Mat eller piller

I varenda matbutik finns det kosttillskott och multivitaminer. Särskilt nu på vintern marknadsförs de rätt hårt. Jag har alltid tänkt att det nog är bättre att få i sig de vitaminer, mineraler och annat man behöver genom riktiga livsmedel istället för laboratorieframställda tabletter, men är det så? Jag bestämde mig för att gräva i det och det ser ut som att jag har rätt:

”När forskarna analyserade betydelsen av källan (riktig mat eller kosttillskott) visade det sig att lägre risk att dö bara fanns om tillräckliga mängder vitamin K och magnesium kom från riktig mat och inte från kosttillskott. Lägre risk att dö i hjärt-kärlsjukdomar bara förelåg om tillräckliga mängder vitamin A, vitamin K och zink kom från riktig mat och inte från kosttillskott.”

Jag tvivlar inte på att det går att hitta någon studie som säger motsatsen, men det verkar helt klart som att min fördom har stöd i forskningen. Om man däremot äter tillskott är det inte glasklart att det är bättre ifall vitaminerna och mineralerna i dessa är naturligt framställda och inte syntetiska:

”Regarding natural vs. synthetic forms of vitamins in dietary supplements, sometimes natural is better, sometimes synthetic is better, and sometimes it doesn't matter.”

Det gjorde mig lite förvånad. Jag fattar att det går att få till högre koncentrationer genom att utgå ifrån provrör istället för att extrahera vitaminer ur en indisk rot. Bortsett från det trodde jag dock att roten alltid vann över labbet, men det gör den inte.

Vissa rötter är mycket farliga...

När det är möjligt ska man satsa på riktig mat. Jag kommer därför fortsätta att plocka blåbär, äta nässelpulver och annat som innehåller nyttigheter. Nu ännu mer säker på att det faktiskt är bra för kroppen.

Vill man gå från andra hållet och leta upp mat som är rik på just det man är rädd att få brist på finns det sådana sidor på nätet, som den här. Redan tidigare har jag tipsat om Skogsskafferiet där man kan ta reda på vilka grödor man kan plocka helt gratis i skogen, var de finns, när de ska skördas och vilka ämnen de innehåller, så det finns inga ursäkter.

”Och så är det gratis”

Det är fint när människor engagerar sig i sånt de brinner för, men det var länge sedan uttrycket ”Väx upp!” kändes så aktuellt som när jag läste om Maggie Svendsen, 64, som vill ha lekplatser för vuxna på Södermalm i Stockholm.

”Att vara vuxen är svårt och någonstans är vi ju alla fortfarande barn egentligen. Jag tror att vi behöver tillåta oss att vara just det ibland.”

Att Maggie identifierar sig som barn har jag inga svårigheter att tro på, men hennes argument är så fåniga att jag hade känt mig som den vuxna i rummet om jag träffat henne när jag var tio år gammal. Jag hade blivit rädd om mitt barnjag mött hennes när hon berättar att hon blev pånyttfödd av att gunga, eftersom det får henne att släppa all prestige som hon tydligen gick och bar på innan hon gick i barndom.

”Jag tror att vi skulle få ett vänligare samhälle, vi skulle prata mer med varandra och känna oss mindre ensamma. Om vi möts i en sandlåda och bygger ett sandslott ihop får vi en gemenskap, precis som det fungerar för barn.”

VAD I HELVETE FATTAS DIG, MÄNNISKA! Stadsdelsnämndens ordförande är mer diplomatisk än jag och hänvisar till de lekplatser som redan finns. Men de duger inte. Inte heller utegym, Maggie vill istället att det byggs en lekplats för vuxna bredvid det befintliga utegymmet i Tantolunden. Inte bara där utan över hela Stockholm.

”Och så är det gratis dessutom”, avslutar hon. På vilket sätt då? Jag gissar att varenda lekplats kommer att kosta sexsiffrigt innan spaden ens satts i jorden. Den första jag hittar när jag söker är budgeterad att kosta en miljon. Ett utegym hittar jag för ynka en kvarts miljon och om fru Svendsen vill ta dessa pengar ur sin hushållskassa har jag inga synpunkter.

Men som vanligt är det någon annan som ska fixa, det blir ju enklast så. För att inte tala om billigast. Behöver jag säga att Maggie Svendsen gått på Konstfack, gillar Vänsterpartiet, Miljöpartiet och LO på Facebook? Troligen inte.

JOMO!

Börsen tickar på uppåt med hjälp av två förkortningar, TINA och FOMO, eller ”there is no alternative” och ”fear of missing out”. Jag brukar mest hacka på den första så nu ska jag ta mig an den andra istället. Eller rättare sagt hylla ett alternativ (för det finns alternativ!):

The joy of missing out.

Eller JOMO i förkortning. Det finns till och med en podd som heter JOMO, den får ni inte missa :-). Jo, det får ni, det är det som är poängen! Vi bör inte hoppa på vartenda fenomen som dyker upp, inte utan att fundera över om det är vettigt. Det är det sällan.

Själv går jag t ex gärna miste om teknik. Det blir ju skitdyrt om man ska köpa allt och det mesta hinner jag inte ens sätta mig in i innan det är ute igen, även om jag kan ha varit den siste svensken att utrusta mig med minidisc och palmpilot. Missade ni dem gör det inget.

Trots att jag redan är skeptisk mot det mesta kan jag bli bättre. Mest effektivt kommer man just nu undan genom att inte jämt vara uppkopplad mot internet via telefon. Jag hörde nyligen en podd där en kille som går på gym berättade om nyårslöftesgymmarna som kommer in varje år vid den här tiden.

De brukar försvinna från gymmet inom ett par månader, men i år hinner de inte ens gymma när de är där eftersom de måste scrolla på sin telefon varannan minut. Sociala medier klarar sig utan er den där timmen. Jag är rätt bra på att undvika sociala medier och finns just nu bara på Twitter, men under 2020 kommer jag bli mer restriktiv där med.

Börsen är ett annat ställe man kan slå ihjäl tid till ingen som helst nytta. Visst är det kul att se hur ens värdepapper rör sig, men om du varken tänkt köpa eller sälja finns det ingen anledning att uppdatera skärmen igen och igen. Det har jag blivit bättre på. Från att ha kollat kurser många gånger om dagen är jag nere i max två genomgångar per dag, ofta bara en.

Jag har inte längre automatisk hämtning av min e-post. Jag kollar den aktivt när jag har tid och lust. För hur det än är, plingar det till vänder man sig dit av bara farten och så tappar man koncentrationen på det man höll på med.

Alla dessa flöden, program och signaler som pockar på uppmärksamhet gör mest att jag inte får något gjort och inte behöver jag känna någon rädsla för att missa störningsmoment. JOMO 2020!

Fejkade varumärken

Jag fick ett mejl från Net-Flix. Netflix, tänker du. Nej, Net-Flix. De ville uppmärksamma mig på att jag inte betalat och att mitt konto därför hamnat i viloläge. Nu har jag varken Netflix eller Net-Flix och anade att avsändaradressen info@j-stevia.or.jp inte var en officiell Netflixadress.

Det var såklart bara ett försök att fiska upp mina kontouppgifter och trots den förtroendeingivande avslutningen ”Vänligen skicka inte kreditkortsuppgifter via e-post av säkerhetsskäl” var de aldrig riktigt nära att lyckas.

Att dra nytta av andras upparbetade varumärken är annars inget nytt. Ni som var med på 80-talet minns förmodligen Sorbits tuggummi. Det var dåtidens Stimorol, kan man kanske säga. Plötslig dök Orbit upp och det kan inte uteslutas att Orbits tuggummi ville åka snålskjuts. Själv har jag alltid föredragit Nisses tuggummi med sin slagkraftiga slogan ”Nästan som ett riktigt tuggummi!”.

Säga vad man vill, ”ett paket fullt av gummi” är mer logiskt än den namnkunniga konkurrentens ”packet full of sunshine” med en reklamfilm i samma stil. Apropå solsken gillar jag kreativiteten i Sunbucks kaffe. Stjärna som stjärna liksom.

Ibland är det lätt att veta vad som var först av hönan och ägget, särskilt om äggen tryckts ner i en tub och kallas Svennes eller Kalles Kaviar. För övrigt kom pålägget Kalles Kaviar 42 år före det schweiziska ska- och reggaebandet med samma namn. Och många är vi som på semestern sett väldigt billiga ”märkesskor” från Adidas, Puma eller Nike. Eller åtminstone nästan.

Där får man åtminstone något, om än kanske inte riktigt den kvalitet man hade tänkt sig, men när Net-Flix eller Storytell ber dig skicka dina kontouppgifter (de enda uppgifterna om dig som de garanterat har ifall du verkligen vore kund) kan du vara säker på att det är en ren och skär bluff.

Fast en sak kan man vara säker på – det fungerar. Om inte väldigt många människor utan att tänka sig för klickade på länkar för att lämna ut lösenord eller installera trojaner i sina datorer skulle förfrågningarna minska. Det är marknaden som styr, även i bluffbranschen.

Skatteplanerande författare

Skadeglädjen tycks aldrig så stor som när vänsterförfattare avslöjas med skattefusk. Två aktuella exempel: Jan Guillou och Håkan Nesser. Nu tänkte jag försvara dem lite.

Självklart gillar jag också när Jan Guillou åker på pisk. Det är en osympatisk människa vars självgodhet väller över alla gränser. Att han åker dit för att ha betalat för lite skatt är särskilt skojigt eftersom han är uttalad socialist med hög svansföring. Lite som när Timbuktu höll tal om näringslivets ovilja att betala skatt och en kvart senare framkom att han gör allt han kan för att själv slippa skatta i sitt eget bolag.

Men låt oss titta på sakfrågan. Guillou har en skrivarstuga där han jobbar, men eftersom den är ”utrustad som en permanentbostad med åretruntstandard” tycker Skatteverket att han ska förmånsbeskattas.

Om vi bortser från vad lagen säger, blir det inte lite fånigt om Janne (hade han haft längre armar skulle han nog slå den som kallar honom ”Janne”) ska bevisa att han jobbar på jobbet och inte går runt och trivs? Själv har jag druckit mycket kaffe hos arbetsgivare. Kanske borde jag be om att få betala retroaktiv förmånsskatt.

Över till Nesser. Till att börja med är jag inte lika säker som andra på att han är ”vänster”. Jag skulle inte ramla av stolen av förvåning om jag fick höra att han röstar på sossarna, men det enda politiska utspel jag hittar är att han inför USA-valet 2008 sa att han skulle ha röstat på Obama.

Till brottet så. Han tog ut 15 miljoner i utdelningar från sitt företag registrerat på Malta som han skattade för i England där han tidigare bodde. Men enligt Skatteverket hade han hunnit flytta till Sverige, så då ska han skatta här och kan möjligen (inte ens det är klart) räkna av de pengar han redan betalat i England.

Jag är inte skattejurist och skulle nog inte fatta alla turer även om de presenterades för mig, men det låter inte glasklart att Nesser gjort fel, och ännu mindre säkert att han i så fall gjort det med vilje. Om ett skatteverk tar emot ens pengar utgår man väl från att återstoden är skattad och klar?

Så istället för att peka finger åt två gamla författare som troligen redan betalat rätt mycket mer skatt än de får tillbaka borde vi kanske ifrågasätta varför reglerna är så krångliga att det inte är rimligt lätt att göra rätt för sig.

Siffror, inget annat

Placera berättar att Europas bästa aktie under 2010-talet steg 21338 procent. Jag har en fråga: Vad ska vi göra med den informationen? Ingen annan aktie har gett i närheten av så bra avkastning, så det hade gällt att träffa just den.

Hur många aktier finns det i Europa? På Stockholmsbörsen är det drygt 300 bolag, så kanske 400 olika aktier. Men så finns det listor som inte räknas till Stockholmsbörsen, så säkert minst 500 bara i Sverige. I Europa finns 49 länder. Alla har inte egna börser, å andra sidan har många länder betydligt större marknader än Sverige, så jag drar till med 25000.

Min poäng är att det ska himla mycket till att pricka den där tjugoentusenprocentsaktien. Sju rätt på lotto kan också ge hög avkastning. Även det är svårt, men den brukar inte redovisas i procent av insatsen. Kanske just för att det inte räknas som en investering utan som ett rent turspel.

Meningslöst vetande finns det gott om. Vet ni förresten att om man tar en vuxen människas alla inälvor, alltså samtliga tarmar och kärl, och lägger ut dem på marken i en enda lång rad, så dör den personen.

Spartips utanför min räckvidd

Första tio gångerna jag gav mig ut och sprang förbättrade jag mina resultat varenda gång, jag sprang längre, snabbare och med mindre ansträngning. Sedan blir det tuffare, och likadant är det med sparande. Först drar man ner på de enkla grejerna, men sedan har man ju gjort det.

För mig som är född snål är det ännu svårare. Ett av de första råden i kvällstidningsartiklarna är att man ska sluta köpa kaffe varje morgon på väg till jobbet. Vem gör sånt? Har de ingen kaffebryggare hemma, och gratis (eller åtminstone billigare än Pressbyråns) kaffe på jobbet?

Ett annat exempel, som Spargrisen uppmärksammade mig på i kommentarsfältet, är att man ska panta sina flaskor. Ja, det är klart att man ska, men det är inget spartips om man först köper flaskorna. Och det gör jag nästan aldrig, jag dricker kanske läsk en gång om året och öl en gång vartannat decennium.

Ett av de smartaste spartipsen jag hört var Günther Mårders förslag att pausa abonnemanget på Netflix i några månader och köra någon konkurrerande streamingtjänst för då kommer Netflix ge dig ett kanonerbjudande och sedan kan du flippa runt mellan tjänsterna och få samma sak överallt – HBO, Viaplay... jag vet fan inte ens vad de heter. Så där sket det sig, jag streamar inte.

”Som en modern skrivmaskin, sa de, så jag byggde en.”

Jag inser att det här låter som Pippi Långstrump när hon började plugga för att få sommarlov. Men säga vad man vill om konsumtion, den som inte konsumerar kan heller inte spara.