Sparo skulle kunna stå för Sparombudsmannen. En sådan borde absolut finnas i detta idiotsamhälle. Men jag ser mig mer som en manlig motsvarighet till Spara i Spara & Slösa. Jag är det där dygdiga aset som man å ena sidan vill vara, å andra sidan bara vill slå.
Behöver man anlita en
inredningsstylist när man ska sälja sin bostad? Ni vet, en människa
som ställer in nya möbler och piffar till hemmet i största
allmänhet. Många tycker det och en mäklare nöjer sig inte ens där utan tycker att man förutom inredare också bör anlita en städfirma och en florist.
”Sätt gärna lite blommor på balkongen...”
Jag är skeptisk. Räknar man med att
få några miljoner för bostaden är varje procent värd ganska
mycket, men åtminstone när det gäller lägenheter handlar det nog
mest om läget, avgiften och antalet kvadratmeter.
Jag står i begrepp att sälja min
mammas lägenhet och har varken anlitat homestylingföretag eller
florister. Jag har målat vitt (tror att det är lag på att bostäder
måste vara vitlackerade när de ska säljas), städat själv och
tycker att de potentiella köparna får nöja sig med mina krukväxter
på visningen. Den enda så kallade homestaging som gjorts är att
jag lånat ut ett par möbler och gardiner från min lägenhet.
Nej, inte denna.
Jag anlitar knappt ens mäklare
eftersom jag använder Hemverket som fixar annons
och kontrakt medan kunden själv får hålla i visningarna. Om det
blir bättre eller sämre resultat vet man aldrig för det är ju
omöjligt att säga hur det hade gått med en annan mäklare. Jag har
tidigare bara sålt en enda bostad och den mäklaren var så usel att
jag fortfarande blir irriterad trots att det gått över femton år.
Sverige har ungefär en polis per 500
invånare, en siffra som legat ganska konstant de senaste åren, men
i takt med befolkningsökningen har det blivit aningen mindre
polistätt. I en europeisk jämförelse har vi ganska få poliser,
men inte minst.
Gnällspikarna säger att vi har
för få poliser, men stämmer det? Skulle samhället bli bättre med
fler poliser eller finns det andra problem? Det skulle ju kunna vara
så att kvaliteten på de poliser vi har är för dålig och/eller
att de poliser som finns ägnar sig åt fel saker.
Jag tror på
bägge alternativen. För att få in fler i polisutbildningen sänkte
man begåvningskravet för några år sedan, från 4 till 3 på en
niogradig skala. Jag vet inte vad det gör i antal IQ-poäng (varför
använda den skalan när man kan hitta på en egen?), men en trea
räknas som under normalintelligent. Behöver vi fler poliser eller
bara fler poliser med minst medelmåttig intelligens?
Och prioriterar de rätt? Bara det
sista året har vi bl a kunnat läsa om en 60-årig man som åtalades för att ha kissat vid vägkanten utanför Askersund,
något som åtminstone alla män gjort sig skyldiga till, och en
91-åring som dömdes för hets mot folkgrupp efter att ha skrivit nedsättande om muslimer på Facebook.
Korkat – absolut! Men har polisen verkligen inget bättre för sig
än att jaga senila idioter på Facebook?
I Malmö sägs polisen ha det riktigt
stressigt. De behöver utöka personalstyrkan för att kunna ta itu
med gängskjutningar och knarkhandel. Eller behöver Malmöpolisen fler
poliser för att kunna starta en hel dansgrupp?
På börsen brukar man säga att man
inte ska slänga bra pengar efter dåliga. Kanske gäller detsamma för poliser.
Den senaste tiden har jag handlat mer
än vanligt eftersom jag har en lägenhet att renovera inför
försäljning. Så det har blivit mycket bygg, färg och hushåll. Vi
snackar Bauhaus, Clas Ohlson, Jula m fl. Jag handlar i butik, men för
att slippa åka runt och leta kollar jag först på nätet, vem som
är billigast och om varan finns i lager. Men jag undrar om butikerna
någon gång försökt sätta sig in i kundens situation.
Först gäller det sökfunktionen på
kedjornas webbsidor. En del kommer med förslag. Skriv ”färg” och du får upp allt från takfärg till
färgkritor och ju mer du skriver, desto mer exakta blir förslagen.
På andra sidor måste du skriva exakt rätt för att få upp något
alls, eller också föreslår den något på måfå. ”Väggfärg” -> Vi tror att du menar ”wellpapp”. Lite som när Fredrik
Lindström ville åka från Stockholm till Sölvesborg och SJ:s
automatiska telefonsvarare uppfattade det som
Örnsköldsvik-Jonsered.
När man väl hittat rätt vara kommer
nästa märklighet, sorteringen. Jag skulle t ex köpa en enkel vit
toasits och ville veta var den var billigast. Alla webbutiker kan sortera produkterna efter pris, men absolut ingen har det som
standardval trots att det måste vara det överlägset vanligaste
kundbehovet. ”Mest populär” är en möjlighet. Antar att det
betyder den som säljer bäst. Det kan ju ingen kund vilja sortera
på, men på många ställen är det standard.
Min personliga favorit är annars
”Sortera efter relevans”. Vad betyder det ens? Har jag skrivit
”wc-sits” i sökfältet är väl alla toaringar lika relevanta?
Vad som däremot inte är relevant är webbutikens ”kundanpassade” rekommendation om
jacuzzis. De kanske tänker att när jag ändå fräschar upp
badrummet med en toalettsits för en hundring vill jag nog köpa
en bubbelbalja för trettiotusen.
På hemsidan får jag också reda på
var i butiken varan finns, men på samma lagerplats finns
naturligtvis också alla andra varor i samma kategori. Därför är
det ju bra att artikelnumret finns på hemsidan så att jag vet exakt
vad jag ska ha. Eller rättare sagt, det hade varit bra ifall artikelnumret på
nätet funnits någonstans på produkten eller åtminstone på
hyllkanten. Vilket i stort sett aldrig händer.
Jag fattar att det här är
I-landsproblem, men jag tänker att det antagligen finns människor
som får betalt för att tänka på just sådana här saker. Som varje dag går
till sitt kontor på någon av ovannämnda eller andra butikskedjor
för att fixa sånt här. Undrar vad de gör hela dagarna.
Jag tror att det började med Ingvar
Kamprads död, när en Ung Vänster-broiler och tillika f d
Ikea-anställd skrev: “Vi är 150 000 arbetare som borde få dela
på arvet.” Resonemanget gick ut på att Kamprad byggt sin
förmögenhet på att utnyttja andra människor. Det var då jag
förstod att det finns människor som utgår ifrån att alla som
byggt upp något måste ha tagit genvägar eller fått sin framgång
på andras bekostnad.
Det är möjligt att framgångsrika
personer trampat på några ömma tår på väg upp, för det gör
även vi andra. Men att förutsätta att alla som kommit någon vart
måste ha fuskat känns märkligt. Min första fundering är om de
inte själva har lyckats med någonting under hela sitt liv. För när
man gör det och analyserar det kommer i alla fall jag oftast fram
till att jag slitit rätt hårt för framgången.
Löpare som slitit utan framgång.
Jag kommer ständigt tillbaka till
Stenmark-citatet: "Jag vet ingenting om tur. Bara att ju mer jag
tränar, desto mer tur har jag." Nu tror jag ingen skulle få
för sig att påstå att Stenmark blev bäst i världen för att han
hade tur, men när någon lyckas omvandla sin affärsidé till en
miljardindustri gör man det.
Årets nobelpristagare i kemi, med det
vansinnigt roliga namnet John B. Goodenough, lider av dyslexi och
finansierade sina universitetsstudier genom att hjälpa rika
skolkamrater med sina studier. Undrar om han också fick höra att
han hade tur eller utnyttjade de elever han var läxhjälp åt. Det
här är extremfallen, världsmästare och prisvinnare som kanske
hade tagit sig fram alldeles oavsett. Men det här kan drabba oss
alla så fort vi träffar någon som lyckats sämre på någon enda
punkt i livet, vilket såklart är dagligen.
Om jag tar mig själv som exempel (inte
för att jag skulle vara särskilt framgångsrik utan för att jag är
den person jag har mest koll på) är det t ex inte tur att jag har
pengar, att jag är normalviktig eller styr min egen vardag. Jag
började som fattig, småfet löneslav, men jag har stretat på,
tränat och gjort uppoffringar. Varje gång en prestation viftas bort
som lättköpt pissar man på hårt slit.
Länder ska generellt få sköta sina
inre angelägenheter, men det måste vara tillåtet att ha åsikter,
för såväl privatpersoner, regeringschefer och företag. Och det
har vi, åtminstone när någon diktator i Matóbo utrotar en
konkurrerande klan.
Sitter diktatorn i Kina är det en
annan sak. Förutom att det är en kärnvapennation är det världens
största marknad med nästan en och en halv miljard konsumenter. Jag
tänker inte fördjupa mig i fallet Hong Kong, men reaktionerna på
protesterna tycker jag är intressanta. När ett sketet dataspel
retar upp Kina behöver de bara harkla sig lite för att Google ska lyda.
Och de är inte ensamma. Tidigare har
bl a Apple agerat på liknande sätt. NBA, det amerikanska
basketförbundet, har också bugat och bockat för kineserna.
Eftersom basket är stort i Kina och eftersom huvudsponsorn Nike vill
sälja skor till kineserna.
Jag fattar, pengar är en stark
drivkraft. Men stå då åtminstone för era mjuka ryggradar! Att som
Google dra en vals om att spelet bryter mot någon gammal policy
de inte brytt sig om tidigare blir bara fånigt. Flera av de här
företagen har dessutom haft en hög svansföring i politiska frågor
tidigare, men så fort det riskerar att kosta något kryper de till
korset.
Vi har alla haft den där kollegan som
alltid hittar skäl till att boka möten, som vill träffas och
”stämma av” allt möjligt med alla möjliga, kanske för att
förankra besluten med ”gubbarna på golvet” eller visa
handlingskraft inför sina chefer. Jag försökte komma undan för
det mesta, men det är inte heller kul att vara medarbetaren som
alltid ifrågasätter nyttan. Så då satt man där och hinkade kaffe
och lät tankarna fara iväg någon annanstans.
Förr var telefonmöten väldigt
krångliga. Så fort mer än två personer skulle prata måste man i
förväg beställa gruppsamtal hos Televerket. Högtalartelefoner
fanns inte heller. Japp, jag pratar om en tid innan Skype.
Poängen med ny teknik är väl att vi
ska slippa träffas i tid och otid för att diskutera allt ”IRL”?
Min personliga favorit är e-post. Man skriver vad man vill till en
grupp, var och en läser när de har tid, tar tag i de bitar som rör
dem och återkopplar när allt är klart.
En fördel till med detta är att det
förhindrar agendafria möten. När man måste speca upp i text vad
det är som ska avhandlas funkar inte ”Tänkte bara stämma av att
ingen har några problem med de nya rutinerna” som ju ibland är
den verkliga anledningen till att slå ihjäl två timmar av
kollegornas arbetstid. Jag tycker fortfarande att de bästa mötena
är de inställda.
Så har det hänt igen. Privatpersoner
hittar en väska full med pengar, denna gång i Kiruna.
Med tanke på att kontanter knappt
finns och att man nästan inte kan sätta in några tusen på sitt eget
konto utan att utsättas för förhör på banken tänker man sig ju
att det bara ska vara kriminella som går runt med en hockeytrunk med
sedlar, men märkligt nog verkar det ofta vara vita pengar, och även
den här gången.
Men hur går det till, hur slarvar man
bort en väska med pengar? Förra året sa en som hittade 84000 kr
att ”det är skillnad på mitt och ditt”.
Den gången tillhörde pengarna en välgörenhetsorganisation och man
kan väl förmoda att de också gjorde den distinktionen. För inte
hade de väl gått ifrån väskan om det varit deras egna, privata
pengar? Pajasar!
Enligt polisen är ”skälig hittelön” 10 procent,
men jag undrar om den icke namngivna välgörenhetsorganisationen
släppte till 8400 kr. Åtminstone framgår det inte.
Själv ger jag mig tusan på att skulle
jag lämna in en hög med pengar jag hittat skulle det vara
afrikanska knarkpengar och så blev det inte ett öre. Eller också
skulle polisen sätta dit mig som medskyldig, förutom att jag skulle
ha ett mordlystet knarksyndikat efter mig.
Skulle jag hitta en plånbok skulle jag
tveklöst lämna den till polisen. Det har jag förresten gjort en
gång, men någon hittelön såg jag inte till. Men om jag hittade en
resväska med pengar skulle jag fundera ett varv först.