Vilka elbesparingar lönar sig?

Elektricitet är en vit fläck i min kunskapsbank. Jag är på Elektricitetsvisans nivå:

”Man bara knäpper, har ej besvär
så blir det volter i tråden,
och utav volter det blir ampére,
det är så svårt att förstå den.”

Därför undrar jag över en massa på området och när det händer brukar det löna sig att ventilera frågorna här. Jag är så gammal att jag upplevt en tid då fjärrkontrollen ansågs som het och ny teknik, och med fjärrkontrollen kom standby-läget. När nyhetens behag lagt sig uppmanades vi att stänga av tv:n ”på knappen”, pga brandrisk, men också av elförbrukningsskäl. Man hör inte mycket om det nu, kanske för att det mesta på elräkningen är fasta avgifter och skatter, men hos Elskling läser jag följande:

”En av de största dolda strömtjuvarna är "standby-läget" som blivit allt mer vanligt för olika apparater. Detta mellanläge, varken av eller på, slukar ström motsvarande 2 % av landets årliga elförbrukning, eller ca 500 kWh i ett normalhushåll.”

Ändå har jag noterat att nya tv-apparater allt mer sällan har en avstängningsknapp. Vill man inte ha den i standby får man dra ur sladden alternativt sätta dit en strömbrytare eller skarvsladd med en sådan. Varför?

Just det drabbar mig inte eftersom jag inte har tv, men hur är det med datorer. Min stationära dator går efter några minuters frånvaro ner i sparläge. Samma sak med skärmen, men jag fattar ju att de ändå är på, drar ström och kanske påverkar komponenternas livslängd. Hur lång tid ska man vara borta för att det ska löna sig att stänga av datorn? Och är det skillnad på stationär och laptop?

Och hur är det med laddare till mobil och tandborste – fortsätter de att dra ström när apparaten är fulladdad? Är det farligt eller oekonomiskt att ”överladda”? Eller rentav bra?

Är det någon som har svar på dessa eller andra frågor om elförbrukning? Är det något livet lärt mig så är det att rutiner trumfar det mesta. Det är t ex ingen uppoffring att släcka lampan när jag går ut ur ett rum. När man väl vant sig går det av bara farten. Problemet är att jag inte vet när jag sparar pengar på det.

När ska man börja leva?

De dyker upp i debatten ibland, frågorna om meningen med sparandet. Ibland för att reta eller rättfärdiga sina egna val, ibland för att man uppriktigt vill veta. Det här är kanske/kanske inte en genuin fråga, men den kan vara intressant oavsett.

Sparkvot (sparandet i förhållande till inkomsten) har aldrig varit en stor grej för mig. När jag tjänade 14000 kr i månaden sparade jag ungefär 10000 kr, så då var det drygt 70 procent. Men det var på den tiden jag hade en arbetsgivare. De senaste tjugo åren har inkomsterna varit för oregelbundna för att ge begreppet relevans.

Och jag tror faktiskt inte att särskilt många sparar mer än de skulle vilja nu för att ha råd att gå i pension tidigare eller köpa ett hus om tre decennier. Det är lite som med träning. Man kan säga att man tränar som ung för att få en frisk ålderdom, men hittar man inget nutida egenvärde är man snart tillbaka vid tv:n och ölen.

Sparande kan säkert gå till överdrift. Många skulle nog säga att jag legat över den gränsen hela mitt vuxna liv, men då gör man misstaget att tro att alla eftersträvar det man själv vill ha. Jag skulle bli stressad över att konsumera lika mycket som andra. Nu när jag tömt en bostad och håller på med nästa blir jag stressad över att flytta med en massa grejer. Jag har heller aldrig tyckt om att resa eller jaga upplevelser. Jag gillar den frihet som lättast uppnås genom att leva sparsamt.

Jag säger inte att ”din dröm är min verklighet” för det tror jag inte. Snarare ”min balans är inte din balans”.

Läskskatt

Socker i sig är inte cancerframkallande, säger Cancerfondens generalsekreterare Ulrika Årehed Kågström i ett reportage i SR Plånboken, men farligt eftersom det skapar fetma som i sin tur leder till cancer.

Jag är inte säker på vare sig det ena eller det andra. Eller ja, fet blir man för att man konsumerar mer än man förbränner. Kanske ger sockersötad läsk förhöjd risk för cancer även för smala människor, kanske inte. Rimligtvis är det färre som bryr sig om hälsa i gruppen som dricker mycket läsk, det är inte lätt att veta vad som beror på vad.

Så det kan vi lägga åt sidan. Det jag reagerade på var istället att generalsekreteraren vill straffbeskatta sockrad läsk, för att det är onyttigt. ”Vi behöver en läskskatt”, säger hon. Nej, vi behöver personligt ansvar. Vad blir det för kommunistsamhälle där alla fria val ska regleras av skatter? Vi vet att läsk inte är nyttigt, men varför ska de som kan hantera ”drogen” straffas? Då vore det väl vettigare att beskatta övervikt?

Eller också låter vi människor bestämma över sina egna liv. Plast, tobak, alkohol och snart också läsk. Jag dricker inte läsk så jag skulle inte drabbas, men jag vill inte att skatt ska vara en uppfostringsavgift för dem som gör ”fel”, det är en farlig utveckling. Och om vi nu ska beskatta dåliga saker borde man lätta på skatten i andra änden. Varför är två av de högsta skatterna skatt på att arbeta och skatt på att anställa?

Imorgon är det september, alltså höst. Då brukar jag gå upp på dagliga blogginlägg. Samtidigt har jag ett rörigt liv just nu, men jag tänkte i alla fall återkomma redan imorgon och så får vi se hur det går. Kan tänkas bli en och annan ”fridag” framöver.

Anne Rambergs barndom

Efter Benny Fredriksson-incidenten tycks Aftonbladet ha bestämt sig för att den tidigare kulturchefen Åsa Linderborg gör minst skada om hon åker runt och gör harmlösa intervjuer med sina idoler om deras barndom. När turen kom till Advokatsamfundets politiska aktivist Anne Ramberg blev det ändå en snackis. Inte minst tack vare detta citat:

”När pappa hade varit i Finland kom han hem med oxfilé, för det kostade nästan ingenting där, då var det liksom fest. Vi hade ju alltid mat, men vi levde verkligen inte i något överflöd. Jag fick aldrig sådana där Mantovani-skor eller den där Bogner Wagner-jackan som andra hade. Mamma gick ju alltid när hon skulle gå till NK, hon tog aldrig spårvagnen i onödan.”

Inte ett öga är torrt. Vi skrattar så vi kiknar när Rambergskan förklarar att hennes adliga uppväxt på Djurgården och Östermalm inte alls var överklassig genom att berätta att mamman gick, och inte tog spårvagnen, när hon skulle till Sveriges dyraste dagligvarubutik några kvarter bort, och att oxfilé åt man minsann bara ibland. Jag kommer att tänka på Henrik Dorsins beskrivning av en hård uppväxt på Lidingö:

”Farsan kommer hem en fredag och sa:
'Mitt företag, det går inte så bra.
Vi får sälja en av bilarna vi har
och vår polska städhjälp kan inte va' kvar.'
Det är klart som fan jag kände mig dum
när jag gick där och städa' mitt eget rum.”

Att Ramberg inte hittar en bättre beskrivning, ens med möjligheter att ljuga och frisera sanningen (hon är ju trots allt advokat) beror troligen på att hon inte kan föreställa sig hur vanligt folk har det, varken nu eller på 50-talet. Det är inte det som är unikt med Ramberg utan det faktum att det bara är några tiondels promille av Sveriges befolkning som haft hennes förutsättningar.

Själv växte jag upp i typisk medelklass. Föräldrar med ordnad ekonomi utan överflöd. Vi behövde aldrig svälta, bodde i villa, men åkte inte på utlandssemester varje år. Och visst har jag träffat både arbetare och överklass genom åren, men mina nära vänner är ungefär som jag. Deras skolor såg ut som mina skolor, deras föräldrar tjänade som mina föräldrar. Anne Rambergs dråpliga historier om felaktigt användande av skaldjursbestick går lika långt över huvudet på mig som min barndom skulle vara obegriplig för henne.

Sen är Anne ”Antoinette” Ramberg en ond och obehaglig människa, till skillnad från mig som är trevlig, snäll och framförallt ödmjuk ;-). Jag vill ändå försvara henne lite här. Det är lätt att umgås med likasinnade och därigenom bli oförmögen att se vad som gör en annorlunda. Om man inte brer på lite:

Formbröd

Jag efterlyste ett formbröd av typen fyrkantigt rostbröd och fick svar av Micke i kommentarsfältet. Jag fick fler tips också, men tar detta först eftersom det går att nattjäsa, vilket jag såg som en poäng. Originalet finns här. Sedan är det lätt modifierat av mig. Nu kör vi!

Ingredienser

jäst, 25 g
vatten, 4 dl
havregryn, 2 dl
rapsolja, 1 msk
salt, 1,5 tsk
vetemjöl, 3,5 dl

rågsikt, 3,5 dl

Värm upp vattnet fingervarmt. Smula ner jästen och vispa runt tills den löst upp sig.

Sedan i med allt det andra. Bearbeta med degkrokar.

Klä en form med bakplåtspapper och häll ner smeten i den. Strö över vetemjöl och havregryn för garnering. Täck formen med plastfolie. Sedan in i kylen med formen och låt den stå där under natten.

Ny dag, nya insatser!

Eller egentligen inte, det är så gott som klart redan. Degen ska vara färdigjäst, så ta ut den ur kylen och sätt ugnen på 200 grader.

När den är uppe i värme placerar du formen (nu utan plastfolie, det är ganska viktigt) längst ner i ugnen tills den ser ut att vara klar. I mitt fall tog det 35 minuter.

Inte så dumt.

Ta upp aktiehandel med icketroende?

Att spara ihop pengar och konsumera räntan är smartare än att låna ihop pengar, bränna kapitalet och dessutom tvingas betala ränta. Det här vet antagligen alla som läser den här bloggen. De flesta andra också, men ändå har många en förmåga att ändå börja i fel ände.

För att de inte orkar vänta, men också för att alla de känner gör likadant. Det tror därför att det ska vara så och att det nästan är omöjligt att göra tvärtom. Vi har alla träffat dem och känner troligen ett helt gäng som aldrig sparar utan vars ”sparande” i bästa fall består av amorteringar. Då finns två möjligheter – att låta dem trampa i varenda ekonomisk fälla som finns eller ta upp ämnet investeringar med dem. Hur gör ni?

Själv har jag slutat missionera. Det är ändå ingen som lyssnar. Det som brukar hända är att personen nickar, verkar intresserad, men sedan gör precis som han/hon alltid har gjort. Eller blir sur och ser alla förslag som kritik. Vilket det kanske också är. Inte om det rör sig om en 15-20-åring. De kanske bara saknat ekonomiska förebilder och inte tänkt längre. Men en fyrtioåring som inte ser enkla samband mellan sparande och ekonomi är ofta bortom räddning.

Om den nu måste räddas. Var och en lägger upp sin privatekonomi hur den vill. Jag tycker att det är bättre att spara först och konsumera sedan, men kan inte säga att alla som inte gör som jag gör fel. Om man däremot gnäller över hur dyrt det är att leva, hur svårt det är att få ekonomiska marginaler och rörelsefrihet när jag ser enkla åtgärder för att slippa problemen, då kan jag ibland inte tiga. Och då är det kritik.

Paycation

Söndag igen och den sista semesterdagen för de allra flesta som inte redan återgått till vardagslunken. Som vuxen har jag jobbat en del på sommaren. Inte hela tiden och kanske inte ens varje sommar, men ofta. Som företagare kan jag styra mina egna arbetstider, men även som anställd är det mycket man kan göra om man vill jobba på semestern.

På senare tid har det pratats mycket om att personalbristen i vissa sektorer gör att man kan få många tusenlappar bara genom att flytta semestern från mitt i industrisemestern till lite efter, men kan man inte jobba på sin egen arbetsplats kan man kanske jobba på andra. Det har jag gjort ibland. För mig är det mest ombyte som önskas, inte ledigheten i sig. På en filt på en sandstrand står jag ut ungefär tio minuter innan jag vill göra något, aktivera mig.

Får jag jobba med något helt annat i några veckor laddar jag batterierna minst lika bra. Även på stressiga arbetsplatser med sommarrush råder då ofta ett slags semesterlugn. Och som vikarie har man ju inget ansvar. Dyker man upp i tid och jobbar så hårt man kan blir man alltid populär.

Har man inget företag och vägrar ha en chef på sommaren kan man alltid ta tag i egna projekt, fixa med huset eller laga något man annars inte hinner. Jag tror att precis alla människor har något sådant i pipeline, vare sig det är ett drömprojekt eller något man bara vill göra för att glädjas åt att det är gjort.

Vill man absolut fira en traditionell semester behöver inte ens det utesluta en sidoinkomst. Det går att ta hand om ett hus, med eller utan husdjur, transportera ett fordon från punkt A till punkt B eller sälja in ett resereportage från semestermålet. Så slipper du vara med i gruppen som kommer tillbaka från semestern och tvingas snåla hela hösten. Själv gillar jag i och för sig ändå att snåla, men det är inte lika kul om man är tvungen.