Gratis parkering på Karolinska

En gång tidigare har jag bloggat om det rätt smala ämnet sjukhusparkering där jag klagade på hur dyrt det var. Nu tänkte jag berätta om motsatsen.

Nya Karolinska Sjukhuset kan man säga mycket om när det gäller ekonomi. Under 2018 var en person där runt 25 gånger och betalade parkeringen med kort. Vi kan kalla honom ”Snålo”. Kostnaden var 20 kr/timme. Det tyckte han var ganska blodigt för att låna några futtiga kvadratmeter. Alla som varit på sjukhus vet att tiden drar iväg även om man har en bokad tid. För den där bokningen gäller bara patienten, aldrig läkaren.

Snålo upptäckte dock snabbt att en av de mest frekventerade p-automaterna aldrig drog pengarna från kontot. Han fick ett kvitto att sätta i vindrutan där det framgick hur mycket han betalt, men pengarna drogs aldrig. Det gick en månad och en månad till. Ibland parkerade han där flera gånger i veckan, alltid med samma resultat.

När Snålos anhöriga skulle till en mottagning längre bort (NKS är stort som en mindre stad) gjorde han misstaget att gå till en annan automat och då drogs pengarna. Så efter det vände Snålo tillbaka till den gamla gratisautomaten igen för han är en gniden man som inte vill punga ut med pengar i onödan.

Vid det blå P:et är det gratis.

Jag blir nyfiken. För minst 70 p-rutor är det här den närmaste automaten, och det är ganska fullt för det mesta, så säg att beläggningen är 90-procentig tolv timmar per dag fem dagar i veckan. Det blir 75600 kr/vecka, 3,8 miljoner/år.

Man måste betala med kort eller ladda ner en parkerings-app. Min vän Snålo håller inte på med appar, han har faktiskt inte ens internet i sin telefon, men jag har lyssnat runt bland släkt och vänner och noterat att ganska många föredrar kortbetalning framför p-app. Säg att appen fungerar så att parkeringsbolaget då får betalt, men att hälften använder kort och slipper betala. Då blir det en förlust på nästan två miljoner om året. Märker man inte det? Tydligen inte. Åtminstone inte under hela 2018. Kanske inte nu heller.

En annan väg...

Det är samma plånbok

Regeringen vill införa en ny bankskatt för att finansiera en satsning på försvaret. Som att pengarna skulle öronmärkas, vilket naturligtvis inte sker. På samma sätt menar finansminister Andersson med en dåres envishet att skatten ska slå mot bankernas vinst, vilket såklart inte heller stämmer. De kommer bara höja sina avgifter med motsvarande och peka på staten. Det är vad jag hade gjort om jag drivit bank.

När Migrationsverket vill ha mer pengar efter att ha övertrasserat sin budget för femtioelfte gången får de mer pengar och då är det inte tal om varifrån de ska tas, om det är färdtjänsten som ska dras in eller intensivvården som ska försämras.

Likadant gör vi med vår egen privata budget. Vi kan dela in pengarna i olika utgiftsposter som mat och semester, men när värmepannan rasar funderar vi inte på vilken post som ska dras ner, pengarna måste bara ut.

Alltså, om regeringen redan känner för att återuppleva känslan av när Nordea lämnade Sverige kan de fortsätta att bråka med de kvarvarande bankerna. Kanske är det rätt sätt att balansera upp budgeten (själv hade jag hellre börjat med att halvera antalet riksdagsledamöter), men stå för det istället för att låtsas som att försvaret står och faller med bankernas vinster för den kopplingen finns faktiskt inte.

Jag har slutat med helger

Äntligen måndag! Nej, det spelar mig ingen roll.

På mitt första ”riktiga” arbete jobbade jag mest natt. Tiderna passade mig bra och det gav ett rejält OB-tillägg. Som frilansare väljer jag mina arbetstider själv. Jag har jobbat dygnets samtliga timmar, nyårsdag, påskafton osv. Det är en stor del av lyxen med företagande att kunna välja själv (tyvärr utan OB-tillägg), men när jag blev företagare var jag mer tidsbunden.

När jag uppträdde var det mycket helgjobb, det kunde jag inte styra, men efter det såg jag fram emot att kunna jobba lite mer strukturerat och ”normalt”. Och gjorde det ett tag, men inte längre. Möjligen jobbar jag av sociala skäl mindre på kvällarna, 18-22, men har upptäckt att jag inte gör någon som helst skillnad på veckodagar. Om det är tisdag eller söndag kvittar mig lika, förutom att börsen och de flesta affärspartners inte finns på plats på söndagar. Jag jobbar alla dagar, ibland två timmar, ibland sexton.

Jag tycker att det är sunt att prioritera jobb när lusten faller på, men kan inte låta bli att fundera över om det är mer effektivt att göra som jag eller att ha fasta arbetstider. Jag tycker såklart att jag gör rätt, men varför är det i så fall så många som strävar efter att jobba kontorstid utan att behöva? Även på arbetsplatser där en stor del av kunderna finns på andra sidan jorden är de flesta på plats 8-17 trots att det vore mer logiskt att jobba 13-22.

Jobba, sa jag.

Jag fattar att många vill jobba kontorstid, det funkar bäst om man har en familj som också gör det, men i Sverige är kontorstid mycket mer än så, en livsstil för att inte säga religion. Borde inte internet och globala marknader ha ändrat på det?

En helvetesvecka

Så har det gått en vecka sedan jag hittade min mamma död i sin lägenhet. Det låter dramatiskt, men vi hade det på känn. Man vet ju aldrig när det är dags, men hon hade slutat köpa storpack, om jag säger så. Trots det, vi sågs dagen innan och sa ”Vi ses imorgon” när jag gick, men det gjorde vi inte.

Förutom det rent känslomässiga fylls livet då av en massa arbetsuppgifter. Det ska bokas begravningsbyrå, folk ska informeras, kyl och frys tömmas och administrativt jox fixas. Banker t ex. När pappa dog var det bökigt att ens få ut kontoutdrag trots att mamma hade fullmakt. För hennes fullmakt täckte ju bara pappa, inte pappas dödsbo. Den här gången drog jag ut egna utskrifter ungefär vid tiden för att döden fastställdes av vårdapparaten.

Sedan ska man fixa s k värdeintyg från bankerna. På Avanzas hemsida hittade jag snabbt information om att de skickar ut det automatiskt. Mycket riktigt, efter bara ett par dagar hade jag det i brevlådan. Hos Handelsbanken hittade jag inte den informationen utan mejlade till dem och bad dem berätta vad jag ska göra. Jag väntar ännu.

Det där med bankerna är ett annat krux. När någon dör fryser man kontona, men räkningarna fortsätter att komma. Nu hade inte mamma så stora fasta utgifter, men månadsavgift och andra bostadskostnader tickar ju på och det är ju inte alldeles solklart att anhöriga har dessa marginaler.

Sedan ska bostaden tömmas på de mindre akuta ägodelarna. Det är papper, pärmar, kläder och grejer. Jag gick till apoteket och lämnade in tre påsar med mediciner, men hittar ständigt nya. Sånt är ju lätt, liksom biblioteksböcker och annat som bara ska bort.

Det är allt det andra där man måste ställa sig frågan: Kasta, spara eller sälja? Det lättaste vore såklart att bara fylla kartong efter kartong och knöla in i ett förråd, men det löser inga problem och eftersom jag själv inte tänker bo kvar i evighet utan har en egen bostad att tömma ser jag helst att alla beslut tas nu.

Jag tycker att det är nog svårt att kasta egna saker, men när det gäller en nyligen avliden familjemedlem blir instinkten att spara tio gånger värre. Sånt jag vet att jag utan tvekan hade kunnat slänga för en vecka sedan, med hennes goda minne, känns plötsligt helt känslokallt. En urtvättad morgonrock, en opraktisk bordslampa, en kantstött tekopp...

En släkting sa åt mig att inte jobba ihjäl mig när vi träffades i veckan. Hon känner mig, jag kan streta på dygnet runt. Jag får tvinga mig själv att äta, sova och åtminstone försöka träna. Kanske borde jag sitta och sörja, men nej, nu ska lägenheten göras klar för försäljning, ägodelar ingen vill ha ska ut till försäljning, skänkas bort eller kastas. Sörjer gör jag hela tiden.

Alla dessa genvägar

Tålamod kommer nog med åren, men visst verkar det ha blivit en bristvara rent allmänt? Jag ser ständigt folk som vill tjäna mer, jobba mindre och få mer pengar över. Nu! Både Flashback och Twitter är ständiga källor, men de finns överallt.

Bra saker tar tid.

Någon vill ha en bil den inte alls har råd med. Andra har sparat undan 50000 kr och vill nu ha 20000 kr i årsavkastning för i deras värld är 40 procents ränta tydligen rimlig. Och när de får mothugg försöker de tjata till sig andras godkännande. Men bra ekonomi kommer liksom inte av sig själv och tar tid.

Kanske är jag bara gammal och konservativ, men det känns som att folk förstod det här förr. I det gamla bondesamhället förväntade man sig inte avkastning på åkern efter tjugo minuter, och en skog tog generationer innan den började löna sig.

Nu är det nu (!) som gäller. Banta femton kilo på fyra veckor, ge mig toppjobbet så skaffar jag utbildningen sedan och ge mig en kanonekonomi, men jag vill inte behöva spara för det. Möjligen senare. Den traditionella ordningsföljden på sådd och skörd verkar så totalitär och tråkig.

Att skylla på sociala medier känns lika progressivt som när föräldrar på 50-talet skyllde allt på den farliga jazzmusiken, men något måste det ju bero på och jag har inget bättre förslag. Vi måste nog förbjuda jazz.

Hänsyn till specialkost

Var drar man gränsen för specialkost i skolan? Själv var jag vegetarian ett tag på högstadiet och har för mig att jag behövde söka tillstånd hos skolsköterskan, men det var ingen komplicerad utredning. Det var mer jobb med det fåtal som skulle ha vegetarisk skollunch, så jag gissar att portionerna kostade lite extra.

Men någon stor kostnad för kommunen var det nog inte på 80-talet. Skulle tro att det är betydligt värre nu när allergierna ökat och många dessutom kräver specialmat av religiösa skäl. I Järfälla har kommunen den här terminen slutat servera halalkött. Officiellt av djurrättsskäl, men de sparar nog en slant också. Islamiska föreningen gick i taket och menade:

”Våra barn har rätt att få mat enligt sin kultur. Det finns religionsfrihet och den gäller inte bara andlig verksamhet. Där ingår även kultur och matvanor.”

”Neeeej, inte korv stroganoff igen!!”

Jag betvivlar inte att kommunen kommer backa, men mitt svar är att religionsfrihet inte alls gäller kultur i största allmänhet. Religionsfrihet är förresten lika mycket frihet från religion (som alla barn i Sverige har rätt till enligt lag). Jag skulle tycka att man har ett bättre case om man vill slippa halalkött i skolbespisningen med hänvisning till religionsfriheten. Men ät vegetariskt om det inte passar. Jag tror inte att någon religion (möjligen undantaget pastafarianismen) har problem med vegetabilier.

Men det är inte bara religiös tro som sätter käppar i barnmaten. Det här brevet har florerat i sociala medier och efter lite grävande insåg jag förvånat att det tycks helt äkta, ”utan syntetiska tillsatser”:

Jag skulle inte tveka att hänga ut föräldrarna, men för att skona lille W (som jag antar har det jävligt nog ändå) har jag anonymiserat brevet och önskar att ni respekterar detta i kommentarsfältet även om det inte kräver så mycket letande att hitta dessa människor.

Till brevet då. W ska tydligen leva mer eller mindre på ekologiska dadlar. Det finns förresten en del mindre uppenbara konstigheter här, som att W inte äter havregryn men väl ”havremjölk”. Vad är den framställd av då, ekologiska havrekapslar från Semper? ”Dolt socker” går bort, men fruktsocker går bra, om det sitter i ekologisk frukt.

”Vi är aldrig omöjliga” säger föräldrarna, men självklart kan vi inte ha en skola där varje elev kommer med en kravspec på att de ska slippa få i sig alla former av vanlig mat (”med mera” och ”etcetera”). Jag har förstått att lärandet är en ren bonus om det hinns med i skolan av idag vid sidan av allas lika värdegrunder och genuscertifieringar, men med sådana här föräldrar blir skolan ett dårhus.

Därför tycker jag att vi bestämmer att vi gör så här istället. Allergier och andra medicinska skäl ska givetvis tillgodoses i skolbespisningen. De elever som i samråd med sina föräldrar kommit fram till att de vill ha lakto-ovo-vegetarisk kost ska också få det. Men där stoppar min välvilja. Religiösa barn kan äta vegetariskt de dagar köttet inte funkar med deras religion och hipsters med ekologinoja får skicka med en matlåda med biodynamiska dadlar och virvlat vatten.

Frågor på det?

Återvinningskaos

För mig är återvinningsstationer beviset på att en stor stat inte fungerar, att stora samhällen utan personligt ansvar aldrig är en optimal lösning.

Vanligtvis har de några större containrar med plats för pappersförpackningar, tidningar, plast, plåt, glas och batterier. Samtliga tydligt märkta, inte bara med vad som ska läggas i behållarna utan också vad som inte ska läggas där. Ändå missar man två grupper: de som överhuvudtaget inte bryr sig, och de rena idioterna.

”Finns de inte med på bilden ska de väl läggas på marken?”

Idioterna blandar färgat och ofärgat glas, lägger plast i plåtcontainern och mjölkförpackningar i plastcontainern. Antingen kan de inte läsa eller också tror de på allvar att den vattenavvisande vaxbehandlingen av mjölkkartong i själva verket är plast. Själv tycker jag ordet ”kartong” ger viss vägledning.

Sådd ------> skörd.

Så har vi gruppen som skiter i vilket. De vill bara bli av med sina sopor och utgår ifrån att det avfall som saknar anvisad behållare kan ställas på marken bredvid, så kan någon magisk skräpfe ta hand om deras kylskåp och lådor med kläder.

Antagligen är det samma människor som tycker att ”samhället” får ta hand om deras barn när de ballar ur eller som ska hindra byns sista affär från att flytta för ”var ska vi handla nu 'rå?”. Om det vore du och dina närmaste grannar som ansvarade för återvinningsstationen, eller ”Johanssons pôjk” i en by med tio familjer skulle folk – förhoppningsvis – tänka ett steg till.

”Vafan, finns det ingen container för frysar?!”

Det som är bra med det nuvarande systemet är återbruket. Läsaren Niclas påpekade att det alltid finns rena och hela påsar vid återvinningsstationer och pantstationer i butiker. Så är det kanske. Jag har dålig koll eftersom jag aldrig behöver plastpåsar. Jag slänger mina hushållssopor i brödpåsar och använder tygkassar när jag handlar. Av ekonomiska skäl, men eftersom jag aldrig köpt en tygkasse är det säkerligen miljövänligt också.

Däremot plockar jag åt mig flyttkartonger på sopstationer. Det är ju en fantastisk uppfinning i och med att man kan vika ihop dem mellan användningarna och då tar de nästan ingen plats alls. De kostar ju en tjuga att köpa i butik och på väg från sopstationen har jag ändå händerna fria.