Miljösparbluff?

En utredning beställd av regeringen föreslår den nya sparformen ”miljösparkonton”, där inlåningen ska gå till miljöprojekt och innebär en skattereduktion för spararna. Detta ska finansieras som vanligt nuförtiden, genom att slå ännu ett slag mot de förhatliga sparformerna kapitalförsäkring och investeringssparkonto.

Det finns mycket att säga om detta, men jag tycker att Nordnets Frida Bratt summerar det bra med formuleringen ”häpnadsväckande i sin uselhet”. Min främsta invändning är inte att jag tror att det är en dålig investering utan att klåfingriga politikers sätt att genom påtryckningar tvinga vår fria vilja åt ett visst håll är obehagligt.

Men jag tvivlar inte på att det kommer att bli en proposition av detta. Regeringen brukar få svar som de ropar och i direktivet till utredningen antyds det att den bör ”lämna förslag i syfte att bidra till den samhällsomställning som behöver ske för att klimat- och miljömålen ska uppnås”. Dessutom tycks såväl finansminister Andersson som finansmarknadsminister Bolund hata börshandel.

Yoda till höger, inte Bolund.

Jag gillar miljön (vem gör inte det?), men så fort någon produkt har ”miljö” i namnet osäkrar jag min revolver. Bildligt alltså. Det brukar nämligen innebära att varan inte håller utan en vädjan till kundens samvete. Dessutom är det inte hugget i sten att valet är bättre för miljön bara för att ordet miljö är med (se bara på miljöpartiet). Jag konsumerar gärna miljövänligt (vilket ofta är liktydigt med att inte konsumera alls), men ett sparkonto med tveksam miljönytta och avkastning finns inte på min topplista.

Kommentarsfält utan Jante

Jag blev nyligen tipsad av Minimalisten i kommentarsfältet om Youtubekanalen Exploring Alternatives, och där hittade jag en intervju med Tim Stobbs som gick i pension vid 39,5.

Inget uppseendeväckande med det. Jag känner igen många av tankegångarna från mitt eget liv, men kanske ännu mer från andras, som Farbror Fri som tog samma beslut vid samma ålder. Nej, det intressanta var istället kommentarsfältet och då inte vad som stod där utan det som saknades – Jante. Motsvarande intervju/reportage/artikel med en svensk FIRE-person hade riskerat att dränkas i kommentarer av typen:

”Han lever på sin fru, den jävla parasiten!”

”Vem är han att döma mig?!”

”Skitsnack, klart att han tjänar en massa pengar och/eller lever som en kyrkråtta.”

”Ett tag går det kanske, men vänta bara till nästa lågkonjunktur. Då kommer du stå där med mössan i hand hos din gamla arbetsgivare som då antagligen inte vill ha dig :).”

”Ja, det är ju lätt för honom! Själv har jag [sjutton anledningar] att jag inte skulle kunna göra likadant. Förresten vill jag inte – så det så!”

Nu har jag inte lusläst alla kommentarer, det är över 1300, och visst får han utstå enstaka kritiska inlägg om trovärdighet, hobbies och utseende, men de flesta är bara positiva:

”I like this guy.”

”Seldom you see smart people these days. Refreshing. Inspiring.”

”This guy is awesome!! What practical, useful, genuine advice!”

”Tim is really likeable. He has great energy.”

”Respect to this guy for being authentic and creative with his choices.”

Säger man att jantelagen är typiskt svensk får man svaret att ”den är faktiskt dansk”, vilket snarare bekräftar än motsäger poängen. Inte ens negativa fenomen får vi ta åt oss äran av. I ekonomibloggarnas kommentarsfält blir det sällan krig, där är ju många redan frälsta. Men när jag ser kommentarerna efter en del artiklar i vanlig media är det desto mer.

När jag var gäst i Sparpodden stålsatte jag mig därför för en skitstorm och blev förvånad när den helt uteblev. Jag fick den obligatoriska invändningen ”Skulle alla göra som han skulle alla företag gå med förlust”, vilket var lite märkligt när jag till och med besvarat den under intervjun, men de flesta var snälla och uppmuntrande, både på Youtube och Shareville.

Och även om jag fått mer av den kritik och ilska som jag sett att andra som lyft dessa frågor har fått hade jag kunnat leva med det. Det tråkiga är att det allmänna samtalsklimatet drabbas när människor dömer. De allra flesta lever liv jag inte vill ha, men varken deras eller mitt liv blir ju bättre av att jag går i försvarsställning. För kanske finns det ändå något att lära där.

Medelsbrist

Fattig, illikvid, pank, black... Jag har just lärt mig att det finns ett annat ord som beskriver fenomenet slut på kontot – medelsbrist.

Det är anledningen till att Migrationsverket inte betalar ut den dryga halva miljon till Åsele kommun som man beslutat för att kommunen ska göra ”insatser för nyanlända med särskilda behov”. ”Nyanlända” var ett ord som kom till när man plötsligt kom på att ordet invandrare var nedsättande på något vis. ”Särskilda behov” kan givetvis betyda vad tusan som helst, ungefär som ”särskilt utsatta områden”. Särskilt utsatta för vadå?!

Kommunens ekonomichef säger sig aldrig tidigare ha hört ordet medelsbrist. Det hade inte jag heller, men en webbsökning visar att det faktiskt finns. Det används mest inom juridiken och betyder då ”bristande ekonomiskt underlag för finansiering”. Slut på kontot alltså.

Kommunalrådet är socialdemokrat. Det framgår av artikeln, men också av hans språkbruk när han använder det av socialdemokrater mest populära ordet 2020, ”oacceptabelt”. Det betyder att knyta näven hårt i fickan, på socialdemokratiska. Alltså att inte göra någonting mer än att markera sitt missnöje.

För man attackerar inte sina egna, särskilt inte i ett parti där skiljaktigheter på något SSU-möte på Bommersvik 1983 fortfarande spelar roll vid nya utnämningar fyra decennier senare, och kommunalrådet är inte dummare än att han fattar att om han höjer rösten nu kommer det ses som kritik mot partikamrater i regeringen och på den berörda myndigheten. Samtidigt vill han bli omvald och därför visa Åseleborna att han minsann inte är en politisk dörrmatta.

Nyheter blir mycket roligare om man helt går in för att analysera orden istället för att ta till sig att en av myndigheterna med allra störst budget har slut på pengar. Och som medborgare undrar jag när avkastningen från flyktinginvandringen som det pratats om ända sedan det där SSU-mötet -83 ska komma. Då när nyanländ betydde att man just kommit och en stor grupp av människor inte kallades ensamkommande.

Bondeuppror i Facebooktider

En positiv effekt av Coronakrisen är att uppmärksamhet riktats mot det faktum att Sverige inte är självförsörjande på några livsmedel överhuvudtaget. Jo, på socker och morötter, men det blir i längden en torftig diet.

”Varför det?!”

På 80-talet odlade Sverige i alla fall sin egen potatis, men nu är vi nere på 70 procent. Ge det några år så importerar vi säkert över hälften av all potatis vi äter precis som redan är fallet med all frukt och mycket kött. Om vi inte tar till oss Potatisuppropet i Söderhamn.

”I Söderhamn har vi tillsammans påbörjat mobiliseringen. Vi organiserar en lokal livsmedelskedja för mindre matproducenter. Vi har köpt in 12 ton sättpotatis som kommer att delas ut gratis till de som vill odla. Vi har mobiliserat förr, vid krig och större kriser. Vi kan göra det idag också.”

Visst låter det bra och handlingskraftigt! Äntligen skulle svenska bönder få sin upprättelse. Det finns ju inget svenskare än potatis och bondeuppror, så hur gick det till när bönderna marscherade mot Rådhuset i Söderhamn med sina högafflar i högsta hugg? Så där...

Jag vill verkligen inte göra narr av dessa bönder för jag tycker att de har rätt. De såg ett problem och bestämde sig för att göra något åt det. De som vill att Sverige ska klara sin livsmedelsproduktion borde stoppa pengarna där munnen är (nej, det uttrycket funkar nog bäst på engelska) och handla svenskt. På Bondens egen Marknad eller, ännu hellre, leta upp lokala livsmedelsproducenter och kolla om du kan få handla av dem utan mellanhänder.

Men glöm inte att begära kvitto och se till att bonden betalar in sina skatter, så att våra makthavare även fortsättningsvis har råd med alla genusutredningar, mångfaldsplaner och politikerlöner. Allt annat vore dessutom olagligt och det skulle inte föresväva mig att föreslå lagbrott. Det … får man inte.

Börspsykologi – recension

Dags att recensera ännu en bok om börspsykologi. Denna gång Cristofer Anderssons (eller Sofokles) bok med det för ämnet praktiska namnet Börspsykologi.

När jag insåg att jag på kort tid lovat att recensera två böcker på detta till synes smala tema var jag rädd att det skulle bli tjatigt. Men det här visade sig vara en helt annan bok än Ludvig Rosenstam Åhmans 101 tankar om aktier. Trots att det är samma ämne och mycket bingo i böckernas källförteckningar behandlar de ämnet på helt olika sätt.

I Börspsykologi är det längre och förhållandevis få kapitel. Ämnen som hybris och flockbeteende betas av systematiskt i varsitt kapitel. Vi får lära oss hur vi ska tänka, och kanske ännu viktigare, varför vi beter oss som vi gör.

Varje kapitel exemplifieras och fördjupas med referenser till skilda storheter som Tiger Woods och William Shakespeare. Ofta inte helt börsrelaterade och jag får för mig att detta är noga uttänkt som en del av helheten. Börspsykologins breda användningsområde lyfter boken. Något annat som lyfter är kapitlens avslutande ”Reflektion” som ofta sätter fingret på vad vi kan göra för att inte gå vilse i våra egna hjärnor. Det må låta kryptiskt, men läs boken så fattar ni.

Det som fungerar mindre bra, i alla fall för mig, är karaktärerna Kajsa och Nicklas som löper som en röd tråd genom hela boken. De är en slags Spara & Slösa, eller kanske mer Fröken Rättrådig och Herr Helidiot. Här undrar jag om inte författaren, som också är gymnasielärare, glömde bort att han denna gång har en vuxen publik, men det kanske säger mer om mina traumatiska skolminnen än om pedagogik. Okej, det är en helt annan psykologibok, känner jag.

Hur som helst är det synd, för Börspsykologi är en bra bok. Trots att den är informationsrik är den tillräckligt lättsam och populärvetenskaplig för att inte behöva den typen av grepp. Alla som vill lära sig mer om psykologins inverkan på börshandel borde läsa den. Och som börsen ser ut just nu borde det vara exakt alla som äger aktier.

Bortskänkesfynd upphämtat

Bortskänkes.se har jag tipsat om förr, men aldrig testat. Det har jag nu.

Häromkvällen fick jag en ingivelse att skaffa ett skrivbord till lägenheten jag ska sälja. Av någon anledning har det ju blivit populärt med hemmakontor nu och jag hörde någon boss på Hemnet säga att köparna tittar efter möjligheten att inreda ett sådant. Lika bra att hjälpa dem på traven, tänkte jag, och skapa ett kontor åt dem.

Att köpa ett skrivbord för att någon som tittar på lägenheten kanske vill sätta in ett eget kändes ändå som överkurs. Så då kom jag att tänka på Bortskänkes. Sökte på skrivbord i Stockholms län och fann ett i grannkommunen. Det var inlagt samma dag, så det sista jag gjorde innan jag gick och la mig var att dra iväg ett mejl till innehavaren att jag gärna vill ha bordet.

Jag tänkte inte mer på det. Det var inte så att jag studsade ur sängen för att kolla om jag fått svar, men morgonen därpå fick jag det.

Mindre än en timme senare var jag hemma igen med mitt nya bord. Omodernt och inte helt i nyskick, men fint, funktionellt och väldigt gratis.

Jag har själv sålt möbler begagnat (bl a ett skrivbord från just det rum där jag nu ställt detta) och vet att det är svårt att göra pengar på det. Kanske hade det här bordet gått att sälja för en hundring, men det enda som är säkert är att det hade tagit mer tid. Likaså hade det gått att köra till tippen, men det hade också varit lite bökigare, så jag tror att de var nöjda att någon kom och hämtade det mindre än ett dygn efter att de lagt ut det. Och själv fick jag ett skrivbord till kostnaden av ett par liter bensin – kanon!

Nu är jag i ett läge då jag försöker göra mig av med det mesta, men jag minns när jag flyttade hemifrån och spred ut möblerna från pojkrummet över två rum och kök. Det blev i luftigaste laget, men eftersom jag var en snåljåp redan då köpte jag bara någon möbel begagnad i Gula Tidningen (googla, ungdomar) och fick några andra av släkt och vänner som ledsnat på sina.

Det tog säkert ett halvår innan det såg vettigt ut. Jag har förstått att ett populärt alternativ är att gå på Ikea och shoppa loss för 25000 eller ännu mer, men oavsett om det är pappas kreditkort, delbetalning i 24 månader eller rentav den egna lönen som ryker är det pengar som ska ut.

Vore jag idag den där nittonåringen med klen skäggväxt hade jag med hjälp av ett par burkar färg och ett hyrsläp från macken inrett hela bostaden med bortskänkesinredning till en totalsumma av en tusenlapp. Förmodligen hade det sett bättre ut än vad det gjorde 1991 och så hade jag lärt mig något på ”köpet”.

Straffbeskatta till ”rätt” beslut

Jag läste en osedvanligt korkad debattartikel om att momsen på vegomat borde sänkas ”för att locka vegoskeptikerna”.

Bilden som illustrerar artikeln visar helfabrikat jag inte skulle ta i med tång, men jag antar att artikelförfattarna från KTH och KI menar alla vegetabilier och i så fall skulle förslaget gynna mig. Men det kvittar. Momsen är en omsättningsskatt (eller, om man så vill, en konsumtions-dito) och ska inte vara ett politiskt påtryckningsmedel för klåfingriga batikhäxor i forskarvärlden.

”Ge hit!”

Vill ni att folk ska äta mer vegetariskt bör ni istället visa varför, något de inte ens försöker här. ”Av både miljö- och hälsoskäl” står det, men inte ett ord om varför vegetabilier skulle vara bättre för varken det ena eller andra. Är det helfabrikaten på artikelbilden som avses tror jag inte på det. Särskilt inte biffarna från Dafgårds, företaget som måste skriva sina sina innehållsförteckningar i font 0,3 för att få plats med alla tillsatser.

Istället klumpar artikeln ihop befolkningen i fem olika grupper. Fast egentligen ligger de så nära varandra att det hade räckt med två: kvinnor som gör kloka (alltså vegetariska) val, och norrländska män, lågutbildade, lite korkade och mycket ”vegoskeptiska”. Om det är artikelförfattarnas taktik att måla ut dem som inte håller med som lite dumma i huvudet förstår jag att de vill använda skatten istället.

Förresten tycker jag att momsen är krånglig nog som den är. Själv har jag tvingats fakturera tre olika momssatser till mina kunder, som ofta inte fattar varför och jag förstår dem. Det är knappt så att Skatteverket kunnat förklara. Jag skulle föredra en enda momssats på allt, helst 0 procent. Låt oss få använda alla våra nettoinkomster till att handla vad vi vill, så kan den som vill köpa industriprocessad sojakorv, medan vi andra slipper.