I'm back!

Här är jag igen, om jag har några läsare kvar. Fast det verkar så. Stort tack för alla värmande ord, både här och på Twitter. Här följer en lång historia om hälsa och lite annat.

I somras kände jag hjärtklappning några gånger. Eftersom jag har ett pulsband till min löparklocka kopplade jag upp mig på det när jag satt vid datorn. Pulsen låg runt 60 slag/minut, helt normalt. Men plötsligt var jag över 150 på bara någon minut, och ett par minuter senare nere på 60 igen. 150 kommer jag upp i efter några minuters lätt löpning och håller mig sedan på 150-180 tills jag stannar, oavsett om jag springer en kvart eller i fyra timmar, så det är ingen extrem puls i sig, men för att sitta på en stol och knappa på en dator är det skyhögt.

Så jag tog kontakt med min husläkare, gjorde EKG som var helt i sin ordning, men jag remitterades för långtids-EKG och arbets-EKG. Den förstnämnda innebar 24 timmar med mätning av hjärtat och den var helt okej. Några extraslag och någon rusning, men troligen inget som någon hade försökt åtgärda.

Arbets-EKG är EKG under motionscykling. När jag kopplats upp fick jag prata med en läkare innan jag hamnade på cykeln. Hon ställde kontrollfrågor om mina levnadsvanor, alkoholintag, rökning och sånt. Men under samtalet, som fördes när jag låg på en brits, steg pulsen till 161 slag. Det slutade med att jag inte behövde cykla för att jag skulle diagnosticeras med förmaksflimmer.

Eftersom jag inte tillhör någon riskgrupp var Region Stockholms lösning på detta att skicka hem mig med medicin som jag skulle ta om hjärtrusningarna höll i sig i flera timmar. Hittills hade anfallen hållit sig på ett par minuter, men hjärtläkaren sa att rubbningarna i hjärtrytmen troligen skulle öka. Jahaja...

Det var allt hon tänkte berätta för mig, så jag gick hem och konstaterade att mer och fler rubbningar i hjärtfrekvensen var att vänta. Till slut kan tillståndet bli permanent. Då kan man möjligen göra en konvertering med elchocker, dvs man stoppar hjärtat och startar om det. Lät inte så kul.

Som om inte det räckte ökar hjärtproblemen risken för blodproppar som kan leda till en stroke. Och strokes man får av hjärtflimmer blir vanligtvis kraftiga. 40 procent av patienterna blir i bästa fall sängliggande resten av livet. Det läkaren menade men inte sa var med andra ord: ”Gå hem och ät piller i väntan på en för tidig död.” Det ska sägas att jag varken är kardiolog eller annan typ av läkare, så det är möjligt att jag drar en väl hård slutsats där, men så kändes det.

Kan man då inte göra något annat? Jo, det visade sig att man kan göra en flimmerablation. Enkelt uttryckt kör man in en elkabel till hjärtat genom ett hål i ljumsken (jag antar att det finns någon poäng med omvägen). Väl framme provocerar man hjärtat till att flimra och de onödiga/felaktiga kopplingarna bränns bort tills det till slut bara återstår de vanliga slagen. Runt 80 procent av de som abladeras (älskar att det finns ett eget verb för detta!) blir friska på första försöket. Om man som jag haft symptom mindre än ett år, är under 50 och frisk i övrigt ökar chanserna troligen ytterligare.

Det här är min ljumske idag och längst ner till höger är min hand, inget annat.

Landstinget gör sådana här operationer, faktiskt på just det sjukhus där jag träffade en hjärtspecialist, men av någon anledning tyckte hon inte att jag förtjänade varken operationen eller att upplysas om den. Det fick jag istället ta reda på själv genom att ringa andra läkare. En hjärtläkare på en privatklinik sa att jag lät som klippt och skuren för ingreppet och att jag enligt vårdgarantin har rätt att få det. Men han sa också att Region Stockholm inte remitterar patienter till honom.

Att Region Stockholm själva skulle göra den verkade också omöjligt. Min husläkare (nu före detta, som ni förstår) sa att jag redan fått träffa en kardiolog, så det fick räcka. ”Ät dina piller och dö”, alltså. Jag hade dessutom tagit reda på att om jag skulle lyckas tjata till mig operationen var kön 12-15 månader. Chansen för ett lyckat resultat är som sagt bäst om man haft symptomen mindre än ett år, så ingen patient får den möjligheten i Stockholms Landsting eftersom bara kön är längre än så.

”Jag är landstinget.”

Funderade på att skriva mig på en annan adress i en annan del av landet samtidigt som jag kollade vad övriga världen, utanför Annika Strandhälls ”vård i världsklass”, kunde erbjuda. Indien är duktiga på detta, Thailand är billiga och antagligen bättre än Sverige.

Då hittade jag ett kryphål. Enligt EU-lag kan inte Sverige hindra mig från att göra ingreppet i ett annat EU-land, på Sveriges bekostnad. Då betalar inte regionen utan Försäkringskassan, men det är ju skattepengar det med. Jag hittade ett sjukhus i Danmark som kunde göra detta för ungefär 30 procent mer än det hade kostat att skicka mig till en privatklinik i Stockholm.

Men så jobbar alltså inte Region Stockholm. De tycker tydligen att det är bättre att pengarna hamnar i Danmark än hos ett svenskt företag som betalar svensk skatt på vinsten och anställer personal på hemmaplan. Vård i världsklass har vi uppenbarligen inte, men feltänk och byråkrati i världsklass har vi alla dagar i veckan.

Så i onsdags opererades jag i Danmark, på HjerteCenter Mølholm, ett fantastiskt sjukhus med underbar personal som jag rekommenderar alla som behöver att ta kontakt med. Det är lite för tidigt att säga att jag är helt fri från förmaksflimmer, men det ser väldigt lovande ut.

Nu över till en plats som ser mindre lovande ut. Jag hade inga stora förhoppningar om Sverige innan detta, men jag måste erkänna att det här ändå blev en chock. Att Moder Svea var SÅ på dekis trodde jag inte. Jag är nu livrädd för svensk, offentlig sjukvård. Om efterkontrollen går i linje med vad jag sett av svensk vård den här sommaren och hösten kanske jag återigen åker 85 mil enkel resa till vårt sydvästra grannland.

Någon nytta ska vi ha av EU och denna EU-lag kan inte svenska politiker välja bort. Ni må tycka att jag är hysterisk nu, men en erfaren svensk kardiolog skickade hem mig med betablockerare i väntan på försämring trots att hon mycket väl visste att det fanns en enkel, relativt riskfri och billig lösning. Det är inte världsklass, det är världskass!

Min kondition är just nu som en genomsnittlig 85-åring. Efter 30 minuters datorjobb behöver jag vila ungefär lika länge. Jag har dessutom en del jobb i pipeline. Så jag kan inte lova att det blir dagliga tweets den närmaste tiden, men jag hoppas på det. Hur som helst blir det en ny tweet imorgon, och jag ska försöka skriva om annat än min vårdupplevelse.

Men om någon har frågor om den länkade kliniken eller om vård i annat EU-land, för egen eller annans räkning, kan ni mejla mig så jag ska jag berätta allt jag vet. Jag är lycklig över att det gick bra för mig, men heligt förbannad över alla där ute som inte får den vård de förtjänar och har betalat för, bara för att verkligheten inte passar in i svenska politikers och makthavares agenda. Vi tar det igen: En erfaren svensk kardiolog skickade hem mig att dö! Det är inte faktaresistens, det är fakta!

Sista bloggen?

Lite av en klickbetesrubrik, men inte så mycket som man skulle kunna tro. Hade egentligen tänkt skriva ett vanligt inlägg idag med ett avslutande stycke om att jag kommer att ta bloggpaus i några dagar, men insåg att vad jag än skriver om kommer det att drunkna.

Jag ska nämligen åka och hjärtopereras direkt när detta är publicerat. Och givetvis inte i Sverige eftersom vår ”vård i världsklass” hade över ett års väntetid, vilket förutom att sabba ett helt år för mig drastiskt skulle försämra prognosen. Den är för övrigt god, det är inte en slantsingling om jag överlever detta, men när läkare ska in och gräva i ens hjärta finns det risker.

Om allt går vägen är jag tillbaka här i helgen med en förklaring av vad jag gjort och varför. Är jag inte tillbaka, så får ni ha det så bra :(.

Till de av er som känner mig bra och hade väntat sig ett personligt meddelande på mejl eller telefon – känn er inte bortvalda. Jag har i stort sett inte pratat med en enda människa om detta under de knappa två månader jag vetat om problemet. Jag orkar inte vara ”Patienten” under de korta stunder då jag lyckas tänka på något annat.

Jag är livrädd, men har inte för avsikt att kasta in handduken. Jag har massor av planer jag tänkt realisera de nästkommande 50 åren och har definitivt inte tid med döden nu. Håll en tumme, så ses vi om några dagar. Hoppas jag.

Sista droppen

Undrar om det bara är jag som försöker få ut sista droppen ur alla livsmedelsförpackningar. En slickepott är ett utomordentligt verktyg för att enkelt dra ut det sista, både ur förpackningar och kastruller/bunkar. Matoljan ställs uppochned för att med hjälp av tyngdlagen kunna använda allt innehåll jag faktiskt betalat för. Ketchup och senap häller jag några droppar vatten i när det bara är slut kvar. Skakar man duktigt tjänar man en droppe.

Mjölkkartonger håller några droppar bara genom förpackningens utformning. Öppnar man dem i toppen (det ska ju ändå göras för att sopsortera vettigt) trillar det ur en skvätt. Sedan slår jag ändå i vatten för det sista. Nu ska sägas att jag i stort sett aldrig dricker mjölk och inte har det i kaffet, och när det handlar om matlagning gör det inget om det blir lite utspätt.

Filmjölk och yoghurt är ännu värre. Här snackar vi om ganska stora mängder betald mat som riskerar att gå till spillo. Där slår jag mjölk i kartongen när filen slutat rinna. Mjölken löser upp bottensatsen så att den går att hälla ner i en mjölkbaserad sås som därigenom blir tjockare än om jag hade använt ren mjölk.

Jag inser att detta beteende ger mig både dumstrut och knäppisstämpel, men jag vill varken köpa eller tillaga mat för att sedan kasta bort den. Om jag är en 10:a på ”knäppisskalan”, vart skulle du placera dig själv? Har du några tips på temat? Berätta gärna om hur du kavlar ut tandkrämstuben eller lägger sirapsflaskan i vattenbad för att bärga slumpen.

Lohilo – gick som vanligt

Förr tecknade jag många nyintroduktioner. Sällan för att behålla, för det mesta sålde jag aktierna första dagen. Detta eftersom introduktionskursen ofta var lågt satt så att aktien gick upp tvåsiffrigt på någon timme. Således är jag en av få som tjänade pengar på Telia första året, jag ägde dem en timme. Den höll sig faktiskt på plus första dagen, men dagen därpå gick den ner under startvärdet 85 kr. Sedan satt nyblivna ”aktieklippare” med förlust i denna ”folkaktie” i flera år.

På den tiden (2000) fick man ofta de aktier man begärde vid en introduktion. Hade man otur vid lottningen fick man inga alls. Senare började man smeta ut alla aktier, så om IPO:n var övertecknad tio gånger fick man en tiondel av vad man ville ha. Det var ännu sämre eftersom man då kunde få en post värd 1500 kr. Nu kan man tillfälligt sänka courtageklassen, men när man var tvungen att betala 99 kr för att sälja tappade man ofta hela vinsten.

Nu får jag nästan aldrig någon tilldelning alls. I veckan tecknade jag Lohilo och det gick som vanligt – 0 aktier på Avanza och 0 aktier på Nordnet. Det kostar ju inget i pengar, men det känns rätt meningslöst att läsa på om ett bolag och räkna på erbjudandet, och kanske flytta över pengar eftersom det måste finnas pengar på kontot i förväg utifall att man får tilldelning.

För en sak kan man vara säker på. Den gången erbjudandet inte håller och hypen med tillhörande kursrusning uteblir, då kommer man att få precis alla aktier man (inte längre) vill ha och följa med skiten ner i källaren. Jag hade i stort sett redan hoppat av IPO-tåget och denna veckas erfarenhet gjorde mig inte mer sugen.

Vart tog pengarna vägen?

Läser att den gamla trestegshopparen Christian Olsson hoppat in som bilförsäljare efter att pandemin tog hans jobb som idrottsagent, och det är verkligen inget fel med att sälja bilar. Jag stör mig fortfarande på artister och skådespelare som kräver bidrag eller tigger pengar för sitt uppehälle istället för att skaffa sig ny försörjning.

Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över vad han gjort av pengarna. Jag har läst flera artiklar om Christian Olssons ”nya liv” och även om det inte sägs rakt ut tycker jag mig förstå att det inte bara handlar om något att göra utan att han faktiskt behöver ett jobb för att ha råd med villan i Göteborgsförorten och mat på bordet.

Han var ett av svensk friidrotts stora affischnamn under ett decennium, hade världsrekord, vann OS och VM. Han skrev sig i Monaco av skatteskäl. Prispengar och sponsorsavtal borde väl ha gjort att han kunnat lägga undan ett par miljoner om året under karriären och aldrig mer göra ett handtag? Han var ung, men de har väl folk som hjälper dem med detta?

Vilket leder oss tillbaka till Olssons senaste anställning, som agent för Sarah Sjöström och andra idrottsstjärnor som ägnar all sin tid åt träning och reser runt med flyg mellan hotell de inte själva betalar för. Om deras agent inte kan förmå dem att hålla i sina pengar är deras arbete med att skaffa inkomster helt meningslöst. Om Olsson hade bytt ut sin egen idrottsagent mot en snåljåpsekonom kanske han hade kunnat vara ledig nu.

Har bistånd någonsin gjort nytta?

Mata inte fåglar om du inte tänkt göra det hela tiden. Matar du dem i november, men inte i december kommer de garanterat dö. Eller:

”Ge en man en fisk och du föder honom för en dag. Lär en man att fiska och du föder honom för hela livet.”

Det här tror jag alla håller med om. Ändå verkar Sveriges bistånd gå ut på att ”skyffla ut fisk”. Tanzania t ex, de har fått bistånd från Sverige sedan 1963, totalt över 60 miljarder. De som var fem år då fyller 62 i år, vilket är medellivslängden där. Det är inte vad jag kallar att lära människor att föda sig själva.

Det tycker förresten inte SIDA heller. Enligt dem försvagas ekonomin och utvecklingen av mänskliga rättigheter går åt fel håll. Det låter som en dålig investering, så då gör det kanske inget att en tredjedel av biståndet försvinner i korruption.

Något annat Sverige gör med sitt bistånd är så kallat ”särskilt demokratistöd”. När andra länder försöker påverka politiken utanför sitt eget land skriker svensk media ”Utländsk påverkansoperation!”, men kanske är det okej när vi gör det? En del av detta särskilda demokratistöd går förresten till att driva opinion i Sverige. Varför lägger vi biståndspengar, nästan hundra miljoner kronor om året, på det?

Ska biståndspengar användas politiskt borde det väl vara som morot/piska när det gynnar oss. Om t ex ett land vi ger bistånd vägrar att ta emot sina egna medborgare skulle vi kunna säga åt dem att pengarna ryker.

Men nej, vi ger dem fisk istället, vilket gör tredje världen än mer oförmögen att ta hand om sig själv. Var det tanken? Om inte ifrågasätter jag om svenskt bistånd någonsin gjort nytta. Utvärderas det någonsin? Förutom av SIDA och politikerna själva, som knappast kommer fram till att deras arbete varit meningslöst eller ännu sämre. Gör pengarna inte världen till en bättre plats är det dags att göra något bättre för pengarna.

Kreditvärdiga tankar

Jag har ett fåtal vänner jag kan ringa när som helst och de ställer upp. En del litar jag på att de gör vad jag ber dem om, eller hör av sig om det spricker. En del litar jag inte på alls. Några litar jag så pass mycket på att jag skulle betro dem med mina pengar. Inte unikt, tror jag. Kräver man att alla vänskap ska vara helt förutsättningslös får man nog inte så många vänner och det är helt okej att det bara är extrema undantag jag skulle vilja låna ut pengar till.

Jag funderar på om inte banker borde tänka lite likadant. Vissa borde de aldrig låna ut pengar till. Det gör de inte heller, men har de rätt kriterier? Borde inte banker göra individuella bedömningar baserat på ekonomiskt beteende? Nu går de ju på inkomst och kollar såklart betalningsanmärkningar, men är det rätt gallringsmetod?

De i min bekantskapskrets jag helst skulle låna ut pengar till är inte de med högst inkomster och i dagens tekniska kontrollsamhälle där nästan alla företag vet allting om oss borde det vara lätt att ta reda på om jag bränner min lön första veckan och sedan lever på nudlar eller rättar munnen efter matsäcken med god marginal.

Jag vill inte ta något lån, men det stör mig att om jag skulle vilja det kommer banken förutsätta att mina utgifter är fyra gånger högre än de egentligen är. I min omgivning finns nästan ingen koppling alls mellan inkomst och kreditvärdighet, men min bankerfarenhet sträcker sig till några veckors sommarjobb på 80-talet så jag ska inte försöka lära bankerna deras jobb.