursledarens politiska budskap är värt 2490 kr i ren uppmuntran, men om man är nybörjare och inte har några sex miljoner att investera hoppas jag att man gör något annat för pengarna.

Jag får en känsla av att man (lite som gymkorten) hoppas på kunder som betalar för att de behöver en spark i arslet att komma igång. Är du en sådan potentiell kund, snacka ihop dig med en kompis istället, eller anslut till en nätgrupp där ni sparkar varann helt gratis.

Jag har bestämt att sommaren är över på måndag. Vädret rår jag inte över (det gör bara Miljöpartiet). Vad jag menar är att bloggen går in i höstläge med dagliga inlägg igen.

Hatar svenska politiker inrikessemestrar?

WLTP, eller Worldwide Harmonized Light Vehicle Test Procedure, innebär ett nytt sätt att beräkna fordonsskatt. EU har gått ut med direktiv att det nya testsystemet inte ska resultera i högre skatt, men åt det hållet är svenskarna aldrig så noga med att lyssna på EU som de annars är.

Och för en del kommer detta att slå utav bara helvete. Husbilsägare kan få betala tiotusentals kronor mer i skatt eftersom de ska drabbas lika hårt som tunga lastbilar i yrkestrafik, trots att de flesta husbilar bara går några hundra mil om året, på sommaren när utsläppen är som lägst.

Så hur är det tänkt att vi ska semestra i framtiden? De som väljer att flyga till Thailand eller Kanarieöarna är det väl snart skottpengar på. Båt är givetvis inte till att tänka på, åtminstone inte motorbåt. I takt med stigande fastighetsskatter är det allt färre som kan ha en sommarstuga för man kan ju inte råna en bank för att få råd, det är ganska olagligt faktiskt.

Det vore såklart fint om alla drog på cykelsemester, bodde i tält där de knaprade på biodynamiskt hemodlade grönsaker, men precis som MP-förslaget att barnfamiljer ska storhandla med lådcykel blir det orealistiskt om man tar hänsyn till verkligheten.

Svenska kronan har ett rekordlågt värde. En av få fördelar med detta är att det skulle kunna gynna svensk turism. Ska nu politikerna lyckas klanta bort det med?

Världens tråkigaste sommarjobb

Märkligt att jag blev intresserad av pengar efter att mitt i särklass tråkigaste sommarjobb helt och hållet handlade om pengar. I slutet av 80-talet tillbringade jag en sommar på en storbank. Men det var inget flashigt kontorsjobb, inget om aktier eller börsen. Jag stod i en källare och räknade pengar.

Det var mynt från p-automater och sedelkassetter från godis- och växlingsautomater. Men allra mest var det tristess. Förutom andra uttråkade sommarjobbare fanns här främst tre kategorier av anställda. Det var killar och tjejer i tjugofemårsåldern som tvingades slita här i väntan på roligare jobb. Tanter vars kunskaper inte längre efterfrågades, så det här var deras slutförvaring i väntan på pension. Och så de där som troligen stått där sedan myntautomaternas införande någon gång på 60-talet. Den ena gruppen var lika bitter som den andra och tredje.

Till saken hör väl att när vädret för ovanlighetens skull är bra i Sverige vill man ogärna tillbringa hela dagarna i en källare utan fönster. Men mängden pengar som hanterades omöjliggjorde andra lösningar.

Vad lärde jag mig på detta? Att det finns gränser för vad man kan göra för pengar. Det finns verkligen inga pengar i världen som skulle förmå mig att ta ett liknande jobb idag. Å andra sidan finns det ju snart inga mynt och de används definitivt inte i parkeringsautomater.

Kanske kan man hitta ljuspunkter i dylika minnen lite grann som man kan höra gubbar tala varmt om lumpen. För min del funkar den mer som ”Det kunde varit värre”. När jag kom ut i det ”riktiga” arbetslivet blev jag positivt överraskad att inget jobb var så tråkigt, ingen arbetsplats såg värre ut och inget fikarum hade sämre stämning. Sedan har jag jobbat i många branscher, men aldrig bank. Aldrig någonsin.

Tandvård, sista kapitlet

I december sprack min rotfyllda tand. För övrigt min enda rotfyllning. Får väl se det lite som en ungdomssynd, från en tid när jag inte reflekterade över att tänderna med fördel ska hålla en livstid. 7000 kr, gissade tandläkaren att ”kalaset” skulle gå på, en siffra som snabbt höjdes till 12000.

Fast då hade man kommit på att man också skulle plocka ut en visdomstand i underkäken, något som visade sig kolossalt komplicerat. Och mot räkningen vid varje besök finns ingen bedövning.

Värst tror jag ändå var tiden. Att det skulle kräva elva tandläkarbesök fördelade på åtta månader hade jag inte kunnat föreställa mig. Jag fattar att vissa moment måste väntas ut, bakterier i tandrötter låter sig inte kväsas hur som helst. I andra lägen hade jag gärna sluppit vänta 3-4 veckor mellan besöken och att det skulle ta hela tre försök att få till en fungerande krona i rätt färg och storlek känns för dåligt.

”Har du prövat att borsta tänderna?” frågade en kompis när han fick höra att jag skaffat klippkort hos tandläkaren. Berättigad fråga, men jag har faktiskt rätt bra tänder som inte brukar kosta dubbelt så mycket som jag bränner på mat.

”Free at last!”

Jag får försöka glädja mig åt det, men hamnar jag i det här läget igen ska jag noggrant kontrollera östeuropeiska och asiatiska alternativ. Kanske äter reskostnaderna upp den sparade tandvårdskostnaden, men undrar i hur många länder det tar åtta månader att laga en enda tand.

Handelskrig, är det nåt?

När det gäller politikers inverkan på börsen tycker jag att den konstant överskattas. Inför vartenda parlamentsval spekuleras i hur börsen ska ta emot den ena eller andra ledaren, men för det mesta skiter börsen i vilket. Möjligen vill marknaden ha arbetsro, så när valet väl är över går det upp oavsett. Det krävs Brexitnivå för att de politiska besluten ska få genomslag på börsen.

Nu snackas det om handelskriget (eller ”trejdingwååret” som de sa i veckan i en finanspodd vars svengelska jag nog redan kritiserat tillräckligt) mellan främst USA och Kina. Varken Donald Trump eller Xi Jinping är de försiktiga utspelens mästare och visst har väl världen skäl att lyssna noggrant till vad de säger och hur de säger det.

Men ändå, vad svenska journalister än önskar är ingen av dem dum i huvudet. Det är en sak vad man säger i eller inför förhandlingar och en helt annan sak vad man faktiskt kommer försöka få igenom när det verkligen gäller. Trump och Xi har ett gemensamt intresse av att kunna samarbeta.

Trump har haft vettiga samtal med Putin, Kim Jong-un och t o m Macron, som är så olika Trump som det går att bli. Jag är rätt säker på att det här också ska gå bra. Jag har mina dubier om börsens utveckling den närmaste tiden, men personligen är jag betydligt mer rädd för en sydeuropeisk bankkrasch (eller andra större företagskollapser) än jag är för att världens två största ekonomier ska putta varandra över stupet. Är jag överdrivet positiv då?

Fungerande samhällen i Sverige!

Jag har varit på studiebesök i ett fungerande samhälle, så som ni förstår var det inte ett mänskligt sådant. Här är en ledtråd.

Efter att ha läst böcker, lyssnat på poddar och sett otaliga videos har jag bara blivit mer och mer intresserad av biodling. Vem vill inte ha hundratusentals arbetare som jobbar hela dagarna, sju dagar i veckan? Allt de kräver i motprestation är ett hus, och de har inga stora krav där, det är funkis som gäller och temperaturen reglerar de själva till exakt 34,5 grader oavsett om det är -20 eller +40 utanför.

Det som fascinerar mest är deras otroliga effektivitet. Precis som i en myrstack verkar det för ett otränat öga vara rena anarkin, men varje bi har sina egna uppgifter, här finns putsbin, vaktbin, samlarbin osv. Blir det för få av en sort hoppar andra in, utan MBL, fackmöten och annat tjafs, för här jobbar alla mot samma mål. Merparten av kommunikationen sker med hjälp av dofter, så inget onödigt ”surr”.

Ägg läggs, honung samlas in och vattenhalten i den fläktas med gemensamma krafter ned till 18 procent, varpå cellerna förseglas. När så skett plockar biodlaren in ramarna och tar bort cellocken innan slungning, alternativt lämnar över arbetsuppgiften till en bloggare. För sådana gör ju typ vad som helst för att få bra bilder.

Men apropå det, det här är ju en ekonomiblogg. Så går det att tjäna pengar på biodling? Ja, det verkar riktigt lovande. Från de som bara har ett par kupor till professionella odlare med flera hundra verkar de flesta eniga om ekonomiskt överskott som mål.

Här var uppdraget att skopa upp en deciliter bin. Gick sådär...

En bikupa kan ge runt 30 kilo honung (á 50 kr) per år. Har man många kupor kan man hålla kostnaderna nere med hjälp av stordriften. Å andra sidan verkar mindre odlare kunna maximera vinsterna genom att sälja honung privat till högre priser, men också genom att förädla biprodukter (pun intended), sälja bivaxljus, propolis, pollen och annat som odlare med 200 kupor inte har tid att dutta med.

Antagligen gör man klokt i att starta försiktigt med ett fåtal kupor. Alldeles oavsett, inom en hyfsat snar framtid vill jag ha bin.