Fri på fyra kvadrat

Kanske har jag läst för många Lee Child-romaner, men jag måste säga att jag uppskattar människor som vill hålla sig utanför samhället så till den milda grad att de väljer att inte ens ha en riktig bostad. Som amerikanske Marcus som bor i sin pickup med camper.

Min egen lågbudgetvariant.

Han har valt bostaden för att slippa att tvingas ha ett fast jobb ”bara för att ha en plats att bo”. Det låter lite som när Stefan Sauk i sitt stående inslag ”Tillfälligt avbrott” i Lorry konstaterade att ”livet måste väl för fan vara något mer än att springa runt som ett jävla personnummer”. Vad det där ”något mer” är måste vi själva komma fram till. En bostad på fyra kvadratmeter där man inte kan stå upprätt är inte mitt mål, men så är vi alla olika.

En sak det gett Marcus är att uppskatta det lilla. Nu drömmer han om tio kvadratmeter, med ståhöjd. Man kan tycka synd om Marcus, Expressens reportrar gör det helt klart. Han verkar i och för sig inte helt nöjd med tillvaron, övertygad om att landet han bor i saknar framtid, men samtidigt har han egna drömmar och framtidsplaner, ett sparande och inte minst sin frihet.

Det finns många andra jag tycker mer synd om. Människor som för länge sedan insett att de val de tagit i livet lett till en inrutat liv de verkligen inte vill ha och inga utsikter att komma ur rävsaxen, vare sig den består i ett jobb de inte gillar eller en bostadsort de inte vill vara kvar på, men av olika anledningar inte kan lämna. Det kan vara barnen varannan vecka, skröpliga föräldrar eller något annat som gör att de sitter fast. Ett livspussel med ett fult motiv helt enkelt.