Hur mycket internet behöver du?

Jag har fast bredband med fri surf och det kommer jag ha så länge jag bor kvar, men tänkte att det för framtiden kan vara bra att ta reda på hur mycket internet jag faktiskt använder och behöver. Både i en ny bostad och på resande fot. Surfar man med mobiltelefon är det en enkel räkneövning, men i en dator är det inte det.

Till slut blev jag tipsad om programmet Networx som får ticka i bakgrunden nu och som enkelt berättar hur många megabytes som laddas upp och ner, per timme, dag, vecka och månad, i tabell- eller diagramform. Den ambitiöse användaren kan också exportera data för att mixtra med den i ett eget kalkylblad, men det är inget som intresserar mig.

Men jag tror på sånt här, att aktivt ta reda på sina egna vanor och behov. Inte bara för datoranvändande utan för allting. Det primära problemet för Lyxfällandeltagare är inte att de bränner mycket pengar utan att de inte har en aning. Det är svårt nog att ändra sina ovanor när man vet om dem.

Efter 30 dagar kostar programmet pengar, men vid det laget vet jag redan allt jag behöver veta. Redan efter en vecka kunde jag konstatera att fri datamängd lär vara nödvändigt för mig även framöver. Bra, då vet jag det.

Avslutningsvis ska jag säga att jag inte tar något som helst ansvar för programmet. Jag vet inte om tillverkaren SoftPerfect kommer försöka sälja din surfhistorik till högstbjudande eller om de ens, rent tekniskt, får den informationen.

Nu börjas det igen

Lika säkert som lögner från Morgan Johansson kommer det den här tiden på året snyftreportage om arbetslösa som inte har råd att fira jul med sina barn. Den här gången är det 34-åriga Helén som blev av med sitt jobb i juni, men levde på ströjobb fram till augusti då hon ansökte om a-kassa. Än har hon inte fått någon ersättning pga a-kassans arbetsbelastning och det är naturligtvis bedrövligt. Men ...

Helén som tycks vara ensamstående med två barn ”har inte kunnat betala sin hyra på flera månader”, vilket jag tolkar som ganska exakt från när hon blev arbetslös. Hennes föräldrar ”har swishat pengar för mat och andra nödvändiga utgifter” och ändå har hon inte ens råd att betala a-kasseavgiften.

Det kan visserligen tyckas lite märkligt att hon ska behöva betala a-kassan när anledningen till trångmålet är att Alfakassan ligger efter med sina utbetalningar, men vi pratar alltså om en ensamstående förälder (reportern tyckte inte att det var relevant information huruvida det finns en far till barnen) som direkt kom efter med räkningarna och efter ett kvartal inte ens kan skramla ihop 130 kr!

Helén säger själv att hon ”jobbat alla år”. Hon är 34, så gissningsvis uppemot femton år i arbetslivet. Under tio av dessa har hon varit mamma och ansvarig för att ta hand om minst ett barn, nu två. Ändå inte en krona i buffert, ingenting av säljbara ägodelar eller en egen bostad, och trots att hennes hyresvärd varit hygglig nog att låta henne vänta med hyran till nästa år finns ingenting.

”Vi har inte råd att göra någonting, jag måste be om hjälp med allt. Jag har varit självständig i hela mitt liv och skäms över att vara beroende av andras hjälp.”

Med självständig verkar hon – om inget drastiskt förändrats i hennes liv den senaste tiden – mena att hon inte drabbats av oförutsedda utgifter någon enda gång. Det är inte självständighet, det är tur. Eller möjligen en före detta make som täckt upp, men som inte längre kan eller vill göra det.

Jag tycker synd om Helén och ännu mer synd om hennes barn, men jag skulle verkligen vilja veta om hon inte känner något eget ansvar för sin situation. Vad hade hon gjort om hyresvärden hade satt hårt mot hårt och – helt rimligt – krävt hyra eller hotat med vräkning?

Är man vuxen och har ansvar för sitt liv, och i detta fall för ytterligare två människor, kan man helt enkelt inte ha obefintliga marginaler och få sin tillvaro fullständigt krossad trots att man slipper betala för mat och husrum. Jag undrar hur många svenskar som lallar runt i en rosenskimrande låtsastillvaro utan buffert eller skyddsnät. Jag har en känsla av att några av dem kommer presenteras i kvällstidningarna de närmaste veckorna, som en julkalender i ansvarslöshet.

Cybermåndag

Jag är inte mycket för temadagar påhittade av handeln, vare sig det är Kanelbullens dag eller Internationella popcorndagen. Det finns ett sånt här tema varenda dag, ibland flera. Idag är det exempelvis både Guldsmedens dag och Kåldolmens dag.

Och Cyber Monday. Alltså vad är det för skit?! Jag kan fördra Black Friday. Det är ju inte på något sätt en svensk tradition utan, som så mycket annat, något man hämtat rakt av från USA (även om jag är osäker på om de även där utökat den till Black Week eller Black Weekend). Men Cyber Monday är ju knappt ens en tradition i USA.

Vad är poängen med en ”handla för handlandets skull”-dag tre dagar efter föregående ”handla för handlandet skull”-dag? För att den ena sker på nätet och den andra också gör det? Men visst, poängen är naturligtvis att vi ska handla på oss en massa skit vi inte behöver. För att det är billigare.

Än vad? Att inte handla är alltid exakt hundra procent billigare än att göra det. Själv åker jag möjligen till Willys idag och veckohandlar för någon hundring. Inte som en hyllning till konsumtion eller för att fira att jag saknar vett utan för att det börjar bli lite tomt i kylen.

Limpa

Min idé att baka allt matbröd själv funkar bra. Jag har numera alltid jäst och mjöl hemma och har fått rutin på att baka när det börjar bli tomt i frysen.

Den här gången tänkte jag baka en limpa för omväxlings skull. Jag tycker att det ofta blir lite för sött och onyttigt, men ibland får man unna sig. Detta behövs:

jäst, 50 g
mjölk, 2,5 dl 
vatten, 2,5 dl 
sirap, 0,5 dl
salt, 1,5 tsk
rågsikt, 5 dl
vetemjöl, 9 dl
smör/margarin, 100 g

Och för pensling:

kaffe, 1 msk
sirap, 1 msk

Blanda mjölk och vatten, värm upp till runt 37 grader och vispa ner jästen. Sedan ner med resten av ingredienserna och en noggrann bearbetning med degkrokar.

Jäs under bakduk i minst en halvtimme.

Knåda degen på mjölat bakbord och fördela i ett par smorda formar.

Jäs under bakduk i en halvtimme till. Slå under tiden på ugnen på 200 grader. Grädda i nedre delen i c:a 30 minuter.

När du tar upp bröden, pensla dem med en blandning av kaffe och sirap. Kladda på ordentligt så att det blir en tjock yta.

Låt svalna, plocka ur bröden ur formarna och ät.

Toapappersförbud på gång?

I min ungdom hyrde jag ett tiny house på runt 20 kvm som stod på tomten hos en familj. Röret till boningshusets avloppsstam var kasst. Troligen hade rötter ätit sig in i det, men istället för att göra om och gräva ner det djupare löste man det genom att låta bli att spola ner toapapper. Alltså var jag tvungen att kasta pappren i soppåsar.

Inget jätteproblem för egen del, men som ni förstår var det ingen dröm att behöva upplysa besökare om arrangemanget. Men snart ska det bli mainstream, i alla fall i Tranås där det nu föreslås att toapapper inte längre ska slängas i wc:n.

Jag kan till viss del förstå avfallschefen. Reningsverkens verksamhet vore antagligen enklare om de slapp slåss med dasspapper. Men människor som inte ens orkar sopsortera tidningar lär knappast hjälpa dem särskilt mycket om man inte samtidigt inför tvingande lagstiftning för kameraövervakning av vattenlåsen i kombination med dryga böter.

Kanske om Tranåsborna fick ett alternativ, ett papper som inte sväller och kläggar igen lika mycket. Eller en pappersfri variant. Jag såg en video där en snubbe odlade någon slags malbuske kallad blue spur flower på engelska (Plectranthus ecklonii på latin) bara för att bladen lämpade sig som toapapperssubstitut.

Annorlunda pappersbal.

Själv är jag nog mer inne på alternativ till WC. Jag har bott med mulltoa och skulle lätt kunna tänka mig ett nytt boende med någon form av komposttoalett. Om vi snackar miljö känns det feltänkt att klura ut nya lösningar för att kunna blanda gödsel med vatten, sedan transportera blandningen till ett reningsverk för att där återigen separera vattnet från övriga komponenter.

Datorstädning

Jag är papperspedant och har järnkoll på papper och pärmar. Jag kan när som helst plocka fram förrförra elräkningen eller mina gymnasiebetyg på tio sekunder. Jag strävar efter samma ordning i datorn, men är inte där än.

För det lönar sig. Åtminstone en dator med Windows blir trög eftersom den förr eller senare fylls upp av operativsystemet. Ju mindre skit i den, desto snabbare går den. Förutom den uppenbara vinsten, att man precis som i pärmar och lådor hittar bättre om sånt som inte ska vara där rensas ut.

”Här är den … någonstans.”

Att ta bort program jag inte använder och att inte ha en massa skit på autostart är jag ganska bra på. Värre är det med e-posten. Mitt mål där är att in- och utkorgarna bara ska innehålla mejl som på olika sätt behöver åtgärdas, av mig eller andra. Resten ska sorteras i mappar alternativt kastas bort. Nu är jag snart där, men sedan kommer den stora utmaningen – att behålla det så.

Ett annat projekt jag tagit tag i är att rensa bland bokmärken i webbläsaren. Varje gång jag bytt dator har jag exporterat bokmärkena till den nya. Ibland har det varit så rörigt att jag låtit dem ligga kvar i en mapp kallad ”importerade bokmärken” eller liknande och börjat på ny kula vid sidan om. Ja, jag hör själv hur dumt det låter. Igår rensade jag bort 80-90 procent av dem. En del hela mappar hamnade i papperskorgen. I den mån de hade varit intressanta var adresserna inte aktuella, och en hel del gamla bloggar av människor jag glömt i ämnen som inte längre intresserar mig.

Dassläsning i all ära, men ...

Poängen med att spara papper/filer/prylar är ju att man både ska ha nytta av dem och hitta dem när man behöver dem. Även om jag inte levt som jag lär tycker jag att ”less is more” är lika användbart i digital form. Hur gör ni för att hålla datorer och telefoner rena från brus och skit? Eller gör ni inte det?

Ännu ett friskoledrev

Den senaste tiden har det blossat upp en ny friskoledebatt. Kritikerna stör sig på att (en del) friskolor tjänar pengar som de delar ut till sina aktieägare. Pengar som de kommunala skolorna skulle kunna använda till jättebra grejer.

Eller inte. För ett år sedan skrev jag ett inlägg jag fortfarande är nöjd med där jag ifrågasätter om kommuner verkligen ska driva skolor. Hur populära och funktionella friskolorna än blir är det ju alltid dessa som ifrågasätts. Inte de kommunala trots att många av dem inte tycks få till bra undervisning och trygga miljöer hur mycket pengar man än ger dem.

Håltimme.

Jag säger inte att alla friskolor är bra och att alla kommunala är skit, men det faktum att många väljer friskolor är väl ett bevis så gott som något på att de fyller en funktion? Och, som vanligt, att fria marknadsaktörer kan gå med vinst rör mig inte i ryggen så länge vi får valuta för skattepengarna.

Och varför är det bara undervisnings- och vårdföretagen som är ett problem? Friskolekritikerna stör sig sällan eller aldrig på de som tjänar pengar på att bygga skolor eller trycka skolböcker. Eller Sodexo, det multinationella företaget med miljardvinst som tillhandahåller mat och städning i offentliga lokaler. Aldrig ett ont ord om dessa, vilket gör det lätt att tro att det är valfriheten i sig som skaver.

Stoppa valfriheten (krystat bildval, jag vet)!

Vänsterns ”lösningar” består i ett fortsatt förbud mot hemskolning samt att vid varje givet tillfälle rycka undan fötterna för de privata friskolorna. Blir inte blandningen av elever bra (enligt politikernas bedömning) ska man tvinga fram en bättre genom att bussa runt elever till skolor längre bort, som barnen och deras föräldrar inte valt. Vidare ska den obligatoriska skolan starta redan vid fem års ålder. Snart är det dags att tala klarspråk: Dina barn är inte dina barn, du lånar dem av staten.