Jag har slutat med helger

Äntligen måndag! Nej, det spelar mig ingen roll.

På mitt första ”riktiga” arbete jobbade jag mest natt. Tiderna passade mig bra och det gav ett rejält OB-tillägg. Som frilansare väljer jag mina arbetstider själv. Jag har jobbat dygnets samtliga timmar, nyårsdag, påskafton osv. Det är en stor del av lyxen med företagande att kunna välja själv (tyvärr utan OB-tillägg), men när jag blev företagare var jag mer tidsbunden.

När jag uppträdde var det mycket helgjobb, det kunde jag inte styra, men efter det såg jag fram emot att kunna jobba lite mer strukturerat och ”normalt”. Och gjorde det ett tag, men inte längre. Möjligen jobbar jag av sociala skäl mindre på kvällarna, 18-22, men har upptäckt att jag inte gör någon som helst skillnad på veckodagar. Om det är tisdag eller söndag kvittar mig lika, förutom att börsen och de flesta affärspartners inte finns på plats på söndagar. Jag jobbar alla dagar, ibland två timmar, ibland sexton.

Jag tycker att det är sunt att prioritera jobb när lusten faller på, men kan inte låta bli att fundera över om det är mer effektivt att göra som jag eller att ha fasta arbetstider. Jag tycker såklart att jag gör rätt, men varför är det i så fall så många som strävar efter att jobba kontorstid utan att behöva? Även på arbetsplatser där en stor del av kunderna finns på andra sidan jorden är de flesta på plats 8-17 trots att det vore mer logiskt att jobba 13-22.

Jobba, sa jag.

Jag fattar att många vill jobba kontorstid, det funkar bäst om man har en familj som också gör det, men i Sverige är kontorstid mycket mer än så, en livsstil för att inte säga religion. Borde inte internet och globala marknader ha ändrat på det?

En helvetesvecka

Så har det gått en vecka sedan jag hittade min mamma död i sin lägenhet. Det låter dramatiskt, men vi hade det på känn. Man vet ju aldrig när det är dags, men hon hade slutat köpa storpack, om jag säger så. Trots det, vi sågs dagen innan och sa ”Vi ses imorgon” när jag gick, men det gjorde vi inte.

Förutom det rent känslomässiga fylls livet då av en massa arbetsuppgifter. Det ska bokas begravningsbyrå, folk ska informeras, kyl och frys tömmas och administrativt jox fixas. Banker t ex. När pappa dog var det bökigt att ens få ut kontoutdrag trots att mamma hade fullmakt. För hennes fullmakt täckte ju bara pappa, inte pappas dödsbo. Den här gången drog jag ut egna utskrifter ungefär vid tiden för att döden fastställdes av vårdapparaten.

Sedan ska man fixa s k värdeintyg från bankerna. På Avanzas hemsida hittade jag snabbt information om att de skickar ut det automatiskt. Mycket riktigt, efter bara ett par dagar hade jag det i brevlådan. Hos Handelsbanken hittade jag inte den informationen utan mejlade till dem och bad dem berätta vad jag ska göra. Jag väntar ännu.

Det där med bankerna är ett annat krux. När någon dör fryser man kontona, men räkningarna fortsätter att komma. Nu hade inte mamma så stora fasta utgifter, men månadsavgift och andra bostadskostnader tickar ju på och det är ju inte alldeles solklart att anhöriga har dessa marginaler.

Sedan ska bostaden tömmas på de mindre akuta ägodelarna. Det är papper, pärmar, kläder och grejer. Jag gick till apoteket och lämnade in tre påsar med mediciner, men hittar ständigt nya. Sånt är ju lätt, liksom biblioteksböcker och annat som bara ska bort.

Det är allt det andra där man måste ställa sig frågan: Kasta, spara eller sälja? Det lättaste vore såklart att bara fylla kartong efter kartong och knöla in i ett förråd, men det löser inga problem och eftersom jag själv inte tänker bo kvar i evighet utan har en egen bostad att tömma ser jag helst att alla beslut tas nu.

Jag tycker att det är nog svårt att kasta egna saker, men när det gäller en nyligen avliden familjemedlem blir instinkten att spara tio gånger värre. Sånt jag vet att jag utan tvekan hade kunnat slänga för en vecka sedan, med hennes goda minne, känns plötsligt helt känslokallt. En urtvättad morgonrock, en opraktisk bordslampa, en kantstött tekopp...

En släkting sa åt mig att inte jobba ihjäl mig när vi träffades i veckan. Hon känner mig, jag kan streta på dygnet runt. Jag får tvinga mig själv att äta, sova och åtminstone försöka träna. Kanske borde jag sitta och sörja, men nej, nu ska lägenheten göras klar för försäljning, ägodelar ingen vill ha ska ut till försäljning, skänkas bort eller kastas. Sörjer gör jag hela tiden.

Alla dessa genvägar

Tålamod kommer nog med åren, men visst verkar det ha blivit en bristvara rent allmänt? Jag ser ständigt folk som vill tjäna mer, jobba mindre och få mer pengar över. Nu! Både Flashback och Twitter är ständiga källor, men de finns överallt.

Bra saker tar tid.

Någon vill ha en bil den inte alls har råd med. Andra har sparat undan 50000 kr och vill nu ha 20000 kr i årsavkastning för i deras värld är 40 procents ränta tydligen rimlig. Och när de får mothugg försöker de tjata till sig andras godkännande. Men bra ekonomi kommer liksom inte av sig själv och tar tid.

Kanske är jag bara gammal och konservativ, men det känns som att folk förstod det här förr. I det gamla bondesamhället förväntade man sig inte avkastning på åkern efter tjugo minuter, och en skog tog generationer innan den började löna sig.

Nu är det nu (!) som gäller. Banta femton kilo på fyra veckor, ge mig toppjobbet så skaffar jag utbildningen sedan och ge mig en kanonekonomi, men jag vill inte behöva spara för det. Möjligen senare. Den traditionella ordningsföljden på sådd och skörd verkar så totalitär och tråkig.

Att skylla på sociala medier känns lika progressivt som när föräldrar på 50-talet skyllde allt på den farliga jazzmusiken, men något måste det ju bero på och jag har inget bättre förslag. Vi måste nog förbjuda jazz.

Hänsyn till specialkost

Var drar man gränsen för specialkost i skolan? Själv var jag vegetarian ett tag på högstadiet och har för mig att jag behövde söka tillstånd hos skolsköterskan, men det var ingen komplicerad utredning. Det var mer jobb med det fåtal som skulle ha vegetarisk skollunch, så jag gissar att portionerna kostade lite extra.

Men någon stor kostnad för kommunen var det nog inte på 80-talet. Skulle tro att det är betydligt värre nu när allergierna ökat och många dessutom kräver specialmat av religiösa skäl. I Järfälla har kommunen den här terminen slutat servera halalkött. Officiellt av djurrättsskäl, men de sparar nog en slant också. Islamiska föreningen gick i taket och menade:

”Våra barn har rätt att få mat enligt sin kultur. Det finns religionsfrihet och den gäller inte bara andlig verksamhet. Där ingår även kultur och matvanor.”

”Neeeej, inte korv stroganoff igen!!”

Jag betvivlar inte att kommunen kommer backa, men mitt svar är att religionsfrihet inte alls gäller kultur i största allmänhet. Religionsfrihet är förresten lika mycket frihet från religion (som alla barn i Sverige har rätt till enligt lag). Jag skulle tycka att man har ett bättre case om man vill slippa halalkött i skolbespisningen med hänvisning till religionsfriheten. Men ät vegetariskt om det inte passar. Jag tror inte att någon religion (möjligen undantaget pastafarianismen) har problem med vegetabilier.

Men det är inte bara religiös tro som sätter käppar i barnmaten. Det här brevet har florerat i sociala medier och efter lite grävande insåg jag förvånat att det tycks helt äkta, ”utan syntetiska tillsatser”:

Jag skulle inte tveka att hänga ut föräldrarna, men för att skona lille W (som jag antar har det jävligt nog ändå) har jag anonymiserat brevet och önskar att ni respekterar detta i kommentarsfältet även om det inte kräver så mycket letande att hitta dessa människor.

Till brevet då. W ska tydligen leva mer eller mindre på ekologiska dadlar. Det finns förresten en del mindre uppenbara konstigheter här, som att W inte äter havregryn men väl ”havremjölk”. Vad är den framställd av då, ekologiska havrekapslar från Semper? ”Dolt socker” går bort, men fruktsocker går bra, om det sitter i ekologisk frukt.

”Vi är aldrig omöjliga” säger föräldrarna, men självklart kan vi inte ha en skola där varje elev kommer med en kravspec på att de ska slippa få i sig alla former av vanlig mat (”med mera” och ”etcetera”). Jag har förstått att lärandet är en ren bonus om det hinns med i skolan av idag vid sidan av allas lika värdegrunder och genuscertifieringar, men med sådana här föräldrar blir skolan ett dårhus.

Därför tycker jag att vi bestämmer att vi gör så här istället. Allergier och andra medicinska skäl ska givetvis tillgodoses i skolbespisningen. De elever som i samråd med sina föräldrar kommit fram till att de vill ha lakto-ovo-vegetarisk kost ska också få det. Men där stoppar min välvilja. Religiösa barn kan äta vegetariskt de dagar köttet inte funkar med deras religion och hipsters med ekologinoja får skicka med en matlåda med biodynamiska dadlar och virvlat vatten.

Frågor på det?

Återvinningskaos

För mig är återvinningsstationer beviset på att en stor stat inte fungerar, att stora samhällen utan personligt ansvar aldrig är en optimal lösning.

Vanligtvis har de några större containrar med plats för pappersförpackningar, tidningar, plast, plåt, glas och batterier. Samtliga tydligt märkta, inte bara med vad som ska läggas i behållarna utan också vad som inte ska läggas där. Ändå missar man två grupper: de som överhuvudtaget inte bryr sig, och de rena idioterna.

”Finns de inte med på bilden ska de väl läggas på marken?”

Idioterna blandar färgat och ofärgat glas, lägger plast i plåtcontainern och mjölkförpackningar i plastcontainern. Antingen kan de inte läsa eller också tror de på allvar att den vattenavvisande vaxbehandlingen av mjölkkartong i själva verket är plast. Själv tycker jag ordet ”kartong” ger viss vägledning.

Sådd ------> skörd.

Så har vi gruppen som skiter i vilket. De vill bara bli av med sina sopor och utgår ifrån att det avfall som saknar anvisad behållare kan ställas på marken bredvid, så kan någon magisk skräpfe ta hand om deras kylskåp och lådor med kläder.

Antagligen är det samma människor som tycker att ”samhället” får ta hand om deras barn när de ballar ur eller som ska hindra byns sista affär från att flytta för ”var ska vi handla nu 'rå?”. Om det vore du och dina närmaste grannar som ansvarade för återvinningsstationen, eller ”Johanssons pôjk” i en by med tio familjer skulle folk – förhoppningsvis – tänka ett steg till.

”Vafan, finns det ingen container för frysar?!”

Det som är bra med det nuvarande systemet är återbruket. Läsaren Niclas påpekade att det alltid finns rena och hela påsar vid återvinningsstationer och pantstationer i butiker. Så är det kanske. Jag har dålig koll eftersom jag aldrig behöver plastpåsar. Jag slänger mina hushållssopor i brödpåsar och använder tygkassar när jag handlar. Av ekonomiska skäl, men eftersom jag aldrig köpt en tygkasse är det säkerligen miljövänligt också.

Däremot plockar jag åt mig flyttkartonger på sopstationer. Det är ju en fantastisk uppfinning i och med att man kan vika ihop dem mellan användningarna och då tar de nästan ingen plats alls. De kostar ju en tjuga att köpa i butik och på väg från sopstationen har jag ändå händerna fria.

Bidrag år efter år

Få fenomen retar mig mer än utnyttjande av bidrag. Inte bara för att man bränner skattepengar som hade kunnat användas bättre utan också för att det är ett slag i ansiktet på de människor som verkligen behöver hjälp med sin försörjning.

Här följer två exempel på människor jag känner till. Ingen av dem är så nära pension att åldern skulle stoppa en arbetsgivare från att anställa dem, ingen av dem har heller något fysiskt hinder som håller dem borta från arbetsmarknaden (så länge inte lathet blir en erkänd diagnos). De har inga problem med språket eller har skumma utländska utbildningar, för bägge är etniska svenskar.

Latmask nr 1

Stockholmsk man med lastbilskort. Kanske inte tung lastbil med släp, men väl ett C-kort som gör det möjligt att köra transporter i innerstaden, postbil osv. Osäker på om han har busskort. Troligen, men det vore väl annars en smal sak att komplettera med för att dessutom kunna köra lokaltrafik. Jag tror inte att han har haft ett riktigt jobb på två decennier, men hade han fått en krona för varje Facebookinlägg hade han varit ekonomiskt oberoende.

Latmask nr 2

Småstadskvinna som varit utbildad undersköterska i femton år. Har haft timvikariat i hemtjänsten, men i stort sett levt på socialbidrag hela sitt vuxna liv. Har kanske inte riktigt alla pommes frites i kanoten, men skulle absolut klara av enklare arbetsuppgifter inom vård och omsorg. Att få jobb inom hemtjänst eller äldrevården om man har adekvat utbildning borde inte precis vara omöjligt.

När jag pratat med andra verkar det som att alla känner till ett eller flera exempel på människor som lyckas vara arbetslösa år ut och år in, och inte för att de har hopplösa utbildningar eller bor på platser där det inte finns jobb.

Samtidigt tror jag inte att jag känner en enda arbetsgivare som tycker att det är lätt att få tag i folk. Företagen skriker efter personal samtidigt som arbetsföra människor går hemma och drar, försörjda av de bidragssystem som är till för människor som behöver dem på riktigt. Jag förstår inte hur det ens är möjligt.

Skönt att jag kan

Imorgon har jag för avsikt att titta ut ur min egen navel, skåda världen där utanför och blogga om den, men idag blir det några korta reflektioner kring mitt liv just nu och alldeles nyss.

Som de som läste gårdagens inlägg fått med sig dog min mamma i förrgår. Sedan dess har jag tyckt synd om henne, andra närstående, men förmodligen allra mest synd om mig själv. Jag känner mig ändå lyckligt lottad, vilket beror på mitt relativt fria liv.

När mamma insjuknade i en vidrig variant av cancer (vid sidan av diabetes, epilepsi och en släng av ålderdom) hade jag möjlighet att ta hand om henne. Hon behövde inte bo på någon form av äldreboende eller ens ha hemtjänst eftersom jag kunde ge en hjälpande hand i det dagliga livet.

Det mesta gjorde hon själv tack vare en envishet utöver det vanliga, men i takt med sjukdomens utveckling kunde hon göra allt mindre av matinköp, matlagning, städning osv. Hon kunde ringa mig kl 4 på natten då hon ramlat och behövde hjälp att ta sig upp (jag bodde tre minuter bort) och ibland sov jag där. Det var en trygghet som möjliggjorde att bo hemma.

Och här kommer min tacksamhet in för jag inser att de flesta inte när som helst kan släppa vad de har i händerna på det sätt jag kunnat. Jag har ingen chef som förväntar sig att jag ska jobba vissa tider. Om chefen inte är gjord av sten kan man ta ledigt, men det finns gränser som jag inte behövt förhålla mig till.

Förutom det rent praktiska livet där och då gissar jag att den som tvingas sätta sina föräldrar på institution kan känna en gnagande otillräcklighet som jag inte behövt i samma utsträckning. Ibland är sjukhem, äldreboende eller hospis rätt val, men för oss var det inte det och i all bedrövelse är jag glad över att jag kunde skänka henne det.

Frågan vad vi som är relativt välbärgade ska med alla pengar till har många olika svar, men att ha kunnat göra min mammas sista tid lite ljusare för oss bägge står just nu högst upp på min lista.