Låt mig slippa tänka bort krediten

Dags för lite nätbanksgnäll. När jag loggar in på Avanza möts jag av en översiktssida. Det första jag gör då är att svära lite över den senaste ”uppgraderingen” av layouten som gjort allt sämre och speciellt översikten lite mindre översiktlig. Sedan läser jag följande för ett konto där jag har värdepapper:

”Tillg. för köp XXX XXX kr (inkl. kredit)”

Vad som avses med krediten i detta fall är att jag kan låna pengar från Avanza med aktier som säkerhet. Jag har aldrig använt mig av denna möjlighet, men även om jag hade det vill jag såklart inte se det i översikten. Där vill jag se hur rik jag är, inte hur mycket pengar jag skulle kunna samla ihop om jag lånar.

Det slår mig att detta är en god sammanfattning över allt som är galet med vårt samhälle. Vi har t ex en regering som pratar om fulla respektive tomma lador helt oberoende av statsskulden och använder bruttonationalprodukten som ett mått på hur bra det går för Sverige.

Precis som om grannen skulle bli rikare av att köpa en ny bil med hjälp av billån. Det blir han inte. Privatekonomin blir inte heller bättre för att vi sänker avbetalningstakten på våra lån, trots att vi då får mer pengar att röra oss med.

Jag kan ge er fem exempel till, men jag utgår ifrån att bloggens läsekrets inte är idioter och det tror jag inte att Avanzas kunder heller är, så lägg vänligen ”ekonomi inklusive kredit”-siffrorna under någon obskyr flik för kreditentusiaster som vill jämföra belåningsvärden.

Är jag bara en gnällig gubbe eller är jag en gnällig gubbe som har rätt?

Fanns social fobi förr?

Jag tittar inte längre på Lyxfällan. Känslan är att de fick allt svårare att variera programmet eftersom alla deltagares problem hade tagits upp tidigare. Istället valde man att försöka få till variationen genom att ta in programledare som inte kan ett dugg om ekonomi (ja, det är Frida Boisen jag menar).

Jag har inte sett det nu heller, men väl ett klipp om en youtuber med social ångest, eller social fobi. Programledaren bjuder då in ytterligare än youtuber med samma åkomma. När jag skulle ut i arbetslivet fanns inte Youtube och tusan vet om social fobi heller fanns.

Fast i USA fanns det nog för enligt Wikipedia led 13,3 procent amerikaner av det redan 1994. Jag vill inte förringa någons psykiska ohälsa, men när jag läser Wikipediatexten får jag känslan av att det mest handlar om fullt normala reaktioner. Att man inte vill att andra ska uppfatta att man är orolig eller vill undvika att andra ska se att man svettas behöver knappast sjukdomsdiagnosticeras.

”I den specifika typen uppkommer ångestreaktionerna vid vissa situationer, till exempel då personen ska hålla ett föredrag”.

Jag jobbade i tio år med att prata inför folk och jag hade inte vilopuls en enda gång när jag klev upp på scen. Borde jag kanske ha sjukskrivit mig? Jag kan tycka att det var lite självförvållat eftersom jag hade kunnat söka mig till ett annat jobb. Apropå det läser jag följande om Lyxfällan-Amanda:

”De ekonomiska problemen tog sin början när Amanda avslutade sin utbildning inom kommunikation och media. Sedan dess har hon inte arbetat.”

Onekligen ett spännande val av utbildning. Nu känner inte jag Amanda, men om hennes normala sätt att tackla problem och jobbiga situationer (vem tyckte inte att det var jobbigt att gå på sin första jobbintervju?!) är att till varje pris undvika dem kanske hon är helt frisk, bara väldigt bekväm.

Märkes-t-shirts

Jag fattar att många har dyrare klädkonsumtion än jag även om jag tror att många skulle kunna pressa kostnaden utan att kompromissa. En del har jobb där de inte kan gå runt som en slashas, andra vill inte för allt i världen synas i matbutiken i fula kläder, en tredje grupp vill ha högsta komfort när de är ute i skog och mark. Kanske är det också så enkelt att man tycker att glädjen att klä sig i en Armanikostym är så så stor att det helt enkelt är värt pengarna.

Allt det där är helt okej. Men så finns det klädval jag bara inte begriper. T-shirts kan vara det bästa exemplet. Nästan alla bär dem. De funkar utomhus på sommaren, inomhus jämt och en del sover i dem. Dessutom funkar de under en skjorta eller tjockare tröja.

Själv kan jag nog inte se mig klä upp mig i en kortärmad t-tröja. Kanske i rätt färgsättning under en kavaj om tillfället är tillräckligt informellt, men mest ser jag t-shirt som ett vardagsplagg, ungefär som blåjeans och rutiga flanellskjortor. De flesta tycks hålla med, man ser sällan t-shirts på galamiddagar och filmpremiärer.

Så hur kommer det sig att det finns en marknad för t-shirts som kostar uppemot tusenlappen? Här är tre exempel på vanliga tröjor som kostar 400-1000 kr. Naturligtvis är det märkeskläder, men med så diskreta loggor att de ändå knappt syns. Jag tog mig friheten att plocka bort två av dem nu, men bara en syntes ändå när man har på sig tröjan.

Vad är grejen? Jag hade inte köpt någon av dessa för över femtiolappen. Dessutom har jag nog t-shirts så det räcker hela livet, har inte alla det? T-shirts är lite som bläckpennor – ingen köper dem, men alla har dem. Enda anledningen jag kan se till att köpa en t-shirt är om den har ett speciellt tryck eller viktigt budskap.

Om jag skulle ha en tröja för det facila priset av 899 kr och någon till äventyrs skulle uppmärksamma det skulle jag ärligt talat förakta dem lite för att de ens vet detta. För de pengarna kan jag köpa något betydligt roligare än en vit t-shirt. En hel kostym t ex. Nej, inte Armani, jag vet.

”Man kan inte förbjuda fattigdom”

Det finns argument både för och emot tiggeriförbud. Jag tycker att ordningslagen borde räcka för ett allmänt förbud, men det kan diskuteras.

Något som däremot inte borde behöva diskuteras är huruvida ett förbud mot tiggeri är liktydigt med ett förbud mot fattigdom. Jag vet inte hur många gånger jag hört människor på fullt allvar tycka att det är ett argument mot tiggeriförbud:

”Vi kan inte förbjuda tiggeri, för det går inte att förbjuda fattigdom.”

Till att börja med behöver man inte ens vara fattig för att tigga. Jag och många andra tänker att vi inte skulle vilja tigga om det inte verkligen var sista tänkbara alternativet till försörjning, men människor är olika. Unga, fullt arbetsföra tiggare tar effektivt död på den myten. Sen är det klart att inte alla tiggare spelar golf och bor på Strandvägen:

Men okej, ”för skojs skull” kan vi utgå ifrån att exakt alla tiggare är oförmögna att tjäna egna pengar i ersättning för ett riktigt arbete. Hur hjälper det fattigdomsargumentet? Vi kommer aldrig kunna utrota ekonomisk brottslighet, det är inte ett argument för att sluta med pengar. Varför ens dra gränsen vid pengar – mord kommer alltid finnas, även om det fortsätter att vara kriminellt.

Nej, man kan inte förbjuda fattigdom, men tiggeri går utmärkt att förbjuda. Det har många länder gjort med stor framgång.

Ta ut lönen i förväg

Alla har vi träffat människor som bara måste bränna lönen så fort den kommit in på kontot. Magnus Uggla skrev en sång på temat och om inte det är bevis för att ett fenomen är utpräglad vet jag inte vad som skulle vara det.

Nu är det dags för Idiot 2.0, för de som vill kunna äta kakan innan den ens kommit ut ur ugnen. ”Tanken med tjänsten är att användarna ska slippa ta dyra smålån och istället använda pengar från sin framtida lön” är en snygg omskrivning för en annan variant av kortfristigt lån fast med lönen som säkerhet.

”Låt dig inte luras av andra – låt oss göra det!”

Det finns flera sådana här tjänster (ni får söka själva, jag vill inte ge dem reklam) och oavsett om de tar ut ränta eller uttagsavgifter, licensavgift, prenumerationskostnad eller något annat så är det ett lån. Dessutom ett helt onödigt sådant.

Unga människor behöver lära sig att vänta på belöningar och hushålla med sina tillgångar. Kloka föräldrar börjar detta uppfostringsarbete redan med lördagsgodis och veckopeng. Korkade och oansvariga föräldrar gör det inte alls. En inte alltför djärv gissning är att de själva aldrig lärt sig det ekonomiska tålamodets dygd.

Jag vet att jag låter som hundra år nu, men jag är så tacksam gentemot mina föräldrar som tidigt lärde mig att ta ansvar för egna pengar. En idiot och hans pengar går förr eller senare åt skilda håll.

Studiecirklar till droger

Godtyckligheten och den snudd på obefintliga kontrollen av studiecirklar har jag retat mig på förr och nu är det dags igen. Den här gången gäller det Nykterhetsrörelsen och organiserat fusk i en imponerande omfattning.

”Har lektionen börjat?”

9000 cirklar och evenemang på totalt 286000 timmar med 42000 deltagare verkar ha varit rent hittepå. Ingenstans hittar jag hur mycket pengar det rör sig om, men det lär ju vara några miljoner i alla fall. Totalt lägger staten fyra miljarder per år ”för att stärka demokratin och samhällsengagemanget i Sverige”, vad det nu kan betyda.

Att två förslagna medarbetare hos Nykterhetsrörelsen valt att spendera tillskansade fuskpengar på att köpa droger är väl närmast en lustig detalj i sammanhanget. Mindre lustigt är att ingen bryr sig. Nykterhetsrörelsens kommunikationschef ”ser allvarligt” på det inträffade, men det ger ju inte skattebetalarna pengarna tillbaka. Folkbildningsrådets kommunikationsansvariga ”tittar närmare” på ärendet, vilket rent konkret betyder absolut ingenting.

Fick jag bestämma (det får jag ytterst sällan och inte heller nu) hade alla utbetalningar till Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet stoppats med omedelbar verkan. Till att börja med. Jag hade nog övervägt att lägga ner hela upplägget med bidrag för studiecirklar. Det är något sjukt med att alla människor ska ha pengar för att ägna sig åt hobbies och självstudier.

Svårt att bli rik på börsen?

Flashback, detta forum för sanning och balans, har filosoferat kring möjligheten att bli rik genom att spara pengar och investera dem på börsen.

”Låt oss säga att någon jävel vill bli rik på börsen, och börjar när dom är 25, sparar 5000 kr i månaden tills dom är 90 år, då har dom bara fått ihop drygt 23 miljoner i realavkastning. 65 års hårt slit ger bara 23 miljoner. 

Det är ganska svårt ändå att bli riktigt jävla rik (30-50 milj) på börsen vid mediokra förutsättningar?”

30-50 miljoner – är det verkligen där gränsen för rik går, det räcker inte med 23? Här räknade han ändå med ett sparande på 5000 kr/månad. Högre upp i inlägget sätts nivån till 2000 kr. Men i bägge exemplen är siffran statisk. Man utgår alltså ifrån samma månadssparande när man är 25 som när man är 50. Det stämmer väl i och för sig för många, men har man målsättningen att bli rik borde man optimera sparandet.

Fast på andra sidan finns de som tycker att man borde kunna spara 25000 och hur många kan det? Ständigt dessa överdrifter (eller underdrifter), som mest verkar till för att ge upp. För att bekräfta tanken att det är så svårt att det inte är värt att försöka, och det tar så lång tid att det inte är någon idé att börja.

Verkligheten är ju att vägen till god ekonomi handlar om tid och målmedvetenhet. Alla kan spara något och de allra flesta kan spara mer än 2000 kr/månad. Dessutom kan de flesta, utöver ett regelbundet, jämnt sparande, också öka det vid enstaka tillfällen. Under en livstid får man ibland en riktigt bra månadslön, då man jobbat mycket övertid. Någon gång gör man en riktigt bra affär, får ett arv eller något annat som ger en skaplig klumpsumma och då gäller det att inte per automatik – som de allra flesta – lägga merparten på konsumtion.

Är man inte asketiskt lagd vill man kanske unna sig lite guldkant när pengar trillar in, men guldkant behöver inte vara jättedyr. De flesta klarar inte ens att spara skatteåterbäringen utan sätter genast igång med att spendera pengarna eftersom de ses som gratispengar.

Varje Flashbacktråd (nej, inte riktigt varje) har ett guldkorn och det här var denna tråds bästa inlägg:

”Börjar du med noll kronor när du är 18 år, och sparar 5 000 kr i månaden (och sedan ökar sparandet med fem procent varje år) har du 47 miljoner när du går i pension, givet en reell avkastning om 7 %. OBS! Detta är netto, alltså efter ISK-skatt. Inte jättesvårt.”

Jo, för en del är det bokstavligt jättesvårt. Det är därför inte alla människor är rika.