Skäms!

Det här är mitt tredje inlägg om artister och corona. Först gnällde jag på artister som krävde att bli försörjda bara veckor efter de första covid-19-larmen. Sedan skrev jag om en artist som gjorde det enda rimliga, tog ansvar för sitt liv. Den tredje och förhoppningsvis sista texten ska handla om artister som tog chansen att skaffa bidragspengar utan att ens behöva dem.

Det var ju så att artister fick möjlighet att ansöka om ett ”coronastipendium” på upp till 50000 kr. Även om jag tycker att de flesta borde göra som Tommy Steine i den andra länken ovan, skaffa sig ett extrajobb, har jag förståelse för att en del artister sitter trångt till och att detta bidrag hjälper dem. Självklart borde de, precis som alla vuxna människor, skaffa sig säkerhetsmarginaler, men livet är hårt för de veka.

Så vi släpper den gruppen och inriktar oss på dem som inte behöver pengarna, men sökte och fick dem och nu borde skämmas hela vägen till banken. Här har vi t ex Jill Johnson, som aldrig missar en chans att framhäva sin goda moral och som trots tillgångar på tio miljoner i sitt bolag tjatade till sig skattepengar som kunde gått till någon som behövde dem.

Vi har Özz Nûjen som redan visat ett kluvet förhållande till skatt. Å ena sidan skriver han högtravande krönikor om skattesmitare. Å andra sidan har hela hans familj betalat en viss Rakhmat Akilov för att snickra på ett hus ägt av Özz och hans syster.

Vi har kommunisten Lisa Ekdahl som gärna pratar om empati och solidaritet, men som också hon kan låta bolagsmiljonerna vila en stund medan hon lever på statspengar som inte ens räcker för att betala anständiga pensioner.

Apropå pensioner har även folkpensionärerna Pugh Rogefeldt och Marika Lagercrantz tagit emot 50000 var. Vad gör deras behov större än riktiga fattigpensionärers?! Särskilt Marika gör mig extremt besviken för henne har jag pratat frilansekonomi med på tu man hand för femton år sedan och upplevde hennes syn på egna och andras pengar som ytterst sansade. Sedan dess har hon bl a varit kulturråd på svenska ambassaden i Berlin och således försörjt sig på skattepengar. För att jobba, men nu ska hon alltså ha skattepengar för att inte göra det. Hoppas pengarna kompenserar för det förlorade anseendet.

Många i kultureliten (och minst en namngiven här) har pekat finger åt ”Swish-horor”, som de föraktfullt kallar människor som lever på frivilliga bidrag från uppskattande publik. Men att själva leva på våra av staten tvångsindrivna pengar är tydligen höjden av anständighet.

För mig är det viktigt att aldrig någonsin bidra till dessa människors förmögenhet genom att köpa deras alster eller se deras föreställningar. Att jag ofrivilligt tvingas betala dem genom skatt får jag hacka i mig, men aldrig frivilligt. Aldrig!

Försäljningsrapport, första halvåret

Andra ekonomibloggare visar sin aktieportföljs avkastning i procent av sparkvoten med tillhörande färgglatt pajdiagram. Själv slutade jag med det när jag insåg att jag inte ens orkade försöka få det intressant för någon annan än mig själv. Hur investeringarna presterar beror på risknivå, strategi och en massa andra individuella faktorer.

Eftersom jag inte inspireras av andras redovisningar av finansiell avkastning ska jag inte göra en egen redovisning av min depå. Istället tänker jag redovisa min försäljning av ägodelar. Jag inser att det är ännu mer individuellt, men tror ändå att det kan inspirera.

Jag har sålt begagnat i över tio år – möbler, hemelektronik, böcker, hushållsartiklar, prylar. Många gånger har jag blivit förvånad över hur sånt jag upplever som värdelöst har ett värde för någon annan. Ibland otroligt högt. Andra saker är mer uppenbara, de har bara inget värde för mig.

”No sopor for you!”

Det senaste året har jag dock skruvat upp tempot och energin. I höstas dog min mamma och jag fick ett helt bohag av grejer jag inte ens valt från början. Att det skulle bli så stod dock klart långt tidigare. Jag hade dessutom bestämt mig för att själv flytta, vilket gör behovet av att göra sig av med överflödet ännu större.

När halva året gått kan jag konstatera att jag sedan årsskiftet sålt 253 saker för 33035 kr (bortsett från lägenheten då). Det gör 1,4 saker per dag, vilket låter helt galet när jag tänker på det, men det är inte så att jag vaknat varje morgon och funderat över vilka 1,4 saker jag kan avvara idag. Det går i omgångar då jag plockat ihop, rengjort och putsat, fotat och mätt, läst på om och lagt ut annonser.

Den som är slängd i huvudräkning märker att den genomsnittliga försäljningen gett 131 kr. Vanligen med 10 procent i avgift, så då är vi nere i 118 kr. Inga jättepengar, men många bäckar små. 30000 kr rätt ner i fickan är pengar, men processen är också ett sätt att städa och i viss mån sörja. Jag vill inte vara människan som sparar sin mammas prydnader eller kastruller som ett abstrakt minne om sakerna inte behövs i mitt liv. Alla som förlorat någon vet att känslan när man slänger deras saker i en container (vilket jag såklart också gjort) inte fyller kroppen med välbehag. Att ge dem ett nytt hem, även om det inte är mitt, känns bra.

Vägen till minimalism är långtifrån slut. Tidigare år har jag låtit bli att sälja under sommaren, men i år har jag inte tid att vänta. Och eftersom svenskar tack vare världens sämsta coronapolitik inte är välkomna någonstans just nu kanske några fyller semestern med shopping.

Jag hoppas som sagt inspirera någon att rensa ut sitt förråd, garage eller klädkammare. Om du har grejer att sälja för några hundra eller hundratusen vet kanske inte ens du, men om du testar att sälja ser du att det lönar sig. När du får snurr på verksamheten går det av bara farten. För mig är det numera normalt att ha 50 annonser igång. Hemmet töms och bankkontot fylls löpande.

En bostad mindre

Efter sju resor och ungefär lika många månader har jag äntligen sålt mammas lägenhet! Jag kommer nog ägna ett antal blogginlägg åt det. Här kommer det första, om själva försäljningsprocessen och mina erfarenheter av att sälja med Hemverket.

Förutom att jag tidigare sålt ett hus genom mäklare har jag varit på massor av lägenhets- och husvisningar. Det gemensamma för nästan alla mäklare har varit ett talande ointresse. Nästan vad man än frågar blir svaret: ”Jag vet inte.” Inte följt av ”men det ska jag ta reda på”, de bara vet inte. I tv-serien Mäklarna ondgjorde sig Kjell Bergkvist över att han bara skulle tjäna 60-70 tusen på ett par timmars arbete och tillade: ”Det är bara att konstatera att det är kundens marknad.”

Jag har alltid tänkt att när jag ska sälja vill jag göra jobbet själv. Det var förresten vad jag fick göra när jag sålde huset. Mäklaren var så upptagen att jag fick visa det själv för kunden som till slut köpte det. Annonsen fick jag också skriva, när jag tröttnat på mäklarens torftiga försök. Men gissa om han drog av en enda krona på sin faktura...

Nu när mammas lägenhet skulle säljas hade jag därför bestämt mig för att använda Hemverket. De kör ett fast, lågt arvode trots att de lägger upp annonsen på Hemnet och Facebook, ordnar med kontrakt och fotografering precis som de mäklare som är flera gånger dyrare. Skillnaden är att man får visa bostaden själv, men det såg jag alltså som en fördel.

Mäklar-Micke

Om jag gjorde det bättre än riktiga mäklare är omöjligt att veta. Det tog sin tid, men det kom en pandemi som var lite svår att förutse. Det jag gjorde som ingen mäklare hade gjort var att bjuda på kaffe och nybakta bullar på samtliga visningar, en dator visade ett bildspel på allt utanför lägenheten (förråd, tvättstuga, föreningslokaler, omgivningar...) och varje konkurrents visning matchades. Hade Mäklarmicklarna visning 13.00-13.30 och Centrummäkleriet 13.30-14.00 körde jag visning 12.30-14.30. Dessutom ställde jag upp för privata visningar närhelst någon ville. En mäklare med tjugo objekt har såklart inte en chans att lägga den tiden.

Dock förstår jag de säljare som inte heller vill eller kan göra det. Jag jobbar hemifrån och bor tre minuter från mitt försäljningsobjekt. Jag kunde göra en enskild visning och vara tillbaka vid datorn en halvtimme senare. För att vara en introvert människohatare är jag dessutom bra med folk och hade inga problem att presentera bostaden på engelska, även om det tar ett tag innan man hittar lämpliga översättningar på bostadsrättsförening och stambyte. Får man panik över situationen ska man kanske lägga de extra pengarna för att slippa.

Jag ska försöka speca upp för- och nackdelar med att visa själv. Vi börjar med fördelarna:

• Mäklararvodet. En annan mäklare hade antagligen kostat 40000 kr mer. Även om det är avdragsgillt är det en himla massa pengar.
• Min enda tidigare erfarenhet av att sälja med mäklare var en lat klantskalle. Genom att själv visa lägenheten visste jag att ingen spekulant skulle skrämmas bort av mäklarens ointresse.
• Säljaren kan bostaden, vet var busshållplatsen och närmaste förskola ligger. Inte ens en engagerad mäklare kan läsa in sig på mer än en bråkdel av vad spekulanterna vill veta.

Nackdelar:

• Det är mycket att tänka på. Vare sig man själv är mitt i en flyttprocess eller som jag ska tömma ett dödsbo och ordna med pappersarbetet samtidigt som man planerar begravning och bearbetar sin sorg kan det vara skönt att få lämna bort försäljningen till någon som sköter allt.
• Kontrollfreaks-Micke hade aldrig vågat lägga ut allt på entreprenad, men jag hade gärna diskuterat homestyling med en mäklare. ”Ska man måla allt vitt? Borde jag kasta ut bokhyllan? Lönar det sig att slipa golvet?” Mycket kan göras på distans, men det finns begränsningar. Det går att hyra in en homestyling-konsult, men de kostar.
• En del spekulanter (lyckligtvis få) kände sig lite obekväma med att gå runt i lägenheten med säljaren och tycktes känna att alla frågor kunde tas som kritik trots att jag betonade att de gärna fick kritisera precis allting.
• På Hemverket tilldelas man inte en specifik kontaktperson. Den som stod som ansvarig mäklare pratade jag aldrig med och efter ett tag blev jag osäker på vem jag sagt vad till. Fast det är inte helt rätt att sätta upp detta som en nackdel, att den som hade tid kunde hugga tag i mitt ärende gjorde också att jag fick mejlsvar kl. 20.32 en fredagskväll, vilket näppeligen händer hos konkurrenterna.

Så det är ris och ros. Med facit i hand är jag nöjd med priset, väldigt nöjd med mäklararvodet och kände mig trygg och omhändertagen under hela processen, och mer kan man knappast önska av en bostadsförsäljning. Pengar rullar in som de ska, det går bra nu.

Ren skit med ren skit

En del grejer som säljs borde nästan alla köpa medan annat har en mycket liten marknad. Och så finns de där produkterna som inte en enda människa behöver, men som säljer ändå. Jag hittade en hemsida med så mycket meningslösheter att jag inte vill återge deras webbadress för att inte ha på mitt samvete att leda trafik dit, men nu ska jag ändå berätta om skiten.

Först har vi en rengöringsborste för ansiktet som drivs med batteri och ”förhindrar hudföroreningar och trötta ansikten”. Nej, det gör den inte. Mitt ansikte blev mycket trött av att titta på bilden och konstatera att det finns människor som betalar 122 kr för denna produkt.

Nästa vara är en tandkrämsdoserare. Vad fanken är det, kanske du undrar och nu ska du få veta det du inte trodde att du ville veta, men som du snart vet att du inte ville. En tandkramsdoserare möjliggör för dig att sätta tandkräm med den ena handen medan du använder den andra till att exempelvis prata i telefon. Med denna mackapär på väggen behöver du nämligen inte skruva av korken och trycka på tandkrämstuben. ”Sätt bara in tandkrämstuben och tryck till på den inre spaken med borsten.”

Jag har levt ett halvt liv utan vara sig den ena eller den andre prylen och kan inte för mitt liv kom på varför jag skulle köpa dem. Om jag skulle komma hem till någon med en tandkrämsdoserare på badrumsväggen hade jag troligen bara gått därifrån. ”Hej då! Vi ses aldrig!”

Jag är i allmänhet motståndare till förbud och vore jag diktator skulle jag inte heller förbjuda helt onödig plastskit, men ingen som bryr sig det minsta om miljön eller sin egen ekonomi kan köpa dessa varor utan att framstå som en fullständig jubelidiot. Inte ens enarmade behöver tandkrämsdoseraren, så den funkar inte ens som handikapphjälpmedel. Möjligen för förståndshandikappade.

Ekonomisk skadeglädje

Det sägs att skadeglädje är den enda sanna glädjen. Riktigt så långt vill jag inte sträcka mig, men det ligger något i det och det gäller i högsta grad ekonomi.

Och så en p-bot på det...

Jag känner empati med människor som drabbats orättmätigt, men blir också uppiggad av att titta på de som aldrig har några pengar när det helt och hållet beror på att de bränner sin lön på skit. Jag har inte bestämt mig för om känslan gör mig till ett as eller om det är mänskligt, kanske både och.

Andras tillkortakommanden blir ju också ett kvitto på att man själv gjort något bra, åtminstone relativt omvärlden, och vem vill inte få den bekräftelsen? Skadeglädje kan också vara en bra drivkraft. Varje gång jag hör talas om någon som pga slarv, dumhet eller ren slöhet drabbats av rättmätigt elände blir jag varm i bröstet. Lite som Olyckan:

Tänk att engelskan inte har något ord för skadeglädje, vilket fattigt språk! De har tvingats låna tyskans schadenfreude, som ligger ungefär lika bra i munnen på en amerikan som när denne beställer en öl på Mallorca genom att säga ”Oona sörwejsa grande, pörr fawåår!”.

Det är min övertygelse att ekonomisk skadeglädje inte bara är en av mina främsta drivkrafter utan är själva grunden till det mesta vi människor gör.

”Jag är politiker – alltså ljuger jag”

Man kanske inte ska förvänta sig hederlig debatt av en person som kallar hög arbetslöshet för ”stort arbetskraftsutbud” och tycker att det är positivt, men när finansminister Andersson säger att Sveriges kapitalskatter är ”oerhört låga i internationell jämförelse” förvånas jag över att journalisterna inte ställer följdfrågor, för det är helt enkelt inte sant. Så här ser ordinarie skatt på aktieutdelning ut i en europeisk jämförelse.

2-3 länder ligger högre, ytterligare några ligger på svensk nivå medan ungefär hälften ligger klart lägre, ända ner till baltstaterna som har skattefri utdelning. Men som minister kan man tydligen säga vad som helst.

För övrigt stinker hela intervjun av förmögenhetsförakt. ”Nu handlar det om att stimulera ekonomin så att hjulen sätter fart igen innan det är dags att öka skatteintäkterna.” Så mer konstgjord andning innan man ska höja skattetrycket – allt för att hindra folk från att tjäna pengar.

”Kapitalinkomsterna kommer att minska, men det drabbar ingen fattig.” Hur hon kan veta att alla som deklarerar inkomst av kapital har god ekonomi framgår inte. Vidare öppnar hon upp för att återinföra värnskatten, så man kan väl vända på det och säga att alla som vill kunna investera sina egna pengar utan att skattas till döds bör undvika en röst på skattehöjarpartiet socialdemokraterna.

Ska man försöka göra en välvillig tolkning av uttalandet om låg kapitalskatt i internationella jämförelser kan man säga att skatten på kapital är låg i Sverige jämfört med skatten på arbete. Fast det beror inte på höga kapitalskatter i andra länder utan på Sveriges extremt höga inkomstskatt. Svårigheten att bli rik på att arbeta i Sverige vill Magdalena Andersson alltså ”råda bot på” genom att göra det ännu svårare att bli rik på investeringar. Härliga tider?

Rabarberpaj

Jag har inte haft egen rabarber sedan mina föräldrar sålde sin villa 1987, men ingen som odlar rabarber tycks göra av med den för rabarber växer som ogräs och till skillnad från t ex äpplen och krusbär kräver rabarber tillagning. Och det är ju nästan ingen som orkar tillreda mat längre, de orkar ju knappt åka och handla själva.

Därför är tillgången till gratis rabarber närmast oändlig, så min frys är laddad och nu tänkte jag göra nytta av det i form av en snabbtillagad paj. Detta behövs:

pajdeg

vetemjöl, 5 dl

strösocker, ½ msk

bakpulver, 1 tsk

margarin/smör, 125 gram

fyllning

rabarber, 500 gram

strösocker, 1,5 dl

majsstärkelse/potatismjöl, 2 msk

Sätt ugnen på 200 grader. Häll samtliga ingredienser i degen i en bunke. Ta fram ett halvt kilo rabarber, färsk eller fryst, skuren i små bitar. Tjocka stjälkar delas med fördel mitt itu.

Bearbeta degen med degkrokar. Detta är en smulpaj, så degen kommer inte tas ihop utan ska vara smulig.

Smörj en form, häll ner rabarberna och strö över blandningen av socker och majsstärkelse eller potatismjöl (det sistnämnda för att det inte ska bli för blött).

Häll över smuldegen.

In i ugnen tills pajen börjar få färg för då kommer rabarberbitarna ha mjuknat. Det tar runt 20 minuter.

Servera med vaniljsås.

Den här pajen klarar alla att göra. Arbetsinsatsen är minimal och under förutsättning att man kommer ihåg att ta ut den ur ugnen i tid är det svårt att misslyckas.