Buffert noll

Ibland får man tjata in betalningen för sånt man säljer på Tradera. En gång gnällde jag om det i denna blogg och nästan exakt två år senare är det nu dags igen.

Nu sålde jag en möbel för 90 kr. Inte mycket till vinst trots att jag fått den gratis, men roligare att någon hämtar och använder den än att släpa ner den till containern. Men efter en vecka hade köparen inte svarat på min fråga om hämtning, så jag påminde. Och påminde igen. Till slut gick jag över från mejl till sms och fick då följande meddelande:

”Det har hänt lite saker sedan jag la budet och olyckor har hänt tyvärr. Skulle behöva höra om du kan lägga ut den på nytt. Eller om jag kan swisha dig pengarna och inte hämta den. Kan tyvärr inte ta emot den för tillfället.”

Lam ursäkt, men det verkade ju inte vara pengarna det hängde på utan tidsbrist eller möjligen en livskris av något slag. Jag är inte avig utan föreslog att hon istället för att swisha mig för ingenting kunde swisha för möbeln och hämta den senare. Jag sa att hon kunde få vänta med hämtningen en månad eller två om så vore.

Kunden tackade för förståelsen och sa att hon skulle betala ”idag eller imorgon”. Jag lät det gå en vecka, sedan skickade jag ett nytt sms och den här gången fick jag inget svar alls. Vid det laget hade jag ingen större förhoppning om att få betalt, men lät det gå en vecka till, så nu var vi uppe i totalt tre.

Då anmälde jag den uteblivna betalningen till Tradera, mejlade kunden (nu sket jag i att hon inte läser mejl) och berättade att jag gett upp, anmält samt uppmanade henne att sluta handla på Tradera när hon inte klarar av det. För andra säljares skull, själv blockade jag henne från vidare köp, vilket jag också berättade. Efter tre minuter svarar hon att hon ”har väldiga problem med ekonomin just nu”.

Så var det med det erbjudandet att betala, men låta bli att hämta eftersom hon tyvärr inte kunde ”ta emot det för tillfället”. Jag klarar mig utan de där pengarna och skulle inte ha gått till inkasso med skulden även om jag hade kunnat. Däremot tappar jag tron på mänskligheten.

Torpedbranschen kan bli stor.

Här har vi en 22-årig kvinna som köper en allt utom livsnödvändig möbel för mindre än hundra spänn som hon inte har råd med. Jag tror henne, även om jag är övertygad om att hon med någon eller några rimliga prioriteringar hade sluppit framstå som en idiot.

Den här gången drabbades hon av ett surt mejl. Nästa gång (och högst troligt gången innan) blir det straffavgift och inkasso. Så småningom Kronofogden och betalningsanmärkningar. När åren gått och hon inte längre kommer undan med ungdomligt oförstånd och ett sött leende kan det sluta med en yxa i dörren och en tegelsten genom fönstret.

”Mitt fel! Kan du förlåta?” (Nej, det är inte tjejen på bilden... osv)

För har man absolut noll koll, buffert, sunt förnuft eller överlevnadsinstinkt vid 22 tror jag nästan att loppet är kört för all framtid. Men så finns det de som hävdar att jag är en smula cynisk till min natur.

Sila rovor och svälja moraklockor

Jag hörde en intervju med vd:n för Zwipe, vars främsta produkt är ID-identifiering med fingeravtryck. Det kan vara vettigt ur ett säkerhetsperspektiv, men det fokuseras hela tiden på hur bra det är att slippa slå in en pin-kod.

Det var också argumentet för varför bankerna gav oss möjlighet att ”blippa” våra kort. I det fallet kan de ju knappast skylla på säkerhet, för något osäkrare än pin-lösa kort som scannas in från avstånd kan jag inte tänka mig.

Argumentet för e-fakturor är att slippa knappa in OCR-nummer när man betalar räkningar. Ja, de är åtminstone längre än pin-koderna. Som längst kan ett OCR ha femton siffror. För mig som jobbat med att banka in långa sifferkombinationer tar det två sekunder. Är man riktigt långsam tar det kanske tio. Säger tjugo sekunder för hela räkningen, men då är jag generös. Sex räkningar i månaden tar då två minuter.

Det var ändå detta ”problem” som Anoto skulle lösa med sin läspenna, som var anledningen till att jag för väldigt länge sedan köpte aktier i bolaget. Det gick inget vidare, men människor lägger massor av energi och pengar på att spara in minuter eller till och med några sekunder. Är det samma folk som gjort Melodifestivalen till sin religion och som alltid har tid att diskutera ifall rätt person åkte ut ur Paradise Hotel? Det verkar inte bättre.

Ingen sill, men hembakt vört

Jag gillar vörtbröd, men det har blivit dåligt med den varan de senaste åren. Dels är de ganska dyra, dels tycker jag inte de luktar tillräckligt, man vill ju ha den där doften av pepparkaka. Säkert bättre om man går till ett bageri istället för mataffärens industribakade hylla, men då blir det ju ännu dyrare. Och annars kan jag lika gärna ta Skogaholmslimpa och strö några russin över. Nej, man får göra som i Fylle-Uffe Lundells överreklamerade pekoral Öppna landskap, baka eget.

Jag gjorde det ändå enkelt för mig genom att köpa färdig kryddblandning. Ska jag baka ofta kan jag blanda själv, men jag har ingen lust att skaffa mig lager av anis och pomeransskal. Allt som allt användes detta:

vörtmix, 75 gram

lättöl, 33 cl

vatten, ½ dl

sirap, 1 dl

russin, 1 dl
jäst, 50 gram
smör/margarin, 50 gram
salt, 2 tsk
vetemjöl, 6 dl
rågsikt, 6 dl
havregryn, 1 dl

Smält smöret, häll på öl och vatten. Värm vätskan till c:a 37 grader och smula ner jästen. Vispa ner vörtmix, salt och sirap.

Tillsätt mjöl och gryn. Blanda med degkrokar eller händer.

Låt jäsa under duk i 45 minuter. Bearbeta degen, dela den på mitten och forma två limpor på en ugnsplåt.

Ny fyrtiofemminutersjäsning.

Jäsning är verkligen #sparadkrona! Ett paket jäst kostar två spänn och fördubblar brödets storlek.

Grädda i 175 grader i 25 minuter. Skiva och frys det som inte går åt inom ett dygn eftersom bröd som inte är impregnerat i konserveringsmedel annars blir gammalt.

Svingott! Lite dyrare än annat bröd pga kryddmixen, ölen, russinen och sirapen, men max halva priset mot affärens och väldigt mycket godare.

Be på jobbet?!

MTR som driver Stockholms kollektivtrafik skickade ut ett internt brev där de berättade för sina anställda att de inte kan be på jobbet.

Notera att ordet ”betald” är understruket. Det man säger nej till är alltså att ägna betald arbetstid åt att be till Gud. Hur kan det ens vara uppe till diskussion? Präster, rabbiner, imamer och böneutropare kan få be på betald arbetstid, självklart inga andra.

”Vid obetald rast har ni möjlighet att lämna arbetsplatsen för att be, dock inte i våra lokaler.”

Återigen självklarheter. På obetald egentid gör man vad man vill, men lika självklart som att man inte kan röka i arbetsgivarens lokal kan man förvandla den till bönerum.

Men nej, det här var inte självklart, för lika givna var protesterna och – tyvärr – den obligatoriska pudeln. Med största sannolikhet landar detta i att man även fortsättningsvis kan kasta upp sina fötter på tågsätet och dra iväg en ”chant” eller vad det kan tänkas heta.

Helt i strid med religionsfriheten, som åtminstone tidigare innebar att människor skulle slippa utsättas för andras religion och religiösa uttryck. Om någon vill sätta sig i ett hörn och knäppa sina händer är det säkert inga problem på någon arbetsplats. Förutsatt att det är rast! Att det ens behöver sägas visar hur galet det blivit.

Skicka inte julkort

Dags för julhataren att tycka till igen. Den här veckan skickar de flesta sina julkort trots att portot chockhöjs nästan varje år. Vid årsskiftet är det dags igen – upp 22 procent! Den i övrigt låga inflationen är inget som bekymrar PostNord. Att de får leverera allt färre brev löser det genom att göra det ännu dyrare.

Julportot är visserligen en femtioöring billigare, men det är ändå väldigt dyrt. Till detta tillkommer kostnaden för kortet. Och till vilken nytta? Skicka hellre ett långt mejl som visar att du verkligen tänker på adressaten. Eller – ännu hellre – ring!

”God jul och gott nytt år! /Olle”

Är det allt du har att säga till en människa du inte haft kontakt med på ett helt år kan du lika gärna skita i det. Jag glömmer aldrig när mina föräldrar satt med långa listor över vilka som skickat dem julkort förra året och som de därför ansåg sig tvungna att skicka samma meningslösa hälsning tillbaka till. Som ett kedjebrev där inte ens de första vinner.

Jag drar mig för att använda ”Det är faktiskt 2019”-argumentet, men det är ju det. Vi har nu massor av enklare, billigare och inte minst bättre kommunikationsmöjligheter. Visst kan man behålla traditioner, men gör inte det med dåliga traditioner. Jag är alltså inte emot att människor umgås, men julkort är ju nästan motsatsen.

Bananer & äpplen

”Konst” som inte är konst utan – rent objekt – skit och trams har jag skrivit om förut och kommer säkert göra igen. Den här gången handlar det om en till väggen silvertejpad banan som sålts för hundratjugotusen dollar. Mm, det verkar ju som rimlig prissättning...

Nu har tydligen någon ätit upp bananen, men det är antagligen också en del av konstverket. Med risk för att jag också deltar i konsten ska jag ta på mig den hårda uppgiften att reda ut vad som gäller.

Konst kan uppröra. Det är dock inte ett krav. Det viktigaste med konst är att det har någon slags verkshöjd. Alla former av idioti är inte per automatik konst. Detta missförstånd beror nog på att marknadskrafterna upphör så fort det kommer till konst eftersom producenten ofta inte har sin utkomst ifrån vad han/hon producerar. I Sverige betyder det olika former av bidrag och stipendier.

En enig jury.

Inte heller köparen har alltid ”skin in the game” utan betalar med våra skattepengar. Som ett exempel någon i kommentarsfältet nyligen uppmärksammade mig på, en tre meter hög äppelskrutt i rostfritt stål till ett värde av 660000 kr, finansierad av Örebros skattebetalare. ”Det är bra att Vivallakullen nu blir ännu mer tillgänglig för alla, från barn till äldre”, säger samhällsbyggnadsnämndens ordförande.

På vilket sätt området blir mer tillgängligt av att man ställer överbetalt skrot på platsen berättar hon däremot inte. Men om den konstnärliga nivån skulle bestämmas av hur upprörda folk blir vore det här konst i världsklass. Låt Örebropartiets Markus Allard utveckla det:

Jämför! - sponsrat av Financer.com

Jag gillar jämförelsesajter. Ofta kan man inte köpa siffrorna rakt av utan måste ändå dubbelkolla, men genom att använda en jämförelsesajt behöver man inte börja från noll och göra allt jobb själv utan får snabbt en översikt av alternativen. En del grejer är svåra att jämföra, löparskor och datorer kan jag hålla på och dutta med i flera veckor.

För finansiella tjänster är det lättare, där kvittar det nästan vem som levererar. Ett lån eller sparkonto blir inte bättre i den ena banken än i den andra, förutsatt att villkoren är desamma. På Financer.com kan man jämföra sms-lån. Hoppas och tror att ytterst få läsare av denna blogg har den böjelsen, men annat är desto vettigare. Som sidan där man jämför kreditkort. Där är det å andra sidan mycket att jämföra: ränta, möjligheten att samla bonus, valutaväxlingspåslag vid utlandsresor, och lite olika villkor som rabatter och vilka försäkringar som ingår.

Sen gillar jag kalkylatorer. Visst, man kan använda Excel eller en vanlig miniräknare, men jag är en lat människa när det kommer till att uppfinna hjul som andra redan uppfunnit. Ränta-på-ränta-kalkylatorn kommer jag att bokmärka. Precis så enkel som jag vill ha den. Möjligen kunde jag tänka mig att skippa stapel- och pajdiagrammen. Jag har alltid tyckt att siffror gör sig bäst i sifferform.

Det viktigaste är att inte lämna något åt slumpen. Ta inte första bästa lån eller bank för det kan mycket väl visa sig vara första tredjen bästa, vilket några år senare innebär en himla massa pengar som hade kunnat hamna i din ficka, men som istället ramlade över i någon annans.

OBS! Inlägget är ett reklamsamarbete med Financer.com, men åsikterna är mina.