Siffror är bara nummer

Ekonomibloggar är den här tiden på året nedlusade med inkomst- och utdelningsredovisningar, sparkvoter och nyårslöften om ännu högre sparkvoter. Det är bra, alla som sparar ökar sina möjligheter och därigenom chansen till ett bättre liv.

De flesta sparar inte alls och en del av dem har kanske glädje av att se att det går. Men för oss som redan sparar och investerar undrar jag om det är kreativt att föra statistik över sin sparkvot. Mig ger det ingenting, varken egna eller andras siffror. Det är vettigt att utvärdera affärer för att göra bättre framöver, men mitt sparande i procent under föregående år är helt ointressant. Historiska siffror påverkar inte framtiden, det enda som betyder något är hur många kronor jag äger nu.

Och vad jag kan göra med dem. Pengar på kontot skänker mig trygghet – svårmätt, men bra. Och så vill jag investera i min egen framtid, köpa saker och upplevelser som i sig ska ge mig lycka. Är inte det vad vi borde fokusera på när vi drar upp riktlinjer för framtiden?

Som barn är det där mycket enklare. Jag sparade till datorer, kanske en cykel eller radiostyrd bil. Det var konkreta och tydliga mål. Inte nog med att jag visste vad jag sparade till, jag visste också vad det skulle kosta. Det finns säkert vuxna sparare som siktar på en motorcykel för 139900 kr, själv har jag inte haft några sådana tydliga mål sedan jag var femton.

Men det innebär inte att jag vill överföra målen till ett visst antal kronor i aktieutdelning under 2020 eller ett visst antal miljoner på kontot. För nyttan med de pengarna blir inte mindre abstrakt för det. Så den som hoppas på månatliga redovisningar av min portföljutveckling i tiondels procent kommer bli besviken även detta år. Fast ska jag vara ärlig tror jag inte att det finns någon som gör det.

Vem bär ansvaret för ditt liv?

Det kan tyckas som en larvig fråga, men det lite oväntade svaret är enligt en enkät om arbetslöshet tydligen: ”Staten.”

Hur ska man annars tolka det när mindre än hälften av de tillfrågade anser att de är ansvariga för sin egen ekonomi om de blir arbetslösa eller sjuka? Inte helt oväntat är de också sämre förberedda för dylika situationer, så man måste ändå ge dem att de lever som de lär.

Kanske tycker de sig betala så mycket skatt att det borde innebära att de köpt sig fria från ansvaret. Men det har de ju inte, och samma undersökning visar att många är oroliga för vad som skulle hända om de blir långtidssjuka eller arbetslösa. Det känns som att de tänker att om de upprepar att de inte har några möjligheter att ta tag i sitt liv tillräckligt många gånger har de ryggen fri.

Jag tycker också en massa om rådande samhälle. Mycket skulle jag vilja ändra på, men det innebär inte att jag slipper förhålla mig till verkligheten i väntan på det drömsamhälle som troligen aldrig kommer.

Hur har det blivit så här? Jag skyller på sossarna. Eller egentligen inte, jag skyller på varje enskild person med möjlighet att ta ansvar för sitt liv som väljer att inte göra det. Men att det blivit så här kan bero på att vi som kollektiv en gång vaggades in i tron att staten tar hand om oss.

Kanske gjorde den det, men det spelar ingen roll nu när det inte är så. En gång i tiden var det lönsamt att ha lån. En annan (lite senare) gång var det avdragsgillt att betala in pengar till en privat pensionsförsäkring. Därför finns det människor som har bolån de inte behöver och betalar in till en försäkring som inte längre finns och som definitivt inte längre lönar sig, för de ”har hört” att det är så. Vad ska de göra när det blir val, rösta på Tage Erlander för att de hört att han är bra?

Från en tid med andra ideal, bl a på byxor.

Du. Det är svaret. Det är du som bär ansvaret för ditt liv, i med- och motgång. Ju förr du greppar det, desto bättre.

Barskåp utan tidlås

Första i första. Morgonen efter kvällen före tänkte jag dra en spritspaning.

Dagen innan både julafton och nyårsafton kom jag förbi Systemet. Olika butiker, men samma trängsel. Att stå i kö tillhör inte mina hobbies, så jag var inte där för att handla utan passerade dem bara. För är det något man kan räkna ut är det ju att det blir trångt på Bolaget dagen innan jul, nyår och midsommar. Ändå är det många som väljer att inte handla tidigare, som om nyårsafton är en oförutsedd händelse.

Jag nämnde detta för en släkting (har säkert bloggat om det eller ondgjort mig offentligt tidigare år) och fick hennes tagning på det. Hon trodde nämligen att det var ett medvetet val att vara ute i sista stunden, att många inte klarar av att ha alkohol hemma tidigare, för då tar det slut.

Kan det vara så? Jag har själv någon flaska som stått i tjugo år. Värre då om det finns bullar hemma, för då kan man ju ta en. Eller två (sedan är det igång). Att gå förbi en chipsskål är också svårt, särskilt med alkohol i kroppen och dessa händelser brukar sammanfalla.

Men att köpa alkohol för ett speciellt tillfälle, ställa flaskorna i ett skåp och inte öppna dem förrän det är dags känns inte ens som en utmaning. Är självkontrollen i landet inte bättre och betyder det i så fall att en stor del av de som köar sista dagen innan klassiska sprithelger är alkoholister?

Allt som blifva förskaffat skola ock förtäras.

I bloggens begynnelse skrev jag ett inlägg om Marshmallowtestet där det mer eller mindre fastslogs att de barn som inte kunde vänta med att äta löpte större risk för drogberoende och ett allmänt pissigt liv. Var det dessa människor som kom ut från Systemet i måndags?

Eftermäle

Nyårsafton. För många en dag då man summerar och tänker tillbaka på året som gått. Jag tänkte ta ett större grepp och prata om ett helt liv. Lite lagom pretto sådär.

Jag hörde nämligen att anledningen till att Alfred Nobel styrde upp Nobelpriset var att en tidning skrev hans dödsruna när det egentligen var hans bror som dött. Alfred tyckte att det var en sorglig text, kände att han vill ha ett bättre eftermäle och startade stiftelsen.

Jag tror inte att historien är sann, men kanske borde vi alla då och då fundera över vad vi lämnar efter oss. I en begravning i Grotesco lästes: ”Seargent Gordon Searge was known to us not only as a wife beating child molester and father of five...”

Riktigt så illa är det väl inte för de flesta av oss, men jag kan ibland få ångest över hur lite jag åstadkommit. Kanske är det lättare om man har barn, det är ju ett påtagligt bevis på att man funnits och gjort ett historiskt avtryck. En blogg i all ära, men vad fan liksom.

Jag har inga ambitioner att instifta ett pris eller stipendium, men någon skit skulle jag vilja ha gjort innan det är dags att kila vidare. Så att det ska finnas något att skriva i den där runan. Men med det sagt är detta med bred marginal min favoritdödsannons:

Gott nytt år, hörni! För jag menar... Hur jävla mycket sämre kan det bli?

Jobbsök i fel ände

Jag har jobbat med många invandrare. Mest finnar, men jag har funkat ihop med människor från hela världen, andra européer, amerikaner, afrikaner och asiater. En viktig pusselbit är språket. Utan ett gemensamt språk blir kommunikationen bristfällig, vilket förr eller senare leder till missförstånd, schismer och problem.

Därför tror jag att Oskarshamns kommun och länsstyrelsen biter sig i foten när de nu erbjuder ”nyanlända kvinnor” en skräddarsydd utbildning med körlektioner och jobbcoaching på arabiska. Körkort är en förutsättning för en del jobb och underlättar nästan alltid. Jag har aldrig jobbat som chaufför, men kan inte komma ihåg ett enda jobb där jag aldrig kört bil i tjänsten.

Men det finns ju väldigt många svenskar som har körkort, så även om de här kvinnorna lär sig att köra bil som gudar kommer de alltid hamna i skuggan av svenska arbetssökande så länge de inte pratar bra svenska (och det gör de uppenbarligen inte om de inte kan tillgodogöra sig svenskspråkiga körlektioner).

Projektledaren får i vanlig ordning inte en enda kritisk fråga från ”sakliga och oberoende SVT” när hon hänvisar till att trafikskolan säger att det kommer att gå bra för kvinnorna. Ja, hade det inte varit himla märkligt om de sagt något annat?!

Jag tror säkert att de elever som fixar körkortet kommer att anställas förutsatt att Oskarshamns kommun (som troligen blir det största arbetsgivaren) betalar lönen, men det är inte ”att komma ut på arbetsmarknaden”, det är att flytta en påse problem från vänster till höger hand. Om det var målet hade de lika gärna kunnat anlita kvinnorna för att göra ingenting.

Vi leker med tanken att du är småländsk företagare som behöver en chaufför. Du får välja mellan Hillevi, 52, uppväxt i Oskarshamn, och Hemrin, 52, från Damaskus, som bara kan några ord svenska. Om du behöver betala samma lön oavsett väljer du Hillevi tio gånger av tio bara hon har körkort. Inte pga ursprung, ras eller religion utan ekonomi. Den som säger något annat ljuger.

Alltså, lägg dessa resurser på att lära kvinnorna svenska, om målet verkligen är att de ska få riktiga jobb, inte att putsa statistiken.

Snål, men inte girig

Jag har återigen gläntat på dörren till andra sidan, låt mig presentera en tråd på Flashback:

(klicka på bilden för bättre upplösning)

Just det här inlägget skulle jag tro är vad ungdomarna skulle kalla för en trollning, men att döma av svaren finns det ändå olika åsikter om ärendet. Jag är själv en sparsam typ, men skulle aldrig komma på tanken att ta betalt för att bjuda på middag, jul eller inte. Vart går annars gränsen, en tia för toalettbesök eller en tjuga i garderoben? Har man inte lust att bjuda låter man bli.

Men visst finns det lägen när det inte jämnar ut sig. I exemplet alternerar värdskapet, men säg att julen av geografiska eller praktiska skäl alltid hade firats på samma ställe. Eller att samma person alltid bjuder på skjuts eller fika. Det kan ju faktiskt slita på ekonomin på riktigt. Hur gör man då? Det är knepigt både för givaren och mottagaren.

Ett sätt i julbordsdilemmat skulle kunna vara att värden ber gästerna ta med en egen rätt eller den internationella hårdvalutan alkohol istället för standardpresenterna blomkvast och chokladask (som ju är tämligen värdelösa). Som vegetarian och allergiker gillar jag att ta med mat. Dels för att allt jag gör är billigare än vad någon tror, dels för att jag då har minst en rätt som jag garanterat kan äta.

Spritvarianten har jag testat själv. Jag är ölanalfabet. Jag dricker inte öl och kan absolut ingenting om öl samtidigt som mina vänner gör det. På en inflyttningsfest uppmanade jag därför gästerna att hoppa över inflyttningspresenter och istället ta med egen dryck. Jag köpte bag-in-box-vin, alla som ville ha något annat fick stå för det själva. Win/win? Nej, det slutade med att de förvisso tog med öl, men också de inflyttningspresenter jag uttryckligen bett om att slippa.

”Tack! Precis vad jag önskade...”

Som snåljåp ogillar jag skulder, men den mest förhatliga skulden är tacksamhetsskulden. Den har så otydliga villkor.

En miljon pillertrillare

En miljon svenskar äter antidepressiva läkemedel. SVT tycks se det som odelat positivt att Sverige är på väg mot världsrekord i lyckopiller. Det ska bero på minskad skam och dessutom har pillren blivit billigare.

Till skillnad från statstelevisionen ser jag det som negativt att allt fler svenskar numera behöver medicinera sig för att orka leva. Hade jag fått bestämma skulle man lägga energin på att ta reda på orsakerna istället för att hitta något bra att säga om symptombehandlingen.

Så varför mår ”vi” sämre än någonsin? Gissningsvis tycker kommunister att skälet är för lite socialism, sportfånar att vi rör oss för lite osv. Antagligen finns det flera orsaker, men uppenbarligen har vi ordnat oss ett samhälle som passar allt färre. Skulle en orsak kunna vara att ekorrhjulet inte passar alla?

Tittar vi på hur samhället förändrats de senaste decennierna har antalet fysiskt krävande jobb minskat och kvinnorna har kommit ut på arbetsmarknaden. Allt fler jobbar med liknande grejer, med datorjobb som ”kräver” ganska mycket utbildning. Enkelt uttryckt har vi gått från bönder och hemmafruar till kontorister och karriärister.

Bra för vissa, men många svenskar trivs tydligen inte. Undersökningar visar att kvinnor som tar hand om hemmet och några ungar är lyckligare än mammor som lämnar bort barnen eller aldrig skaffar dem. Så grattis jorden, vi har nästan lyckats utrota världen lyckligaste yrkesgrupp. Det är ett riktigt I-landsproblem, inte ett sånt där påhittat som egentligen inte är ett problem.

Hur hemmapappor mår vet jag inte. Troligen är det för ovanligt för att någon skulle forska på det, men tydligen har män inte heller blivit gladare av ekorrhjulets ökade tempo även om vi inte knaprar lika mycket piller som kvinnorna. ”Fler kvinnor får antidepressiva – men män mår sämre.”

Vi har också mer lån än någonsin, så att jobba mindre än heltid är det ytterst få som ens överväger, män som kvinnor. Men vad är ökad materiell levnadsstandard värd om livet försämras? Vid årsskiftet summerar många året som gått och tänker på vad man ska göra framöver. Kanske borde vi fokusera mindre på ny konsumtion, semester och bättre bostad till förmån för den läskiga frågan: ”Vad skulle göra mig lyckligare år 2020?”