lördag 17 oktober 2020

Lohilo – gick som vanligt

Förr tecknade jag många nyintroduktioner. Sällan för att behålla, för det mesta sålde jag aktierna första dagen. Detta eftersom introduktionskursen ofta var lågt satt så att aktien gick upp tvåsiffrigt på någon timme. Således är jag en av få som tjänade pengar på Telia första året, jag ägde dem en timme. Den höll sig faktiskt på plus första dagen, men dagen därpå gick den ner under startvärdet 85 kr. Sedan satt nyblivna ”aktieklippare” med förlust i denna ”folkaktie” i flera år.

På den tiden (2000) fick man ofta de aktier man begärde vid en introduktion. Hade man otur vid lottningen fick man inga alls. Senare började man smeta ut alla aktier, så om IPO:n var övertecknad tio gånger fick man en tiondel av vad man ville ha. Det var ännu sämre eftersom man då kunde få en post värd 1500 kr. Nu kan man tillfälligt sänka courtageklassen, men när man var tvungen att betala 99 kr för att sälja tappade man ofta hela vinsten.

Nu får jag nästan aldrig någon tilldelning alls. I veckan tecknade jag Lohilo och det gick som vanligt – 0 aktier på Avanza och 0 aktier på Nordnet. Det kostar ju inget i pengar, men det känns rätt meningslöst att läsa på om ett bolag och räkna på erbjudandet, och kanske flytta över pengar eftersom det måste finnas pengar på kontot i förväg utifall att man får tilldelning.

För en sak kan man vara säker på. Den gången erbjudandet inte håller och hypen med tillhörande kursrusning uteblir, då kommer man att få precis alla aktier man (inte längre) vill ha och följa med skiten ner i källaren. Jag hade i stort sett redan hoppat av IPO-tåget och denna veckas erfarenhet gjorde mig inte mer sugen.

fredag 16 oktober 2020

Vart tog pengarna vägen?

Läser att den gamla trestegshopparen Christian Olsson hoppat in som bilförsäljare efter att pandemin tog hans jobb som idrottsagent, och det är verkligen inget fel med att sälja bilar. Jag stör mig fortfarande på artister och skådespelare som kräver bidrag eller tigger pengar för sitt uppehälle istället för att skaffa sig ny försörjning.

Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över vad han gjort av pengarna. Jag har läst flera artiklar om Christian Olssons ”nya liv” och även om det inte sägs rakt ut tycker jag mig förstå att det inte bara handlar om något att göra utan att han faktiskt behöver ett jobb för att ha råd med villan i Göteborgsförorten och mat på bordet.

Han var ett av svensk friidrotts stora affischnamn under ett decennium, hade världsrekord, vann OS och VM. Han skrev sig i Monaco av skatteskäl. Prispengar och sponsorsavtal borde väl ha gjort att han kunnat lägga undan ett par miljoner om året under karriären och aldrig mer göra ett handtag? Han var ung, men de har väl folk som hjälper dem med detta?

Vilket leder oss tillbaka till Olssons senaste anställning, som agent för Sarah Sjöström och andra idrottsstjärnor som ägnar all sin tid åt träning och reser runt med flyg mellan hotell de inte själva betalar för. Om deras agent inte kan förmå dem att hålla i sina pengar är deras arbete med att skaffa inkomster helt meningslöst. Om Olsson hade bytt ut sin egen idrottsagent mot en snåljåpsekonom kanske han hade kunnat vara ledig nu.

torsdag 15 oktober 2020

Har bistånd någonsin gjort nytta?

Mata inte fåglar om du inte tänkt göra det hela tiden. Matar du dem i november, men inte i december kommer de garanterat dö. Eller:

Ge en man en fisk och du föder honom för en dag. Lär en man att fiska och du föder honom för hela livet.

Det här tror jag alla håller med om. Ändå verkar Sveriges bistånd gå ut på att ”skyffla ut fisk”. Tanzania t ex, de har fått bistånd från Sverige sedan 1963, totalt över 60 miljarder. De som var fem år då fyller 62 i år, vilket är medellivslängden där. Det är inte vad jag kallar att lära människor att föda sig själva.

Det tycker förresten inte SIDA heller. Enligt dem försvagas ekonomin och utvecklingen av mänskliga rättigheter går åt fel håll. Det låter som en dålig investering, så då gör det kanske inget att en tredjedel av biståndet försvinner i korruption.

Något annat Sverige gör med sitt bistånd är så kallat ”särskilt demokratistöd”. När andra länder försöker påverka politiken utanför sitt eget land skriker svensk media ”Utländsk påverkansoperation!”, men kanske är det okej när vi gör det? En del av detta särskilda demokratistöd går förresten till att driva opinion i Sverige. Varför lägger vi biståndspengar, nästan hundra miljoner kronor om året, på det?

Ska biståndspengar användas politiskt borde det väl vara som morot/piska när det gynnar oss. Om t ex ett land vi ger bistånd vägrar att ta emot sina egna medborgare skulle vi kunna säga åt dem att pengarna ryker.

Men nej, vi ger dem fisk istället, vilket gör tredje världen än mer oförmögen att ta hand om sig själv. Var det tanken? Om inte ifrågasätter jag om svenskt bistånd någonsin gjort nytta. Utvärderas det någonsin? Förutom av SIDA och politikerna själva, som knappast kommer fram till att deras arbete varit meningslöst eller ännu sämre. Gör pengarna inte världen till en bättre plats är det dags att göra något bättre för pengarna.

onsdag 14 oktober 2020

Kreditvärdiga tankar

Jag har ett fåtal vänner jag kan ringa när som helst och de ställer upp. En del litar jag på att de gör vad jag ber dem om, eller hör av sig om det spricker. En del litar jag inte på alls. Några litar jag så pass mycket på att jag skulle betro dem med mina pengar. Inte unikt, tror jag. Kräver man att alla vänskap ska vara helt förutsättningslös får man nog inte så många vänner och det är helt okej att det bara är extrema undantag jag skulle vilja låna ut pengar till.

Jag funderar på om inte banker borde tänka lite likadant. Vissa borde de aldrig låna ut pengar till. Det gör de inte heller, men har de rätt kriterier? Borde inte banker göra individuella bedömningar baserat på ekonomiskt beteende? Nu går de ju på inkomst och kollar såklart betalningsanmärkningar, men är det rätt gallringsmetod?

De i min bekantskapskrets jag helst skulle låna ut pengar till är inte de med högst inkomster och i dagens tekniska kontrollsamhälle där nästan alla företag vet allting om oss borde det vara lätt att ta reda på om jag bränner min lön första veckan och sedan lever på nudlar eller rättar munnen efter matsäcken med god marginal.

Jag vill inte ta något lån, men det stör mig att om jag skulle vilja det kommer banken förutsätta att mina utgifter är fyra gånger högre än de egentligen är. I min omgivning finns nästan ingen koppling alls mellan inkomst och kreditvärdighet, men min bankerfarenhet sträcker sig till några veckors sommarjobb på 80-talet så jag ska inte försöka lära bankerna deras jobb.

tisdag 13 oktober 2020

Lotterijobb

Tänk att Bingolotto tagit ett så starkt grepp kring Göteborg att staden nu beslutat att förvandla även arbetsmarknaden till ett enda stort lotteri. Arbetslösa mellan 18 och 20 kan ”vinna” ett statligt finansierat jobb när Göteborgs stad lottar ut några hundra arbetstillfällen.

Jag fattar att det är smidigt att slippa gallra bland sökande i en utgallringsprocess och gissningsvis handlar det inte om så avancerade jobb att det spelar så stor roll vilka de får. Blir det fel är det ändå den där Någon Annan som betalar, och eftersom det handlar om arbetslösa utan a-kassa så är det ungefär samma pengar som ändå skulle ha betalats ut.

Men vilka signaler sänder det ut att man låter slumpen avgöra?

  • Som arbetssökande behöver du inte anstränga dig. Gapa bara stort och vänta på stekta sparvar.
  • Får du jobbet kan du fortsätta att inte anstränga dig. Arbetsgivaren bryr sig uppenbarligen inte.
  • Det spelar ingen roll vem du är och vad du har för utbildning, jobb är något som bara kommer. Eller inte kommer.

Det finns ett gammalt skämt där arbetsgivaren delar upp bunten med ansökningar i två likadana högar där ena högen går direkt i papperskorgen. På frågan varför förklarar han: ”De som fanns i den där högen är människor med otur och några sådana vill vi inte ha.” Det är som sagt ett skämt, men som med så många skämt har det blivit verklighet. Eller också är det verkligheten som blivit ett skämt.

måndag 12 oktober 2020

Tobii + Google = sant

Det är flera år sedan jag skrev om Tobii, men nu har det gått så bra att jag tänkte ta bladet från munnen igen.


Lodrätt 2 = storhetsvansinne.

Det finns ett uttryck som går ut på att den säkraste investeringen under en guldrush är att köpa spadar för satsar man på guldgrävarna kan man ha otur och plöja ner pengarna i en värdelös sådan, men både dåliga och bra guldgrävare kommer behöva spadar.

Det här kanske verkar som en långsökt koppling, men det är anledningen till att jag under flera år ägt eyetracking-utvecklaren Tobii. Jag vet inte om det är deras satsning på handikapphjälpmedel som kommer att bära frukt, att hjälpa förlamade att kommunicera med hjälp av sina ögon, eller om det är när vi kör bil vi kommer ha mest nytta av Tobiis lösningar för att läsa av våra ögonrörelser, eller om det är dataspelen och VR som till slut blir den stora grejen. Men jag tror mycket på tekniken och blir den framgångsrik kommer den stora aktören Tobii tjäna pengar på det.

Till slut kanske någon med samma idé som jag om spadar och guldgrävande (men med större plånbok) köper upp hela klabbet, men hittills har det handlat om samarbetsavtal med andra företag. För tre år sedan integrerade Microsoft Tobiis ögonstyrning i Windows 10 varpå aktien drog iväg runt 20 procent.

I förra veckan kom ett pressmeddelande om att Tobii Dynavox (företagets hjälpmedelsdivision) integrerar Google Assistant (Google är också ett ganska stort företag) i sina hjälpmedel, och aktien steg direkt 17 procent. Då ska sägas att det hade gått väldigt bra hela hösten.


Nu då? Förra kvartalsrapporten var ”utmanande” och pga Tech-delen (konsumentprodukter för vanligt folk) har företaget aldrig gått med vinst. I år är aktien upp över 70 procent. Dags att ta hem vinsten och leta efter nya investeringar? Jag tror inte det.

Jag är själv ingen tekniknörd och kommer antagligen beställa datormöss från någon obskyr nätsajt när alla andra övergått till att styra alla sina maskiner med eyetracking, men jag ser potentialen och tror att Tobii kommer att leda utvecklingen under lång tid framöver. Dessutom växte jag upp med en handikappad far (det hette så då, inte rörelsevarierad eller funktionsutmanad) och har på nära håll sett hur handikapphjälpmedel kan chockhöja livskvalitet.

söndag 11 oktober 2020

Sadist-Ebba lurar senil?

Nu ska jag göra något jag kanske aldrig tidigare gjort, försvara en kristdemokrat. Vem som skjutsade vem efter ”Ebbas vilda festnatt” är knappt ens värt att kommentera. Säpo körde hem en full tjej. Jag tycker att det låter som en bra grej, men var det inte det var det åtminstone inte Ebba Buschs fel. Hon kan inte beordra Säpo som en annan taxitjänst.



Skyddsobjekt, inte taxichef.

Men nu gäller det ”Ebbas omdiskuterade fastighetsaffär” som jag inte tror ”omdiskuterats” ett dugg mer än i drevande artiklar i slaskpressen. Det som hänt – enligt den länkade artikeln – är att Busch sökt upp en husägare och erbjudit sig att köpa hans hus. Man kom överens om ett pris, han skrev på avtalet och fick in handpenning på sitt konto.

Senare ska den 83-årige säljaren Esbjörn (han har tydligen inget efternamn) ha ångrat sig, han betalade tillbaka handpenningen, dök inte upp för att slutföra affären på tillträdesdagen varpå Busch försökte få tag i Esbjörn och när inte det gick skrev hon till honom att de antingen måste prata eller också lämnar hon över ärendet till sin jurist. Ja, vad skulle hon annars göra?!

Expressens artikel är emellertid full av formuleringar för att få detta till något skumt. ”Mäklaren har juridiskt friskrivit sig från allt ansvar i 'Ebba Busch-affären'” (det betyder på svenska att affären är mellan köpare och säljare), ”Ebba Busch hotar att driva process mot Esbjörn i domstol” (ja, de har ju ett avtal som han brutit) och Esbjörn har ”minnesproblem” (vilket läsaren ska förstå betyder att han inte är en myndig man utan en senil gubbe som lurats till en dålig affär). Han minns inte att han skrivit på avtalet, men däremot mycket väl att han blev pressad att göra det (jag är inte läkare, men för mig låter det märkligt).

Så här _tror_ jag att det gått till. Esbjörn blev impad när Ebba ”känd från tv” bjöd på kaffe. Det slutade med att han sålde den gård han är för gammal för att sköta. Senare har Esbjörn tillsammans med släktingar kommit på att det hade gått att få mer pengar för stället. Möjligen har de redan fått ett erbjudande om ett högre pris. Och eftersom köparen är partiledare kände de att media kunde hjälpa dem att häva köpet om inte Busch backar självmant. Expressen jublar och skriver artikel på artikel om Elaka Ebba som lurat ”stackars hjälplöse, demente Esbjörn som ingenting begriper”.

Hur det slutar vet jag inte, nu handlar det ju inte längre om lagtexter utan om politik. Men vi kan inte ha ett samhälle där äldre människor (var går gränsen, 80, 65?) inte kan hållas ansvariga för sina handlingar utan kan backa och ändra sig närhelst de vill. I så fall måste de omyndigförklaras och utrustas med en förmyndare, annars är alla andra rättslösa vid affärer och kontakter med äldre.