Synd om unga ... igen

Idag skriver jag om ett mejltips från Christoffer. SVT gör ett knäck som går ut på att det är synd om ungdomar eftersom de inte har råd att köpa sitt boende. Riksomfattande reportage, så det spelar nästan ingen roll var de bor, det är synd om dem ändå.

Vi börjar med rubriken ”Kommunerna där unga inte har råd att köpa lägenhet”. För SVT är det alltså en ”överraskning” att tjugoåringar med ”normal inkomst” inte har råd att köpa lägenhet i exempelvis Sigtuna, Åre eller Vellinge, men däremot i Vindeln, Älvsbyn och Ovanåker.

Utan att ha funderat över vad tjugoåringar har råd med sedan jag själv var tjugo kommer ingenting av detta som en överraskning för mig. Möjligen att det skulle vara så dyrt att skaffa en lägenhet i Växjö. Det känns inte som en expansiv stad med hårt tryck på alldeles för få bostäder, men jag kan ha fel.

Sen är det kanske inte en mänsklig rättighet att kunna köpa sin första bostad i ett attraktivt område när man är tjugo, särskilt om man inte kommit ut i arbetslivet. Det betyder inte att de aldrig kommer ha råd eller att hyrorna måste sänkas så att alla kan spara ihop till en kontantinsats inom ett år.

Men att unga har liten köpkraft är verkligen ingen nyhet, knappast för SVT heller. Läsarnas/tittarnas reaktioner var ändå förutsägbara. Man varnar för marknadshyror (som av någon anledning alltid förutsätts bli högre) och kräver ”ett nytt grönt miljonprogram med låga hyror”. När någon skriver att man måste spara för att ha råd att köpa ett boende får han svaret ”Hur gör du det när halva lönen går till hyra?” Ja, vad sägs om att spara och investera en del av den andra halvan?

Trots högt skattetryck har svenska ungdomar stora möjligheter att spara pengar. De kan bo kvar hemma något år extra och spara alla pengar de tjänar, de kan ta ett extrajobb och hitta olika sidoinkomster. Eller också kan de sitta på Facebook och gnälla över att världen är orättvis för att deras ekonomi är sämre än föräldragenerationens. Det kommer inte jämna ut den skillnaden, men kanske känns det bättre?

”Jävla pretto!”

För ett tag sedan blev jag kallad ”jävla pretto” på Twitter. Det gällde inte ekonomi, men uttrycket går absolut att använda både där och i andra sammanhang.

Det var absolut elakt ment och avsändaren var en sån där som fyller i och fultolkar ens åsikter när deras argument inte riktigt håller, så jag brydde mig inte, men nästan oavsett vem som hade sagt det tar jag inte epitetet negativt. Vad är det egentligen för fel på att ha pretentioner?

Jag kallas hellre ambitiös, men tycker att pretentiös är inom felmarginalen. Jag är inte dummare än att jag förstår att det används nedsättande och för tankarna till självgoda artister av Eva Dahlgren-typ, men jag är inte självgod. Jag tycker bara att om något är värt att göra är det värt att göra det på allvar, så bra det går.

Det gäller inte minst våra två viktigaste tillgångsslag: tid och pengar. Vi har inte obegränsat av något, särskilt inte tid. Ska vi lägga en timme eller en tusenlapp på något betyder det i stort sett att vi prioriterar bort något annat. Då vill vi få ut mesta möjliga av det.

Sen behöver inte allt man företar sig leda till effektiv utveckling, människan är ingen maskin. Det är helt okej, bara man är medveten om det. Men i det stora hela behöver världen högre ambitioner, målmedvetnare mål och fler jävla pretton.

Positiva effekter av pandemin

”Varför talar ingen om det positiva med aids?”, frågade sig Stefan Sauk i en Lorry-monolog. Det är svårt att se uppsidan med virus och det gäller även Covid-19. Men vi kan väl försöka. Som Fru EfficientBadass skrev i mitt kommentarsfält:

”Nu finns det ju en viss samling inom industrin för att ta det här tillfället att växla om till en mer hållbar, grön produktionsprocess. Vidare tror jag att pandemin kommer att speeda på mot såväl gigekonomi som hemifrånjobb i större utsträckning än idag. Folk kommer gå mot lägre intjäning, mer deltid, men högre livskvalitet. Tror jag tralala.”

Låter som bra grejer i mina öron, andra kan tycka annorlunda. Jag delar inte riktigt optimismen, men här är några bra grejer som skulle kunna hända eller i viss mån redan hänt.

1. I kriser lär vi oss att hjälpa varandra. Det hoppas jag fortsätter.

2. Folk har sett att ”experter” inte är en enhetlig grupp med en gemensam, statisk åsikt, så nu kanske vi slipper höra ”Lyssna på experterna” som jag alltid upplevt som ett rätt fattigt argument.

3. Nedstängningen av världen visar behovet av ”närodlat”. Jag hoppas att vi slutar låta Asien producera precis allt vi behöver, att vi skaffar oss inhemsk produktion och att var och varannan människa börjar odla och fixa saker själv.

4. Vi lär oss att uppskatta våra hem och vad vi har. Kriser ger nya perspektiv.

5. Folk kanske lär sig att ta hand om sig själva genom att storhandla, hålla i sina pengar och tänka själva. Jag vet, det låter som en utopi och det gäller även nästa punkt.

6. Vi kan slippa EU. Osannolikt, kan tyckas, men jag tror att vi kan se tillbaka på coronakrisen som början till slutet för den europeiska unionen. Den kom ju till för att främja fred och frihandel, men när det kom till kritan visade det sig att alla står sig själv närmast. Frankrike hade inga problem att beslagta fyra miljoner ansiktsmasker som Mölnlycke importerade från Kina för att leverera till Spanien och Italien. I en EU-fri värld hade de nått sina slutdestinationer.

7. Att slippa EU kanske ändå är för optimistiskt. Men kan vi i alla fall få slippa sparkcykelepidemin? Låtom oss bedja att de företag som hyrt ut sparkcyklar av olika slag, som sedan ligger och dräller på trottoarerna, går i konkurs nu. Det var en dålig idé från början till slut.

8. Den senaste månaden har man annars sluppit trängas på gång- och cykelbanor. Jag har sluppit springa i sicksack eftersom promenerande fotgängare lämnar plats och håller sig på ena sidan. En och annan har till och med lyft blicken från mobiltelefonen ibland. Måtte det fortsätta.

9. På ett personligt plan hoppas jag att folk får mer förståelse för arbete i hemmakontor. Jag har inte haft en fast arbetsplats sedan år 2000 och jag slutar aldrig förvånas över att folk som känner mig tycks tro att det innebär att jag alltid är ledig, eller åtminstone maximalt flexibel. Om de nu själva jobbat hemma kanske de fattar att det inte funkar så.

Fast de som bara suttit hemma och degat de senaste veckorna kanske får ännu mindre respekt, och precis som vanligt finns det också gott om människor som aldrig lär sig ett enda dugg. Vad tror ni andra – har ni lärt er något? Tror ni att mänskligheten gör det?

”Du har tur du...”

Nu riskerar jag att låta helt hysterisk och det här är verkligen ingen stor grej för mig. Jag är inte kränkt, men varje gång man säger åt någon att hans/hennes aktiva val är tur nedvärderar man handlingar, arbete eller smarta ställningstaganden.

Det är inte tur att jag är rik, det beror på att jag inte köpt en massa skit. Och det är inte tur att jag jobbar hemifrån, det beror på att jag har valt det. Det finns fördelar och det finns nackdelar, men inget av det beror på slumpen. Det är inte ens tur att jag är född i Sverige, det är resultatet av mina förfäders aktiva val.

De som är duktiga på något och/eller uppnått ett bra resultat har sannolikt lagt ner tid och energi på att hamna där. Det har krävt uppoffringar och antagligen inte i alla lägen känts som att det var värt priset. Men de kämpade på för att få det erkännande de förtjänar, inte för att höra ”Oj, där hade du tur, hörru!”.

Jag är övertygad om att ytterst få situationer i livet är ren tur/otur. Lyckade affärer eller arbetsinsatser beror på att vi gjort vår hemläxa och förberett oss så väl vi kan, misslyckanden på motsatsen. Jag kan inte låta bli att fundera över om den som viftar bort andras situation som tur aldrig själv arbetat för något? Det låter som ett fattigt liv (och då menar jag inte främst ekonomiskt) att inte förstå vikten av att ta sitt öde i egna händer. Otur? Knappast.

Sjöberg floppar

En del idrottare väljer mellan att satsa på idrotten och att doktorera. Patrik Sjöberg var inte en av dem. Efter ett par månaders pandemi med några avbokade uppdrag konstaterar han att han inte kan betala hyran eftersom han ”har noll inkomst och ganska höga utgifter”. Märkligt nog tänker denne gamle idrottskämpe att ansvaret för detta ligger någon helt annanstans:

”Det kommer bli väldigt intressant att se hur regeringen, staten och samhället kommer stötta sådana som mig då. Eller kommer man stå och skratta åt mig och säga att 'där fick du'?”

Han har varit världsmästare och haft världsrekordet i höjdhopp, tagit medalj i tre OS och är världens tredje bäste höjdhoppare genom tiderna. De senaste tio (?) åren har han varit en populär föredragshållare och för närvarande går det att boka fyra olika föredrag av honom. Han fakturerar garanterat sexsiffrigt för en timme på scen. Vid sidan av detta har han gjort massor av tv och gett ut en bok som sålde som smör.

2018 omsatte hans aktiebolag 2,4 miljoner. Det är max tjugo föredrag, så även om vi tänker bort royalties från tv, bokförsäljning och annat låter det inte som att han jobbat ihjäl sig. Men ”ganska höga utgifter” tycks vara en underdrift. I ett konsultbolag utan anställda eller behov av maskiner eller ens lokaler är 2,4 Mkr otroligt mycket pengar. Trots det blev vinsten det året 29000, det är 1,2 procent! Med en axelryckning så loj som bara han klarar konstaterar Sjöberg: ”Jag har inte några besparingar”. Nej, han har till och med lån! Hur är det ens möjligt att vara så värdelös på att hålla i pengar?!

”Fäll ner pungen och landa!”

Men inte kan de väl slänga ut honom på gatan, resonerar han, och bekräftar samtidigt alla fördomar om tröga idrottsmän. ”Det kommer bli väldigt intressant för jag kan knappast vara den ende som sitter i samma situation.” Sant, i den riktiga världen som du förhoppningsvis snart ska få uppleva är det fler än du som sitter i skiten även om ingen av de andra haft dina ekonomiska förutsättningar. Verkligheten är inte ett spel med tre extraliv.

Plastskatt och nedtrillade polletter

Skatten på plastpåsar slog ned som en bomb. Inte i höstas, när det stod klart att den skulle införas, inte i januari när beslutet formellt klubbades i riksdagen, utan häromdagen när den infördes. Då, när konsumenterna kunde läsa prisetiketter på 6-7 kr på hyllkanten vid kassan i affären, blev skatten verklig, inte tidigare.

Själva skatten ogillar jag, men jag har inte köpt plastpåsar på decennier så mig drabbar den inte och jag kan inte förmå mig till ett engagemang. Det märkliga nu tycker jag är den fördröjda reaktionen. Jag spekulerade i denna skatt i ett av mina första blogginlägg, för över fyra år sedan, och vill minnas att diskussionen inte var purfärsk då heller.

Ändå kändes inte opinionen mot skatten halvljummen ens i höstas. Möjligen lite hårdare när skatten skulle beslutas, men allra mest nu. Jag vet inte hur många ilskna kommentarer i sociala medier jag sett den senaste veckan. Varför? Att kämpa mot en lag som röstades igenom för flera månader sedan är lite som att dra igång ett upprop mot Ölandsbron.

Jag förstår att det här är en reell utgift för dem som köper några kassar ett par gånger i veckan. Det blir lätt flera tusenlappar per år, så ändrar de inte beteende kommer det att gräva en grop i plånboken. Men de visste ju detta! I engelskspråkiga bröllop brukar prästen säga ”speak now or forever hold your peace”. Kanske långsökt, men jag tycker att det passar bra här med.

Att peta in bufferten på börsen

Det diskuteras ibland hur man ska spara sin buffert, inte minst i perioder när en del vill nalla av den. Själva definitionen på buffert är väl lättåtkomliga pengar för att klara oförutsedda utgifter, men betyder det att man måste ha dem i handen?

Visst, pengar man investerar på börsen kan förlora sitt värde och det är då något helt annat än kassaskåpssäkra pengar i exempelvis just ett kassaskåp, men hur mycket buffert behöver man egentligen?

En person med fast jobb, som bor i hyresrätt, saknar bil, barn, husdjur och annat som snabbt kan kosta massor av pengar borde i mitt tycke klara sig gott med någon månadslön i buffert. Har man samtidigt fem miljoner i aktier kan de få ligga kvar där även om ”aktier kan tappa i värde och det inte är säkert att man får tillbaka det investerade kapitalet” eller vad de brukar rabbla tre gånger i alla börspoddar.

Att sälja ett börsinnehav görs numera med några knapptryck. Du kanske inte har pengarna i din hand inom en timme, men jag har aldrig sett buffert som pengar i plånboken. Hur oförutsedd en utgift än kan vara behöver den inte betalas ut i förrgår. För egen del känner jag mig som en ansvarstagande vuxen även när jag inte har tiotusentals kronor på ”lönekontot”.