Hänsyn till specialkost

Var drar man gränsen för specialkost i skolan? Själv var jag vegetarian ett tag på högstadiet och har för mig att jag behövde söka tillstånd hos skolsköterskan, men det var ingen komplicerad utredning. Det var mer jobb med det fåtal som skulle ha vegetarisk skollunch, så jag gissar att portionerna kostade lite extra.

Men någon stor kostnad för kommunen var det nog inte på 80-talet. Skulle tro att det är betydligt värre nu när allergierna ökat och många dessutom kräver specialmat av religiösa skäl. I Järfälla har kommunen den här terminen slutat servera halalkött. Officiellt av djurrättsskäl, men de sparar nog en slant också. Islamiska föreningen gick i taket och menade:

”Våra barn har rätt att få mat enligt sin kultur. Det finns religionsfrihet och den gäller inte bara andlig verksamhet. Där ingår även kultur och matvanor.”

”Neeeej, inte korv stroganoff igen!!”

Jag betvivlar inte att kommunen kommer backa, men mitt svar är att religionsfrihet inte alls gäller kultur i största allmänhet. Religionsfrihet är förresten lika mycket frihet från religion (som alla barn i Sverige har rätt till enligt lag). Jag skulle tycka att man har ett bättre case om man vill slippa halalkött i skolbespisningen med hänvisning till religionsfriheten. Men ät vegetariskt om det inte passar. Jag tror inte att någon religion (möjligen undantaget pastafarianismen) har problem med vegetabilier.

Men det är inte bara religiös tro som sätter käppar i barnmaten. Det här brevet har florerat i sociala medier och efter lite grävande insåg jag förvånat att det tycks helt äkta, ”utan syntetiska tillsatser”:

Jag skulle inte tveka att hänga ut föräldrarna, men för att skona lille W (som jag antar har det jävligt nog ändå) har jag anonymiserat brevet och önskar att ni respekterar detta i kommentarsfältet även om det inte kräver så mycket letande att hitta dessa människor.

Till brevet då. W ska tydligen leva mer eller mindre på ekologiska dadlar. Det finns förresten en del mindre uppenbara konstigheter här, som att W inte äter havregryn men väl ”havremjölk”. Vad är den framställd av då, ekologiska havrekapslar från Semper? ”Dolt socker” går bort, men fruktsocker går bra, om det sitter i ekologisk frukt.

”Vi är aldrig omöjliga” säger föräldrarna, men självklart kan vi inte ha en skola där varje elev kommer med en kravspec på att de ska slippa få i sig alla former av vanlig mat (”med mera” och ”etcetera”). Jag har förstått att lärandet är en ren bonus om det hinns med i skolan av idag vid sidan av allas lika värdegrunder och genuscertifieringar, men med sådana här föräldrar blir skolan ett dårhus.

Därför tycker jag att vi bestämmer att vi gör så här istället. Allergier och andra medicinska skäl ska givetvis tillgodoses i skolbespisningen. De elever som i samråd med sina föräldrar kommit fram till att de vill ha lakto-ovo-vegetarisk kost ska också få det. Men där stoppar min välvilja. Religiösa barn kan äta vegetariskt de dagar köttet inte funkar med deras religion och hipsters med ekologinoja får skicka med en matlåda med biodynamiska dadlar och virvlat vatten.

Frågor på det?

Återvinningskaos

För mig är återvinningsstationer beviset på att en stor stat inte fungerar, att stora samhällen utan personligt ansvar aldrig är en optimal lösning.

Vanligtvis har de några större containrar med plats för pappersförpackningar, tidningar, plast, plåt, glas och batterier. Samtliga tydligt märkta, inte bara med vad som ska läggas i behållarna utan också vad som inte ska läggas där. Ändå missar man två grupper: de som överhuvudtaget inte bryr sig, och de rena idioterna.

”Finns de inte med på bilden ska de väl läggas på marken?”

Idioterna blandar färgat och ofärgat glas, lägger plast i plåtcontainern och mjölkförpackningar i plastcontainern. Antingen kan de inte läsa eller också tror de på allvar att den vattenavvisande vaxbehandlingen av mjölkkartong i själva verket är plast. Själv tycker jag ordet ”kartong” ger viss vägledning.

Sådd ------> skörd.

Så har vi gruppen som skiter i vilket. De vill bara bli av med sina sopor och utgår ifrån att det avfall som saknar anvisad behållare kan ställas på marken bredvid, så kan någon magisk skräpfe ta hand om deras kylskåp och lådor med kläder.

Antagligen är det samma människor som tycker att ”samhället” får ta hand om deras barn när de ballar ur eller som ska hindra byns sista affär från att flytta för ”var ska vi handla nu 'rå?”. Om det vore du och dina närmaste grannar som ansvarade för återvinningsstationen, eller ”Johanssons pôjk” i en by med tio familjer skulle folk – förhoppningsvis – tänka ett steg till.

”Vafan, finns det ingen container för frysar?!”

Det som är bra med det nuvarande systemet är återbruket. Läsaren Niclas påpekade att det alltid finns rena och hela påsar vid återvinningsstationer och pantstationer i butiker. Så är det kanske. Jag har dålig koll eftersom jag aldrig behöver plastpåsar. Jag slänger mina hushållssopor i brödpåsar och använder tygkassar när jag handlar. Av ekonomiska skäl, men eftersom jag aldrig köpt en tygkasse är det säkerligen miljövänligt också.

Däremot plockar jag åt mig flyttkartonger på sopstationer. Det är ju en fantastisk uppfinning i och med att man kan vika ihop dem mellan användningarna och då tar de nästan ingen plats alls. De kostar ju en tjuga att köpa i butik och på väg från sopstationen har jag ändå händerna fria.

Bidrag år efter år

Få fenomen retar mig mer än utnyttjande av bidrag. Inte bara för att man bränner skattepengar som hade kunnat användas bättre utan också för att det är ett slag i ansiktet på de människor som verkligen behöver hjälp med sin försörjning.

Här följer två exempel på människor jag känner till. Ingen av dem är så nära pension att åldern skulle stoppa en arbetsgivare från att anställa dem, ingen av dem har heller något fysiskt hinder som håller dem borta från arbetsmarknaden (så länge inte lathet blir en erkänd diagnos). De har inga problem med språket eller har skumma utländska utbildningar, för bägge är etniska svenskar.

Latmask nr 1

Stockholmsk man med lastbilskort. Kanske inte tung lastbil med släp, men väl ett C-kort som gör det möjligt att köra transporter i innerstaden, postbil osv. Osäker på om han har busskort. Troligen, men det vore väl annars en smal sak att komplettera med för att dessutom kunna köra lokaltrafik. Jag tror inte att han har haft ett riktigt jobb på två decennier, men hade han fått en krona för varje Facebookinlägg hade han varit ekonomiskt oberoende.

Latmask nr 2

Småstadskvinna som varit utbildad undersköterska i femton år. Har haft timvikariat i hemtjänsten, men i stort sett levt på socialbidrag hela sitt vuxna liv. Har kanske inte riktigt alla pommes frites i kanoten, men skulle absolut klara av enklare arbetsuppgifter inom vård och omsorg. Att få jobb inom hemtjänst eller äldrevården om man har adekvat utbildning borde inte precis vara omöjligt.

När jag pratat med andra verkar det som att alla känner till ett eller flera exempel på människor som lyckas vara arbetslösa år ut och år in, och inte för att de har hopplösa utbildningar eller bor på platser där det inte finns jobb.

Samtidigt tror jag inte att jag känner en enda arbetsgivare som tycker att det är lätt att få tag i folk. Företagen skriker efter personal samtidigt som arbetsföra människor går hemma och drar, försörjda av de bidragssystem som är till för människor som behöver dem på riktigt. Jag förstår inte hur det ens är möjligt.

Skönt att jag kan

Imorgon har jag för avsikt att titta ut ur min egen navel, skåda världen där utanför och blogga om den, men idag blir det några korta reflektioner kring mitt liv just nu och alldeles nyss.

Som de som läste gårdagens inlägg fått med sig dog min mamma i förrgår. Sedan dess har jag tyckt synd om henne, andra närstående, men förmodligen allra mest synd om mig själv. Jag känner mig ändå lyckligt lottad, vilket beror på mitt relativt fria liv.

När mamma insjuknade i en vidrig variant av cancer (vid sidan av diabetes, epilepsi och en släng av ålderdom) hade jag möjlighet att ta hand om henne. Hon behövde inte bo på någon form av äldreboende eller ens ha hemtjänst eftersom jag kunde ge en hjälpande hand i det dagliga livet.

Det mesta gjorde hon själv tack vare en envishet utöver det vanliga, men i takt med sjukdomens utveckling kunde hon göra allt mindre av matinköp, matlagning, städning osv. Hon kunde ringa mig kl 4 på natten då hon ramlat och behövde hjälp att ta sig upp (jag bodde tre minuter bort) och ibland sov jag där. Det var en trygghet som möjliggjorde att bo hemma.

Och här kommer min tacksamhet in för jag inser att de flesta inte när som helst kan släppa vad de har i händerna på det sätt jag kunnat. Jag har ingen chef som förväntar sig att jag ska jobba vissa tider. Om chefen inte är gjord av sten kan man ta ledigt, men det finns gränser som jag inte behövt förhålla mig till.

Förutom det rent praktiska livet där och då gissar jag att den som tvingas sätta sina föräldrar på institution kan känna en gnagande otillräcklighet som jag inte behövt i samma utsträckning. Ibland är sjukhem, äldreboende eller hospis rätt val, men för oss var det inte det och i all bedrövelse är jag glad över att jag kunde skänka henne det.

Frågan vad vi som är relativt välbärgade ska med alla pengar till har många olika svar, men att ha kunnat göra min mammas sista tid lite ljusare för oss bägge står just nu högst upp på min lista.

Jag har sorg

Vi ska alla bli föräldralösa om vi får ha hälsan, det är naturligt. Mig hände det igår när min mamma fick ro efter lång och plågsam sjukdom. Det känns inte ett dugg naturligt och trots att det är min fjärde nära släkting som dör är jag märkligt nog aldrig beredd hur mycket jag än vet att det ska hända. Inte ens när min farmor dog vid 102 års ålder var jag mentalt förberedd. Och inte heller nu.

Det här är en ekonomiblogg och ska vara så även fortsättningsvis. Jag tänker inte bearbeta min sorgeprocess här och det blir definitivt ingen dödsruna över en – förvisso fantastisk – person ni inte kände. Jag vill bara på detta sätt informera om följande:

• Den närmaste tiden kan det hända att fler inlägg än du önskar läsa kommer att handla om död, begravning, bouppteckning och existentiella bekymmer.
• Det kan också hända att det inte kommer ett inlägg exakt varje morgon, men det är min målsättning.
• Min acceptans för trams i kommentarsfältet kommer att nå nya bottenrekord. Det betyder inte att man inte får säga emot eller måste behandla mig med silkesvantar, men den som i första hand kommenterar för att provocera kommer bemötas, rensas eller hemsökas.

Det var allt jag hade att säga idag. Jag sörjer, lider och gråter, men livet måste gå vidare och en del av det livet är den här bloggen, så jag ska göra mitt yttersta för att den ska fortgå. Tillvaron är bara en smula uppochner just nu.

Ska kommuner verkligen driva skolor?

Friskolereformen kom 1992, men fortfarande efter snart 30 år anses det lite skamligt både att driva och att sätta sina barn där. Varför, de är ju rent objekt bättre.

Och innan någon säger det, visst finns exempel på dåliga friskolor, rentav skadliga, men det gör det banne mig med kommunala också. Jag skulle vilja vända på det och fråga om kommuner verkligen bör driva skolor. Hur många kommunala skolor finns det i en genomsnittlig kommun, fem stycken? Engelska skolan har ett trettiotal skolor i Sverige, Academedia åtminstone ett par hundra, så man kan knappast döma ut privatskolorna pga bristande rutin.

Nästa kritik är att privatskolor delar ut pengar till aktieägarna. ”Det är ju skattepengar!!” I år tror jag är första gången bägge dessa skolkoncerner har utdelning, så då kan kritiken åtminstone tas på allvar. Men ärligt talat, var är kritikerna när Skanska delar ut pengar efter att ha byggt kommunala skolor? På vilket sätt är det så hemskt att tjäna pengar just på utbildning?

Om jag hade barn i skolan skulle jag vara mest intresserad av att mina barn får en bra utbildning. Om skolan lyckas göra det till halva priset – bra för dem! Och ska den kritiken verkligen riktas mot friskolorna? Är det inte rimligare att man frågar de kommunala skolorna hur de lyckas göra av med mer pengar för sämre utbildning?

Oberoende mutkolvar

Kulturminister Amanda Lind visar återigen att hon i likhet med sin företräde Bah Kuhnke tror att allt kan och bör regleras av politiker. Nu vill hon och regeringen öka mediestödet med 115 miljoner. Detta för att det finns ”vita fläckar” i mediekartan, alltså områden där det inte finns regimkontrollerade lokala tidningar eller radioredaktioner.

Mediestödet ska ”främja allmänhetens tillgång till oberoende nyhetsförmedling”. Det är inte utan att jag undrar vad man lägger i ordet ”oberoende” om man menar medier beroende av att makthavarnas pengar. Det är ju just makten journalister ska granska, men man biter inte den hand som föder en.

Förutom att dessa pengar naturligtvis kunde göra verklig nytta på andra håll tror jag att det får motsatt effekt. Sverige är redan världsledande på oberoende ”alternativa medier”. Detta trots att dessa riktiga journalister tvingas konkurrera både med statsmedia och privatfinansierade medier helt eller delvis finansierade av staten. Nu ska den redan skeva konkurrens snedvridas ytterligare. ”Det är avgörande för demokratin”, säger Amanda Lind. Det kan hon ha rätt i, men inte på det sätt hon låtsas.

Frilansjournalisten Jens Ganman brukar säga att det inte finns journalister, bara aktivister med en egen agenda. Jag är inte säker på att han har rätt, men jag håller med honom om att public service i sin nuvarande form borde läggas ner. Vidare tycker jag att presstödet borde plockas bort ögonaböj. Demokratin kommer inte att bli perfekt för det, men jag tror att vi skulle komma ganska mycket närmare samtidigt som vi får pengar över till annat.