Rikedom problem?

Sandro Scocco är inte bara bror till en av Sveriges drygaste artister utan också gammal LO-ekonom. Numera sitter han på tankesmedjan Arena Idé som samlar både sossar och vänsterpartister. Kanske är det därför han skrivit en debattartikel tillsammans med Lars Fredrik Andersson där de går till angrepp mot rikedom.

Det är i och för sig inte första gången Scocco och Andersson skriver ihop och de landar sällan i vettiga slutsatser. Nu är det alltså rikedom som är problemet. Inte fattigdom.

”En anledning till att rika blivit ännu rikare är att löntagare konsekvent försvagats de senaste trettio åren världen över. Det är därför oklokt att ytterligare försämra löntagares ställning. Men det saknas inte förslag i den riktningen.”

För det första vill jag se bevis för att löntagares ställning försvagats. För det andra vill jag se bevis för sambandet. Scocco och Andersson gör tankefelet att pengar är en konstant. De låtsas att om en får mer får en annan automatiskt mindre. Det säger de inte rakt ut eftersom de självklart inte tror det på riktigt, men det antyds.

Jag ska erkänna att jag inte läst hela rapporten på 78 sidor som de refererar till, men det skulle inte förvåna mig om de räknat med det för de flesta orkar ju bara läsa rubrikerna. Men allt går att bevisa med statistik. Ett sätt att ”försämra löntagares ställning” är att öka konkurrensen om jobben genom att importera människor samtidigt som man håller nere antalet arbetstillfällen genom att höja skattetrycket. Denna taktik har hejats på av herrar Scocco och Andersson som istället hittar problemet här:

”Ska den onda spiralen brytas måste politiker ta till sig de överväldigande bevisen att rika redan har mer pengar än de kan använda till produktiva investeringar. Ännu fler skuldsedlar i de rikas kassaskåp kommer inte gynna någon. Tvärtom måste skuldsedlarna i de rikas kassaskåp bli färre.”

Så politiker – inte marknaden! – ska minska fattigas skuldsättning och rikas rikedom. De skriver inte hur, men åtminstone vet inte jag något annat sätt än mer av samma – ännu mer politisk inblandning i våra liv genom tvångsmässiga omfördelningar av kapital, alltså att straffa de som skapar arbetstillfällen. Det har aldrig någonsin funkat, men kanske nästa gång.

Rågbröd

Jag brukar varken köpa eller göra grovt bröd, men nu tyckte jag att det var dags att experimentera med ett lite grövre rågbröd. Detta användes:

2 dl vatten
2 dl mjölk
25 g jäst
1 ½ tsk salt
50 g smör
¾ dl sesamfrön
3 dl rågmjöl
6,5 dl vetemjöl

100 gram russin
havregryn

Blanda och värm mjölk och vatten fingervarmt. Lös upp jästen i vätskan, tillsätt salt, smör, frön och rågmjöl. Rör ihop.

Tillsätt vetemjölet och knåda ihop till en deg som får jäsa under bakduk i en timme.

Häll ner russinen, knåda och dela degen i fyra delar. Forma varje del till en långsmal limpa som du placerar i en långplåt. Låt längderna jäsa under duken i en halvtimme medan du värmer upp ugnen till 200 grader.

Pensla bröden med vatten och garnera med havregryn.

Grädda i 15-20 minuter (eller ännu hellre tills färgen tyder på att de är färdiga). Ät!

Varför dras vi till skit?

Det var länge sedan det pratades så mycket om SAS-aktien, som ju ärligt talat inte glatt många. Den är ner nästan 45 procent på tre år då hela börsen gått i motsatt riktning. Ändå ska folk prompt in och peta i den och investera sina surt förvärvade pengar där istället för i bra bolag som inte bara har mörka moln på himlen i form av en pandemi vi inte vet hur den ska sluta, ett oljepris som knappast lär gå ner och en flygskamstrend SAS inte kan slå mynt av hur mycket klimatkompensation de än marknadsför.

Men denna spaning handlar inte om SAS utan om ett återkommande fenomen. Förutom människors ofattbara tilltro till sin egen förmåga att fånga fallande knivar verkar ras i sig göra aktierna attraktiva även när rasen bottnar i att marknaden tycker att bolagets produkter suger. Ett av Avanzas livaktigaste företagsforum är Eniro. Kursgrafen fladdrar förvisso till ibland och har nästan fyrdubblats på en vecka, men på treårsperioden när SAS tappat 45 procent är Eniros siffra -91 procent!

Aktier som tappat nästan allt kan gå upp tvåsiffrigt på en dag utan synbara orsaker, men jagar man den kicken föreslår jag trisslotter. Jag vet att jag sparkar in öppna dörrar här. Jag har sagt detta förut, andra har gjort det innan mig och det lär inte sluta här. Men hur kommer det sig att så många dras till lottsedlar i förlustbolag?

Är det verkligen så enkelt som att aktier som gått från 100 till 2 kr trots allt bara behöver få en liten uppstuds för att plussa 50-100 procent? För rent logiskt inser väl alla som varit på börsen mer än några veckor att den chansen inte motsvarar risken och att tiden inte är en positiv faktor för aktiebolag som gått dåligt under lång tid och som har negativt kassaflöde?

När snålheten spårar ur

Här följer en historia från ett öppet konto på Twitter, men eftersom jag inte känner någon av de inblandade tänker jag inte länka till den och ber att ingen gör det i kommentarsfältet heller. Och ett förtydligande: All information kommer från den ena parten i en konflikt. Jag kan inte bedöma sanningshalten, men kommer att resonera som att allt är sant, om än rapporterat av en part i målet. Det här är en blogg och ingen domstol. Nu kör vi!

Adam och Eva har haft ett förhållande. För fjorton år sedan köpte de en moped till Adams son, Knatte. Sedan dess har sonen växt upp och Adam och Eva växt isär, men de är sammanlänkade på så sätt att de hann skaffa två gemensamma barn, Fnatte och Tjatte. Dessa vill nu ärva mopeden som vid det här laget stått utomhus i tio år, och ta hem den till Eva.

Adam säger nej. Den ska säljas på Blocket. Från början för 7000 kr, men nu är han nere på 4000 kr. Fast innan han försöker kan han sälja sin halva till Eva, för 2000 kr, alltså självkostnadspris. Eva är inte intresserad av det eftersom hon uppfattar Adam som en girig skitstövel som bara vill jävlas. Har han inte kommit sig för att sälja den på tio år kan det uppfattas som stötande att sälja den till sina egna barn.

Lite beroende på hur överlämnandet av moppen gick till tycker jag att den ägs av Knatte, som för all del borde skänka den till sina halvsyskon. Men med tanke på att mopeden lämnats i barndomshemmet tycker väl Adam att han adopterat den.

Som sagt, jag känner ingen av dem. Att jag överhuvudtaget bryr mig är för att Adam ger oss snåljåpar dåligt rykte. Och så tycker jag synd om Fnatte och Tjatte, som antagligen känner att deras lycka är mindre värd för minst en förälder än möjligheten att få jävlas med sitt ex.

Mina föräldrar höll ihop ”tills döden skiljde dem åt” så jag kan inte riktigt relatera till problematiken med skilda föräldrar som hatar varandra, men tycker att det är bedrövligt när de inte ser till barnens bästa. En del sabbar barnen genom att ge dem allt de pekar på, för att bli älskade eller för att reta exet med sämre ekonomi. Andra gör så här. Har man satt barn till världen får man banne mig agera förälder och i det ingår att kunna resonera med den andra föräldern. Ta hjälp upp ur sandlådan om så behövs! Med vänlig hälsning, barnlös och föräldralös singel.

Corona – världens sämsta ursäkt

Bonnier News varslade nyligen 50 säljare eftersom de inte säljer nog med annonser i koncernens tidningar. Orsak: corona. Det faktum att allt färre läser papperstidningar och att bolagets annonsintäkter minskat i flera år har inget med saken att göra. Nej, det är Covid-19 som är ”the big bov”.

Tidningens trovärdighet gick åt andra hållet.

Redan i februari började företag skylla leveransförseningar på coronapandemin. Inte bara leveranser och inte bara företag med import från Asien som i det läget var den enda drabbade regionen. För flygbolag och hotell kan det möjligen stämma, men nästan alla andra företag som drabbas har andra problem. I Bonniers fall är det ”en strukturell förändring inom print”. Det säger de själva, ändå drar de coronakortet.

Carl Armfelt på TIN Fonder opponerade sig nyligen i en intervju när det påstods att ingen kunde förutse corona. Han menade tvärtom att virus kommer då och då och får marknaden att skaka till. Vi har haft SARS-CoV 2003, ett annat coronavirus, svininfluensan, HIV... Och är det inte virus är det något annat som hindrar expansioner och leveranser, som oljekriser.

Nu menar inte jag att Covid-19 gick att förutse och tror inte att Armfelt heller gjorde det, men bra, stabila företag (och människor) tog höjd för att något som innebär problem någon gång kommer att inträffa och jag tyckte att det var lite befriande att någon sa ifrån. Jag börjar nämligen tröttna på att allt från dåligt uppförande till svikna löften och rena lögner regelmässigt skylls på ett virus skapat på andra sidan jorden. Så lämpligt då.

Sälj cykeln!

Någon gång om året rensar min bostadsrättsförening i cykelförråden. Resultatet brukar bli att några tiotal cyklar utan ägare kastas. Till nästa rensning har det fyllts på och processen upprepas. Jag vet inte varför man inte kan sälja dem och ta betalt, men det står ju varje ägare fritt att göra det själv, och min känsla är att även villagarage och förråd innehåller cyklar som blivit över.

Oavsett om de är urvuxna, trasiga eller bara fått en lat ägare som numera helst tar bilen är det ju bättre att avyttra cyklar som inte används. Det finns pengar att tjäna! Även gamla oväxlade damcyklar med rost och bucklor går att få 500-1000 kronor för. Ja, jag har provat själv.

Jag förstår om man inte vill lägga tre helger i garaget för de pengarna, men oftast behöver cykeln betydligt mindre kärlek än så. I bästa fall räcker det att pumpa däcken, men även om man tvingas byta en slang kan det bli väldigt bra timlön.

”Grötrimmare på köpet!”

Dessutom vinner man utrymmet. Hur många har inte fullproppade källarförråd och bilen stående utomhus eftersom garaget är fullt med bråte? Ganska exakt nu är den bästa tiden på året för att sälja cyklar och detta års olust inför att trängas i kollektivtrafiken lär inte göra dem mer svårsålda.

Hitta bästa motargumentet

Den främsta vinsten med att tänka igenom och utvärdera köp innan man gör dem är att man hinner överväga om det verkligen finns skäl att handla. Att det finns pengar är inte ett skäl till konsumtion. Men vrid gärna ett halvt varv till på det och försök hitta det allra viktigaste argumentet mot köpet.

”Jag är skeptisk.”

Jag köper aktier och andra värdepapper. Annars är jag på väg in i ”konsumtionsnirvana” och vill helst inte köpa någonting alls. De flesta har åtminstone en akilleshäl, det kan vara dyr mat, streamingtjänster eller kläder. Eller telefoner. Där tror jag att Charlie Söderberg levererade det bästa motargumentet i sin podd:

”Jag fattar inte att folk kan lägga tolvtusen om året på mobiltelefoner. Det är ju ändå samma jävla idioter som ringer!”

Det är svårt att argumentera emot det. Jag fattar att den senaste modellen har funktioner som inte funnits tidigare, men behöver du dem? Kommer du ens använda dem? Annars är också det ett motargument eftersom fler finesser innebär fler finesser som kan gå sönder.

Det där med att man redan har en liknande är ofta en relevant anledning att inte handla vare sig det är en mobiltelefon, tröja, väska, surfplatta, akvariefisk, stekspade, krukväxt, lampa … Fast bäst anledning brukar nog vara att man inte behöver det, åtminstone inte så mycket som det kostar.

Men om du åtminstone kan presentera dig själv ett motargument till varför du bör avstå ett köp och fortfarande tycker att det är en god idé – köp då, om du verkligen vill.