Sista bloggen?

Lite av en klickbetesrubrik, men inte så mycket som man skulle kunna tro. Hade egentligen tänkt skriva ett vanligt inlägg idag med ett avslutande stycke om att jag kommer att ta bloggpaus i några dagar, men insåg att vad jag än skriver om kommer det att drunkna.

Jag ska nämligen åka och hjärtopereras direkt när detta är publicerat. Och givetvis inte i Sverige eftersom vår ”vård i världsklass” hade över ett års väntetid, vilket förutom att sabba ett helt år för mig drastiskt skulle försämra prognosen. Den är för övrigt god, det är inte en slantsingling om jag överlever detta, men när läkare ska in och gräva i ens hjärta finns det risker.

Om allt går vägen är jag tillbaka här i helgen med en förklaring av vad jag gjort och varför. Är jag inte tillbaka, så får ni ha det så bra :(.

Till de av er som känner mig bra och hade väntat sig ett personligt meddelande på mejl eller telefon – känn er inte bortvalda. Jag har i stort sett inte pratat med en enda människa om detta under de knappa två månader jag vetat om problemet. Jag orkar inte vara ”Patienten” under de korta stunder då jag lyckas tänka på något annat.

Jag är livrädd, men har inte för avsikt att kasta in handduken. Jag har massor av planer jag tänkt realisera de nästkommande 50 åren och har definitivt inte tid med döden nu. Håll en tumme, så ses vi om några dagar. Hoppas jag.

Sista droppen

Undrar om det bara är jag som försöker få ut sista droppen ur alla livsmedelsförpackningar. En slickepott är ett utomordentligt verktyg för att enkelt dra ut det sista, både ur förpackningar och kastruller/bunkar. Matoljan ställs uppochned för att med hjälp av tyngdlagen kunna använda allt innehåll jag faktiskt betalat för. Ketchup och senap häller jag några droppar vatten i när det bara är slut kvar. Skakar man duktigt tjänar man en droppe.

Mjölkkartonger håller några droppar bara genom förpackningens utformning. Öppnar man dem i toppen (det ska ju ändå göras för att sopsortera vettigt) trillar det ur en skvätt. Sedan slår jag ändå i vatten för det sista. Nu ska sägas att jag i stort sett aldrig dricker mjölk och inte har det i kaffet, och när det handlar om matlagning gör det inget om det blir lite utspätt.

Filmjölk och yoghurt är ännu värre. Här snackar vi om ganska stora mängder betald mat som riskerar att gå till spillo. Där slår jag mjölk i kartongen när filen slutat rinna. Mjölken löser upp bottensatsen så att den går att hälla ner i en mjölkbaserad sås som därigenom blir tjockare än om jag hade använt ren mjölk.

Jag inser att detta beteende ger mig både dumstrut och knäppisstämpel, men jag vill varken köpa eller tillaga mat för att sedan kasta bort den. Om jag är en 10:a på ”knäppisskalan”, vart skulle du placera dig själv? Har du några tips på temat? Berätta gärna om hur du kavlar ut tandkrämstuben eller lägger sirapsflaskan i vattenbad för att bärga slumpen.

Lohilo – gick som vanligt

Förr tecknade jag många nyintroduktioner. Sällan för att behålla, för det mesta sålde jag aktierna första dagen. Detta eftersom introduktionskursen ofta var lågt satt så att aktien gick upp tvåsiffrigt på någon timme. Således är jag en av få som tjänade pengar på Telia första året, jag ägde dem en timme. Den höll sig faktiskt på plus första dagen, men dagen därpå gick den ner under startvärdet 85 kr. Sedan satt nyblivna ”aktieklippare” med förlust i denna ”folkaktie” i flera år.

På den tiden (2000) fick man ofta de aktier man begärde vid en introduktion. Hade man otur vid lottningen fick man inga alls. Senare började man smeta ut alla aktier, så om IPO:n var övertecknad tio gånger fick man en tiondel av vad man ville ha. Det var ännu sämre eftersom man då kunde få en post värd 1500 kr. Nu kan man tillfälligt sänka courtageklassen, men när man var tvungen att betala 99 kr för att sälja tappade man ofta hela vinsten.

Nu får jag nästan aldrig någon tilldelning alls. I veckan tecknade jag Lohilo och det gick som vanligt – 0 aktier på Avanza och 0 aktier på Nordnet. Det kostar ju inget i pengar, men det känns rätt meningslöst att läsa på om ett bolag och räkna på erbjudandet, och kanske flytta över pengar eftersom det måste finnas pengar på kontot i förväg utifall att man får tilldelning.

För en sak kan man vara säker på. Den gången erbjudandet inte håller och hypen med tillhörande kursrusning uteblir, då kommer man att få precis alla aktier man (inte längre) vill ha och följa med skiten ner i källaren. Jag hade i stort sett redan hoppat av IPO-tåget och denna veckas erfarenhet gjorde mig inte mer sugen.

Vart tog pengarna vägen?

Läser att den gamla trestegshopparen Christian Olsson hoppat in som bilförsäljare efter att pandemin tog hans jobb som idrottsagent, och det är verkligen inget fel med att sälja bilar. Jag stör mig fortfarande på artister och skådespelare som kräver bidrag eller tigger pengar för sitt uppehälle istället för att skaffa sig ny försörjning.

Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över vad han gjort av pengarna. Jag har läst flera artiklar om Christian Olssons ”nya liv” och även om det inte sägs rakt ut tycker jag mig förstå att det inte bara handlar om något att göra utan att han faktiskt behöver ett jobb för att ha råd med villan i Göteborgsförorten och mat på bordet.

Han var ett av svensk friidrotts stora affischnamn under ett decennium, hade världsrekord, vann OS och VM. Han skrev sig i Monaco av skatteskäl. Prispengar och sponsorsavtal borde väl ha gjort att han kunnat lägga undan ett par miljoner om året under karriären och aldrig mer göra ett handtag? Han var ung, men de har väl folk som hjälper dem med detta?

Vilket leder oss tillbaka till Olssons senaste anställning, som agent för Sarah Sjöström och andra idrottsstjärnor som ägnar all sin tid åt träning och reser runt med flyg mellan hotell de inte själva betalar för. Om deras agent inte kan förmå dem att hålla i sina pengar är deras arbete med att skaffa inkomster helt meningslöst. Om Olsson hade bytt ut sin egen idrottsagent mot en snåljåpsekonom kanske han hade kunnat vara ledig nu.

Har bistånd någonsin gjort nytta?

Mata inte fåglar om du inte tänkt göra det hela tiden. Matar du dem i november, men inte i december kommer de garanterat dö. Eller:

”Ge en man en fisk och du föder honom för en dag. Lär en man att fiska och du föder honom för hela livet.”

Det här tror jag alla håller med om. Ändå verkar Sveriges bistånd gå ut på att ”skyffla ut fisk”. Tanzania t ex, de har fått bistånd från Sverige sedan 1963, totalt över 60 miljarder. De som var fem år då fyller 62 i år, vilket är medellivslängden där. Det är inte vad jag kallar att lära människor att föda sig själva.

Det tycker förresten inte SIDA heller. Enligt dem försvagas ekonomin och utvecklingen av mänskliga rättigheter går åt fel håll. Det låter som en dålig investering, så då gör det kanske inget att en tredjedel av biståndet försvinner i korruption.

Något annat Sverige gör med sitt bistånd är så kallat ”särskilt demokratistöd”. När andra länder försöker påverka politiken utanför sitt eget land skriker svensk media ”Utländsk påverkansoperation!”, men kanske är det okej när vi gör det? En del av detta särskilda demokratistöd går förresten till att driva opinion i Sverige. Varför lägger vi biståndspengar, nästan hundra miljoner kronor om året, på det?

Ska biståndspengar användas politiskt borde det väl vara som morot/piska när det gynnar oss. Om t ex ett land vi ger bistånd vägrar att ta emot sina egna medborgare skulle vi kunna säga åt dem att pengarna ryker.

Men nej, vi ger dem fisk istället, vilket gör tredje världen än mer oförmögen att ta hand om sig själv. Var det tanken? Om inte ifrågasätter jag om svenskt bistånd någonsin gjort nytta. Utvärderas det någonsin? Förutom av SIDA och politikerna själva, som knappast kommer fram till att deras arbete varit meningslöst eller ännu sämre. Gör pengarna inte världen till en bättre plats är det dags att göra något bättre för pengarna.

Kreditvärdiga tankar

Jag har ett fåtal vänner jag kan ringa när som helst och de ställer upp. En del litar jag på att de gör vad jag ber dem om, eller hör av sig om det spricker. En del litar jag inte på alls. Några litar jag så pass mycket på att jag skulle betro dem med mina pengar. Inte unikt, tror jag. Kräver man att alla vänskap ska vara helt förutsättningslös får man nog inte så många vänner och det är helt okej att det bara är extrema undantag jag skulle vilja låna ut pengar till.

Jag funderar på om inte banker borde tänka lite likadant. Vissa borde de aldrig låna ut pengar till. Det gör de inte heller, men har de rätt kriterier? Borde inte banker göra individuella bedömningar baserat på ekonomiskt beteende? Nu går de ju på inkomst och kollar såklart betalningsanmärkningar, men är det rätt gallringsmetod?

De i min bekantskapskrets jag helst skulle låna ut pengar till är inte de med högst inkomster och i dagens tekniska kontrollsamhälle där nästan alla företag vet allting om oss borde det vara lätt att ta reda på om jag bränner min lön första veckan och sedan lever på nudlar eller rättar munnen efter matsäcken med god marginal.

Jag vill inte ta något lån, men det stör mig att om jag skulle vilja det kommer banken förutsätta att mina utgifter är fyra gånger högre än de egentligen är. I min omgivning finns nästan ingen koppling alls mellan inkomst och kreditvärdighet, men min bankerfarenhet sträcker sig till några veckors sommarjobb på 80-talet så jag ska inte försöka lära bankerna deras jobb.

Lotterijobb

Tänk att Bingolotto tagit ett så starkt grepp kring Göteborg att staden nu beslutat att förvandla även arbetsmarknaden till ett enda stort lotteri. Arbetslösa mellan 18 och 20 kan ”vinna” ett statligt finansierat jobb när Göteborgs stad lottar ut några hundra arbetstillfällen.

Jag fattar att det är smidigt att slippa gallra bland sökande i en utgallringsprocess och gissningsvis handlar det inte om så avancerade jobb att det spelar så stor roll vilka de får. Blir det fel är det ändå den där Någon Annan som betalar, och eftersom det handlar om arbetslösa utan a-kassa så är det ungefär samma pengar som ändå skulle ha betalats ut.

Men vilka signaler sänder det ut att man låter slumpen avgöra?

• Som arbetssökande behöver du inte anstränga dig. Gapa bara stort och vänta på stekta sparvar.
• Får du jobbet kan du fortsätta att inte anstränga dig. Arbetsgivaren bryr sig uppenbarligen inte.
• Det spelar ingen roll vem du är och vad du har för utbildning, jobb är något som bara kommer. Eller inte kommer.

Det finns ett gammalt skämt där arbetsgivaren delar upp bunten med ansökningar i två likadana högar där ena högen går direkt i papperskorgen. På frågan varför förklarar han: ”De som fanns i den där högen är människor med otur och några sådana vill vi inte ha.” Det är som sagt ett skämt, men som med så många skämt har det blivit verklighet. Eller också är det verkligheten som blivit ett skämt.