Fast i leasingträsket

Twittertips från Deluxe/@InvesterareOst. Förra året bloggade jag om privatleasingbilar och skrev följande:

”Det är inte ofta man gör bra bilaffärer, men att privatleasa en bil känns som garanterad storförlust varje gång, inte bara när bilen går sönder.”

För det facila priset av 8785 kr/månad kan du exempelvis få köra en Range Rover, fast max 1700 mil per år. De flesta privatleasingbilar kostar över tre papp i månaden, även små bilar med ganska lågt inköpspris.

En aspekt som knappt nämndes då är att man oftast binder upp sig på tre år, och om man av någon anledning inte har behov av bilen så länge (eller inte klarar kostnaden), så sitter man med skägget i brödrosten. Blocket vimlar av överlåtelseannonser av dessa privatleasingavtal. Inte nog med att man då måste hitta någon som vill ha den bil man leasat, man ska hitta någon som vill ha den extrautrustning man valt, och som är villig att betala för den. Här är ett exempel:

”Pga tjänstebil så körs inte denna bil och kan överlåtas. Utrustning: - Antispinn - Bromsassistans - Färddator - Bluetooth - Yttertemperaturmätare - Multifunktionsratt - Sportratt - Sätesvärme (fram) - Fällbara baksäten - Farthållare - Regnsensor - Airbag förare - Airbag passagerare fram - Sidoairbags - Avstängningsbar airbag - ISOFIX-fästen bak - Antisladd - Avåkningsvarnare - Parkeringssensorer (bak) - Trötthetsvarnare - Centrallås (fjärrstyrt) - Autobroms - ABS-bromsar - Sidokrockgardiner - Eluppvärmda sidospeglar - Start-/stoppfunktion - Bluetooth (handsfree) - Servostyrning - Läslampa - Startspärr - Körfilsassistans - Vägfilsassistans - Nödsamtal - Röststyrning - Ljussensor - Fartbegränsare - Bagagelucka (fjärrstyrd) - Mattor (textil) - 12V-uttag - Euro NCAP 5 - ACC - Bagagelucka (automatisk) - Plant lastutrymme - Euro 6 - AUX-ingång - USB-uttag - Digital hastighetsmätare - Delbart baksäte - Avbländande sidospeglar - Sminkspegel - Svensksåld - Elhissar (fram och bak) - LED Strålkastare”

Har den ingen varningstriangel ;-)? En del av dessa tillbehör kanske känns självklara (centrallås, mattor), andra fånigt onödiga (sminkspegel, läslampa). Att de nämns tror jag beror på att leasingtagaren har fått betala för varenda en av dem, och många småsummor i månadskostnad blir stora när de måste multipliceras med 36. Men det är klart, vem vill tvingas åka runt i en bil utan fjärrstyrd bagagelucka eller eluppvärmda sidospeglar...

Mr Lee Sing Boss.

Jag undrar i mitt stilla sinne hur många av de annonserande privatleasingtagarna som hittar någon som vill ta över deras avtal och hur många som tvärtom får betala 3000-10000 kr i månaden i de två år som återstår till friheten. Hade jag haft ett hjärta hade jag tyckt lite synd om dem.

Någon parkerar, du betalar

Att hamna i klammeri med rättvisan trots att man är hederlig och oskyldig är mångas skräck. Ett sätt det kan hända är att man får sin identitet kapad och sedan kommer räkningar på köp någon annan gjort.

En kompis fick sina registreringsskyltar stulna av någon som inte vill betala för parkering och vägtullar. Stölden polisanmäldes, men räkningarna hamnar ändå hos ägaren. Hur gör man då, bestrider och inväntar att byråkratin ska hinna ikapp? Nej, enligt polisen bestrider man och betalar.

”Tänk på att du måste betala felparkeringsavgiften, även om du tänker bestrida (klaga). Du får tillbaka avgiften om ditt bestridande godkänns. Det är fordonets ägare som ansvarar för att avgiften betalas.”

Jag kan inte tänka mig att det blir problem att få tillbaka pengarna, åtminstone för alla avgifter genererade efter att stölden polisanmälts, men det är ju inte självklart att man kan ligga ut med pengarna under obestämd tid.

Polisen har kameror som läser av regnummer på mötande bilar och direkt uppfattar om skylten eller hela bilen är stulen, så då borde det vara självklart att parkeringsvaktens handdator plingar till när de bötfäller en stulen bil. Den träffprocenten är gissningsvis mångdubbelt större och skulle resultera i fler uppklarade brott.

Brott är nämligen förbjudna. Jag vet att många gjorde sig lustiga över Annie Lööf när den juristutbildade partiledaren på knackig skolengelska med småländsk brytning fastslog att ”In Sweden, it is forbidden by law to be a criminal”. Men det värsta i soppan är att det vore mer korrekt om hon sagt ”In Sweden, criminal acts are primarily insurance matters”. Och i väntan på att polisen, försäkringsbolaget, inkassobolaget och kronofogden pratar med varandra får brottsoffret försörja brottslingen.

FIRE vs Unjobbing

Jag började, som de flesta, mitt yrkesliv med jobb jag inte ville göra på arbetsplatser jag inte ville vara på. Av någon anledning anses det naturligt, det är ”det normala”, och när vi väl fått det där jobbet vi inte vill ha är vi livrädda för att bli av med det. Jag har träffat så många som vantrivts på sina jobb för att de inte vågat ta en konflikt med chefen när de upplevt försämringar i det jobb de inte ens gillade innan. Varför?!

På ett samhällsplan är det nog bra att många i första hand jobbar för pengar och inte väntar på ett jobb de brinner för. Men samhället är inte mitt ansvar (det brinner jag inte för), mitt ansvar är mitt liv och jag tror mycket mer på att börja från andra hållet – att hitta något man vill göra och sedan hitta någon som vill betala en för det. Livet är väldigt kort, sedan är man död väldigt länge.

”You can fail at what you don't want, so you might as well take a chance doing what you love.” - Jim Carrey

Att utveckla sina hobbies på bekostnad av brödjobb och att på det sättet försöka klara sin försörjning kallas på engelska för unjobbing. Det är på ett sätt motsatsen till FIRE (Financial Independence, Retire Early), att först jobba hårt och tjäna pengar som man investerar för att sedan ha råd att låta bli att jobba. Bägge har brister, om FIRE-försöket misslyckas har man på sätt och vis slösat bort en massa år, men om det man helst vill göra inte ger pengar och till slut inte ens är det man vill sitter man i skiten på riktigt.

”Unjobbing is about making a life instead of just a living.” - okänd

Drömmar förändras, det man ville på gymnasiet är troligen inte vad man vill några decennier senare. Pengar kommer man alltid ha användning för, men den som går in stenhårt för en framgångsrik karriär kan ha svårt att släppa den för att börja ”leva livet” 10-20 år senare. Särskilt som det tycks gälla för provanställda ungdomar som inte ens gillar sina jobb.

Heja Lidl!

När vi pratade plastpåsar i kommentarsfältet häromveckan efterfrågade jag butikslösningar. För den som inte läst och inte orkar gå igenom 60 kommentarer så skrev jag så här:

”Jag skulle gärna ta med egna återanvändningsbara påsar för frukt&grönt-inköp, men att varje gång betala kilopris på 20-50 kr för en påse jag tagit med själv blir nog till slut ganska dyrt. Jag har ingen lösning, men ser fram emot en sådan. Det rimliga vore ett standardkärl som går att köpa i butiken och som kassörskan sedan kan räkna bort från vikten.”

Och tydligen finns det redan:

”Påsen är slitstark, är tillverkad i återvinningsbar polyester och kan tvättas i maskin. Redan efter fem användningar är påsen mer miljövänlig än den vanliga engångsplastpåsen. Påsen finns tillgänglig i samtliga Lidl-butiker och kostar 14,90 kronor för en förpackning om två. Påsen väger 8 gram och vikten dras bort i kassan.”

Nu har jag egentligen bara en fundering. Varför kostar två små polyesterpåsar femton spänn? Materialet borde ligga långt under en krona. Jysk har en klart större variant för samma pris och då ingår det ändå blixlås, jämfört med Lidl-påsen som försluts med snöre. Sänk priset (Lidl eller någon annan) så är jag med på tåget.

Låt företag dö

Flygbranschen verkade överetablerad redan innan en pandemi slog undan landningsställen för den, och efter bara någon vecka behövde Norwegian statligt stöd. Förra veckan krävde Jacob Wallenberg, storägare i SAS, att ägarstaterna skickar in mer skattepengar även i det bolaget.

Och flyget är långt ifrån ensamt. Reseindustrin kräver pengar, hotell, turism, detaljhandel, artister... Alla som drabbats ekonomiskt vill ha pengar. Det är fullt förståeligt och gäller inte bara nu. Genom åren har massor av branscher och företag krävt och fått hjälp att överleva, det är allt från varvsindustri till skotillverkare.

Men bara för att något går dåligt är det inte automatiskt rätt med konstgjord andning. ”Den tuffa situation bolaget nu hamnat i ställer frågor om hur viktig flygtrafiken är för Sverige, Danmark och Norge”, säger Jacob Wallenberg om SAS, men är flygtrafiken viktig kommer någon att tillhandahålla den. Om det sedan blir nuvarande SAS och Norwegian, köparna av konkursbona eller några andra avgör marknaden.

Personer som Jacob Wallenberg brukar ha en stark tro på marknaden, men när det svider i den egna plånboken måste den räddas av andra. Så funkar inte marknaden och det vet han. Egentligen.

Datorköp

En del gillar att shoppa, nästan vad som helst. Jag funkar tvärtom. Små, obetydliga köp retar mig för att de inte borde behövas (och antagligen inte heller gör det). Dyra köp är jobbiga för att det kostar mycket att göra fel.

Värst är köp som riskerar att kosta mig mycket irritation. För jag backar inte heller. Har jag köpt något dumt står jag mitt kast. Löparskor t ex, de håller 120-200 mil. Det är över 100 timmar effektiv tid och eftersom jag har några par att växla mellan tar det flera år, oavsett om de är sköna eller inte.

Datorer är nästan ännu värre, men nu var det dags. Vet inte vem som hällt sirap i den gamla, hur de kommit in i lägenheten och hur de fått in sirapen i maskineriet, men när det tar 30 sekunder att öppna en bild eller annan enkel fil är jag på väg att kasta ut fanskapet genom fönstret.

Eftersom jag ofta sitter vid datorn 10-15 timmar per dag och räknar med att den ska hålla några år (helst ett decennium, men den tiden tycks förbi) är det ytterst viktigt att det blir rätt. Jag gör så mycket researcharbete jag kan, men jag inser också min begränsning. När jag ska köpa teknik känner jag mig som i denna klassiska sketch från Not the Nine O´Clock News:

Jag vet i alla fall vad jag kräver av en dator och vad som är helt onödigt, så jag tar reda på vilken prestanda jag har, försöker hitta ett lagom uppgraderat alternativ, samlar länkar, visar vänner som både förstår sig på datorer och fattar mina krav, även om de inte delar dem.

Vanligtvis sågar de allihop, och så börjar jag om. Till slut hittar vi en som funkar och då har den troligen utgått så att jag får börjar leta igen. I helgen har jag i alla fall köpt en datamaskin och hoppas att det var rätt val. Annars sitter jag och svär varje dag några år framåt.

Emil, 21

Kort uppföljning till texten om unga som gnäller över att de inte har råd att köpa sitt boende, som jag kände blev lite negativ. Det kanske SVT också kände när de radade upp offer på offer som väntade på samhällets hjälp, så då följde de upp med Emil som hjälper sig själv.

Emil visste att han inte skulle trivas i lägenhet och påpekar också, helt riktigt, att det inte behöver vara dyrare att bo i hus än i lägenhet. Så han köpte ett hus som 20-åring och förklarar att det handlar om prioriteringar. Både när det gäller att spara och att man kanske inte kan köpa drömhuset i drömläget.

Min dröm, inte Emils.

Han verkar ändå inte vara typen som suttit och räknat pengar (som jag i den åldern) utan har ett brinnande intresse för folkrace. Inte den dyraste motorsporten, men dyrare än väldigt mycket annat. Om man inte försöker tjäna pengar på sin hobby (kanske är vi släkt ändå?). 2016 blev han ”Årets ungdomsentreprenör” i Kopparberg för sitt arbete för virtuell bilsport.

Den enda virtuella bilsporten jag känner till är Grand Theft Auto, som väl mest går ut på att spöa pensionärer och köra ifrån polisen, men jag har en känsla av att den här killen ägnar sig åt något mer produktivt.

”Hej, vi söker hantverkarjobb!”

Så unga utan hopp, sluta gnäll på hyresmarknaden eller att bankerna inte lånar ut tillräckligt med pengar. Gör istället som Emil, ”prioritera rätt saker”. Varken banken, staten eller skolan kommer förverkliga dina drömmar utan troligen mest sätta käppar i hjulen. Gör det själv, bevisligen går det.