Skatteverket-Buddha 1-0

I jämtländska Brunflo bor det ett gäng thailändska buddhistmunkar i ett tempel sedan åtta år tillbaka. Där går de runt på ”Inre glädjens skogstempel” och följer 227 levnadsregler hela dagarna. Kruxet är att det i dessa regler ingår att de inte får jobba för pengar eller laga mat, så deras överlevnad bygger på att människor skänker mat till dem. Men det verkar funka, det bor flera hundra thailändare i området som fixat käk till munkarna, som heller inte verkar vara så kinkiga:

”Vi äter för att kroppen ska fungera, inte för att vi ska få begär av någon maträtt. Vi har de kläder vi har för att vi inte ska frysa. Vi har de inte för att det ska vara snyggt. Vi bor där vi bor för att vi ska ha tak över huvudet, inte för att det är en fin plats eller ett hus vi har strävat efter.”

Så då är väl allt frid och fröjd då? Icke! Nu har nämligen Skatteverket bestämt sig för att munkarnas kost och bostad är att betrakta som skattepliktiga förmåner. Skattmasen har skickat räkningen till buddhistföreningen, som inte har råd att betala, så nu har nästan alla munkar flyttat ut för att inte hela församlingen ska knäckas av svenska skattemyndigheter.

I och för sig verkar slöhet vara en religion i sig, man behöver knappast vara buddhistmunk för att se det som omöjligt att tjäna egna pengar och laga sin egen mat. Sverige är fullt av människor som tycker sig ha rätt till både det ena och andra och strejkar tills de får det.

Så varför denna punktmarkering av buddhistmunkar som inte ligger någon till last som inte väljer att försörja dem helt frivilligt? Svaret är antagligen ”För att det går”. Buddhisterna säger själva att de åker tillbaka till Thailand eller till något annat land om de måste. En sittstrejk på Medborgarplatsen finns inte på kartan. De slåss inte ens! Komma här och vara fredliga liksom... Hur skulle det se ut om alla gjorde så?

Karensabstinens

I epidemins spår togs karensavdraget bort, så att man slipper tappa hela lönen första dagen man är hemma från jobbet. Det kan tyckas rimligt, men hur dålig ekonomi har man då? Det är ju inte så att man kommer vara hemma varannan dag för att man fått en släng av Corona, det handlar om en enda dags lön (eller en femtedels veckas, för att vara petig).

Jag vet att de flesta övergett Wibbles tankar om att alla borde ha en årslön i buffert, men kan vi inte enas om att alla bör ha åtminstone en dagslön på banken?! Eller kanske rentav hemma, i kontanter. Tydligen inte.

Fast borde jag inte applådera att regeringen äntligen visar lite handlingskraft, det jag kritiserat den för att inte göra? Nej, jag ser inte detta som handlingskraft utan som en vänsterpopulistisk flört med LO och V, som inte alls höjer sina röster för virusbekämpning utan för att få igenom en åsikt de haft ända sedan karensdagen återinfördes 1993.

Hade det handlat om Corona skulle väl samma människor förespråka att man tar bort biltullarna så att folk i smittobegränsningens namn har råd att undvika kollektivtrafiken, men det har jag inte hört vare sig från LO eller vänsterpartister. Apropå vinklade glasögon kan detta vara det mest korkade jag sett på länge:

Blir man idiot om man jobbar som programledare på Sveriges Radio eller får man ett eget SR-program så fort man bevisat sig vara idiot? Det är en av många frågor jag brottas med.

Konstnärslön

1964 införde Sverige ”statlig inkomstgaranti för konstnärer”. Ett par hundra människor har fått konstnärslön, livslång ersättning helt utan motprestation ”för konstnärlig verksamhet av hög kvalitet och stor betydelse för svenskt kulturliv”.

För närvarande är det 103 personer som uppbär denna ersättning. 87 av dem har jag aldrig hört talas om och för övriga har jag mina funderingar kring den konstnärliga höjden. Vad har exempelvis clownen Manne tillfört svenskt kulturliv mer än att äta banan i svenska barnprogram mer spacklad än en östeuropeisk prostituerad.

Schackspelaren Ulf Andersson fick livslång konstnärslön 1976 och var väl i ropet max tio år till innan han i 35-årsåldern drog sig tillbaka från den internationella schackscenen. Jag betvivlar inte att han fått nytta av pengarna, men på vilket sätt har skattebetalarna fått det? Den maximala ersättningen är fem basbelopp om året, nästan en kvarts miljon, så det handlar inte om symbolisk kattskit även om det såklart är en mindre post i statsbudgeten.

I några andra fall känns det tvärtom som att de borde klara sig utmärkt utan statlig inkomstgaranti. Borde inte exempelvis Janne Schaffer och Jan Myrdal kunna försörja sig på sina respektive färdigheter? Och Bruno K. Öijer, världens dimmigaste poet.

Sedan 2010 har Sverige inte beviljat några nya konstnärsgarantilöner, märkligt nog tack vare en proposition från Fredrik Reinfeldt som ju direkt efter att ha fått sparken som statsminister började ta ut inkomstgaranti genom att (precis som många av dessa konstnärer) starta företag så att han kunde välja att låta inkomsterna stå kvar i firman. Undrar när politikernas inkomstgarantisystem ska avvecklas.

Läs recensioner!

Ibland får jag en känsla av att näthandel är ett helt nytt fenomen. Eller hur ska man annars förklara att så många skickar sina pengar och/eller kortuppgifter till företag de aldrig hört talas om? Särskilt märkligt när en enkel sökning hade visat att andra kunder känner sig lurade.

Svenskar har väl normalt inte så hög ”kan själv!”-nivå, men när det kommer till e-handel slår riskbenägenheten i taket. Det finnas trots allt recensionssajter att scrolla, som Reco och Trustpilot, och jämförelsesajter som Prisjakt och Pricerunner har egna betygssystem för webbutikerna.

Om inte det räcker finns allt på internet bara en sökning bort. Sök på företagsnamnet ihop med problem, bluff, scam eller leverans. Det rensar bort de värsta skumraskföretagen även om avsaknad av offentlig smutsbyk inte är någon garanti mot kor på isen.

Även jag som handlar ytterst sällan och lite har gjort mindre lyckade köp på nätet. Ibland chansar man på en mindre beprövad butik för att de har det bästa priset, men om ett företag är nedlusat av dåliga betyg och det skrivits artiklar av typen ”Pelle fick aldrig sin I-phone” är det himla märkligt att de fortfarande har kunder.

Den siste idioten är väl inte född än, men kommer förr eller senare utrustas med ett bankkort att shoppa loss med.

Bunkringsilska

Jag skrev nyligen att jag inte skulle drömma om att kalla mig prepper, men att jag ändå bunkrat upp lite nu. Sedan dess har livsmedelsansvariga ministern Jennie Nilsson (hade någon hört talas om henne för en vecka sedan?) uppmanat oss att inte bunkra – av solidariska skäl! Hade jag inte bunkrat innan jag läste det hade jag släppt allt jag hade i händerna för att göra det omedelbart.

Men sedan jag blev ”bunkringsmedveten” har jag upptäckt ett nytt fenomen. De som inte bunkrat är sura på de som gör det. Det hela började i fredags med en riktig krissituation. Nej, det är ingen som svultit ihjäl eller hamnat i insulinchock pga saknad medicin, det är mycket värre:

13 mars lär hon knappast ha missat att andra bunkrat, men det var väl ingen större fara med det. Förrän nu – slut på kakao! Vad är ett fredagsmys utan nege... chokladbollar?! Tur i oturen att hon är coronaexpert och kan fastslå att ingen behöver bunkra toapapper trots att åtminstone jag har hört diarré nämnas som ett av symptomen.

Och det här att elen ”KOMMER FUNGERA!” kanske vi inte heller ska vara hundra på när två kärnkraftverk redan gått upp i stabsläge. Internet var emellertid fullt av empati med denna nötallergiker. ”Skjut alla bunkrare” löd ett av förslagen. ”Begriper inte att så många saknar sunt förnuft”, sa en annan, och menade alltså folk som ”oförnuftigt” sett till att fylla sina skafferier. Och så denna stjärna:

Ja, vi får inte glömma dem som inte har ens ett par hundralappar på kontot för att köpa mat utan måste vänta till den 25:e för att fylla sina tomma skafferier. Undrar om de också tillhör sunt-förnuft-eliten.

Jag försöker se humorn, men det är egentligen allvarligt. Här har vi ett par exempel (bland många!) på människor som inte bara har obefintlig framförhållning. De visar också upp en blind tro på auktoriteter. ”Någon” borde fixa matleveranser och staten kommer garantera el och vatten, så de enda som bunkrar är ”jävla nötter” som förtjänar förakt eller avlivning.

Men då undrar jag följande. Om en grupp handlat på sig förnödenheter och en annan grupp gnäller på internet att de inte har mat, pengar eller beredskap utan är helt beroende av att andra garanterar deras bekvämlighet, vilken av grupperna verkar nötigast?

Co-living – bläää!!!

Jag fascineras av märkliga sätt att bo på och har bloggat om ”tiny houses”, husbilar, jordskepp och allt möjligt. Långt ifrån alla skulle passa mig, men jag brukar förstå vad det är folk gillar med att bo som de gör. Fram till nu.

”En tjej jag pratade med bodde i en lagerlokal i Silicon Valley tillsammans med 60 personer, 30 tjejer på ena sidan av ett skynke och 30 killar på andra. Badrummet var ambulerande mellan könen varannan timme, säger hon.”

Co-living, co-housing... De får kalla det vad de vill, det är alltså ett slags kollektiv där du inte ens har ett eget rum. Jag gillar pengar, men inte ens om jag fick betalt skulle jag kunna tänka mig denna typ av vandrarhemsboende. Jag skulle däremot lätt kunna tänka mig ett boende på 10-15 kvm, men det förutsätter att inte människor jag inte ens känner har tillgång till en enda kvadratcentimeter av ytan.

Jag fattar att bostadsminister Bolund jublar. Det passar honom såklart som handen i handsken att folk frivilligt buntar ihop sig som fiskpinnar. Och visserligen är Aftonbladets timing skrämmande dålig när de marknadsför detta mitt under brinnande virusepidemi (de flesta av oss försöker undvika att trycka ihop oss med en massa främlingar nu), men jag hade varit lika negativ för ett år sedan. Jag hade hellre bott i skogen i en koja av wellpapp än så här:

Jag anar en anda av socialism här, och jag tror faktiskt inte bara att det handlar om källorna. Men om folk går igång på att dela müsli i ett gemensamt kök har jag inga problem med det. Själv har jag bara allt för ofta problem med att ha grannar på andra sidan väggen utan att jag behöver dela badrum eller riskera att bli sparkad på när grannen går och lägger sig.

Dra-åt-helvete-undersökning

Nordnet har med hjälp av Yougov kommit fram till att 33-43 procent av folket har ”dra-åt-helvete-kapital”. Vinkeln var att särskilt kvinnor är i avsaknad av sparande, kanske eftersom nyheten släpptes sista vardagen innan Kvinnodagen.

En undersökning med en så diffus måttstock som innehav i eller avsaknad av dra-åt-helvete-pengar är mer eller mindre värdelös, särskilt eftersom det rör sig om självrapporterad data, och jag tror inte heller på siffrorna. Att så mycket som 33-43 procent skulle ha dra-åt-helvete-pengar känns extremt osannolikt när andra undersökningar visar att vi i snitt bara sparar några futtiga procent av lönen. Det betyder att väldigt många inte sparar någonting.

Frågan som tusen svenskar svarat på är ”om de har ett tillräckligt stort sparande för att förändra den egna livssituationen”, men det känns snarare som att folk svarat på frågan ”Har du planerat att skaffa ett sparande?” och de flesta kryddar därför svaret med lite dröm och fantasi för att de skulle vilja ha en buffert.

Nej, inte Buffett – BUFFERT!

I min bekantskapskrets har absolut inte var tredje person ett tillräckligt stort sparande för att förändra sitt liv på något radikalt sätt. I alla fall inte i deras egna ögon. De flesta skulle inte ens våga säga upp sig från jobbet med mindre än en miljon på banken och det är det inte många procent av befolkningen som har. Definitivt inte en tredjedel.