Blomgåvor

Jag har gett bort blombuketter. För att det hör till och/eller för att jag räknade med att de kvinnliga mottagarna skulle uppskatta gesten. Vilket ju aldrig går att veta. Hittills har jag i alla fall aldrig hört talas om någon som inte sagt sig bli glad över blommor, för det hör också till det sociala spelet att säga så.

Själv tycker jag att det är ett hejdlöst slöseri. Snittblommor kostar multum och vissnar ganska snart. Som komiker har jag fått blomsterkvastar efter avslutat gig och varje gång tänkt: ”Varför?” Hade de sockrat gaget med motsvarande belopp hade det varit bättre. Det är såklart inte ett alternativ, lika lite som man kan ge sin dejt en femhundring i handen istället för blommor. Men jag gick faktiskt med i en Facebook-grupp som hette typ ”Artister som vill slippa blombuketter”.

Och jag ser att jag inte är ensam. En tjej på Twitter ställde följande fråga exklusivt till män:

Nästan ingen svarade att blommor vore mitt i prick, det är en bra present man blir glad för. De flesta hade föredragit en bok, alkohol eller nästan vad som helst. Blomsidor på nätet säger att det absolut är vettigt att ge män blommor och det skulle jag också säga om jag sålde blommor, men varken jag eller Twitter tycks hålla med.

Själv föredrar jag i alla lägen något mer användbart. Vill man hålla sig kvar i blomläge kan man ge bort grönsaker som liknar en blombukett, och då går det ju lika bra med selleri. Färsk basilika funkar också, som kan mixas med några kvistar dill eller persilja om man vill spexa till det. Om man inte vill gå all-in grönsaksbukett.

Men världen består ju inte bara av blommor och mat. Jag skulle gärna ta emot vilken typ av förbrukningsvara som helst – diskmedel, glödlampor eller toapapper (även om jag skulle bli lite förvånad om jag fick skithuspapper av en dejt). Men hur kommer det sig att män inte har samma intresse för snittblommor, guld och smycken som kvinnor? Jag skulle tro att det just handlar om att de saknar praktisk nytta, och att det är av samma anledning som kvinnor (nej, jag vet, inte alla) gillar dem. Vi är helt enkelt olika. Andra teorier?

Jullån

”Jullån” är tydligen det nyaste i snabblånesvängen. SVT chockas över att lån beviljas till människor med betalningsanmärkningar och låga inkomster. Inte så konstigt med effektiv ränta på 9483 procent.

Den siffran är såklart extrem, men den speglar bara förhållandet mellan tillgång och efterfrågan. Alternativet för en person med betalningsanmärkningar är inte lägre ränta utan inget lån. Det vore såklart inget dumt alternativ för den enskilde låntagaren, men det fina är att den möjligheten alltid finns.

SVT lägger dock ingen som helst energi på låntagarens ansvar. Istället bombar de ut artiklar där låneföretagen beskrivs som ”boven i dramat”. Vi kan t ex läsa om 25-årige Patrik som tog ett billån, men glömde att köpa bil utan hann shoppa bort pengarna på annat. Han hade för övrigt redan obetalda snabblån och säger i en bisats att ”jag har själv satt mig i den här sitsen”, men resten av intervjun och hela artikeln handlar om att det är för lätt att ta lån och att långivarna gör för dålig kontroll av låntagaren.

Det kan tyckas tjatigt att jag tar upp dessa artiklar igen, men jag lovar att jag ignorerar dem 99 gånger av 100. Jag håller med om att låneföretag med tusentals procent i ränta erbjuder riktigt dåliga tjänster, men ett avtal har alltid minst två parter.

Så hur ska vi ha det? Bör myndighetsåldern avskaffas och ersättas av ett prov eller bör myndigheten återtas när man visat sig ovärdig? För vi kan ju inte ha ett system där alla människor har alla rättigheter, men är fria från skuld om de klantar till det.

Nästan gratis Ferrari

Signaturen ”Undrar” tipsade i kommentarsfältet om en artikel och det gör jag också. Undrar alltså. För artikeln handlar om hur billigt det är att köpa och äga en ”superbil”, exempelvis en Ferrari 488 Spider.

”Jag misstänker att du kommer tycka att det kanske inte är så farligt ändå”, skriver krönikören, och berättar att den visserligen kostar 2,5 miljoner begagnad, men tar man lån på två miljoner till tre procents ränta, räknar med 60 procents restvärde och en avtalstid på 36 månader blir månadskostnaden inte mer än 18000 kr. Kan man istället slanta in 750 papp räcker det med 10000 kr varje månad.

För själva bilen alltså. Service kan kosta runt 20000 kr per år. Om man inte väljer just märket Ferrari för då är den gratis de första sju åren. Försäkring kostar c:a 35000 kr om året, om du inte ”är ung och bor i en 'no-go-zon'” för då kan den kosta 80000 kr. Nu gissar jag vilt, men är du ung och bor i en no-go-zon kanske du inte lägger varken 500 eller 750 tusenlappar på en leksak.

Garage är en god idé.

Eller 2,5 miljoner. För faktum är att det faktiskt är det den där tvåochenhalvmiljonersbilen kostar, även om du bilhandlaren hjälper dig att låna till den. Det finns de som tycker att det är värt pengarna. Men slutsatsen ”Många blir förvånade hur överkomligt det faktiskt är” säger nog mer om krönikörens umgänge och deras omdöme än om verkligheten.

Spela på aktier

Det finns en gammal historia som tillskrivits alla möjliga, som går ut på att när hisspojken eller taxichauffören (underförstått: en outbildad dåre som inget begriper) började snacka aktier blev det tydligt att börsen skulle gå ner.

Nu vet vi (förhoppningsvis) att börsintresse inte kräver en formell utbildning. Det funkar bra med sunt förnuft och idogt arbete. Kolla bara på Burk-Curt som drog ihop tolv miljoner med hjälp av pantburkar och kloka investeringar.

Men med det sagt är inte aktier för alla. En del, för att inte säga de flesta, borde hellre köpa ett par indexfonder och ägna sin investerartid åt att dra ihop mer pengar, vare sig de gör det genom att samla burkar eller har någon annan inkomst. Det beror på att de inte vill göra det jobb som krävs för att bli en duktig investerare. Eller också att de inte förstår vad som krävs. Bägge alternativen är lika illa. Ett sådant exempel såg jag häromdagen.

Han har alltså fått en rejäl summa pengar och är klok nog att inse att han inte kan ramla in på börsen och köpa vad som helst, eller som han själv uttrycket det ”spela på lite aktier å sånt”. Vidare verkar han någonstans i bakhuvudet ha snappat upp att rådgivare ofta har ett egenintresse i vad som köps och att det inte är bra för kunden.

Bilden kommer från en låst Facebookgrupp jag inte är med i, så jag vet inte vilka råd han fick. Gissningsvis ”Köp Trisslotter, din dumma jävel” och det tycker jag vore både elakt och orättvist. För här har vi en kille som inser sina begränsningar. Hans fel är bara att han tycks tro att han måste och kommer att nå expertnivå nästa vecka.

Själv har jag handlat med aktier sedan 1987. ”Å sånt” sedan mitten av 90-talet. Efter dryga 30 år är jag fortfarande långt ifrån expert. Kanske hade jag varit rikare om jag konsekvent hade hållit mig till indexfonder, och ju äldre jag blir desto mindre risk verkar jag vilja ta.

Om vi ger ”Mr Noobie” fördelen av tvivel (nej, det finns ingen riktigt bra översättning av ”benefit of doubt”) var verbet ”spela” ett olyckligt ordval. Kanske vill han bara tydliggöra att han förstår att det finns risker. Värre då att han kallar sig nybörjare men ändå bara ”behöver lite ekonomisk rådgivning” för att bli självgående. Den inställningen kan bli kostsam.

Jag är varken expert eller rådgivare, men skulle jag ändå ge tips här skulle jag säga:

• Ta gärna råd, men köp inget du inte själv begriper.
• Läs bloggar och böcker, lyssna på poddar och föredrag. Försök att förstå börsens mekanismer.
• Gå långsamt in i marknaden. Du blir inte fattig av oplacerade pengar utan av dåliga investeringar.
• Sprid riskerna. Låt ingen investering bli större än fem procent av din förmögenhet.

Om du efter sex månader tycker att börsen är intressant, inte bara för att du kan tjäna pengar där, läs inlägget här uppe noggrant. Om du reagerar på formuleringen ”spela på lite aktier å sånt” kan du – väldigt försiktigt – börja köpa enskilda aktier. Men bara då! I annat fall, håll dig till fonder och inse att kunskapen om din egen begränsning är en av dina viktigaste tillgångar.

Som man ropar får man betala

Igår skapade EFN:s Ara Mustafa lite turbulens hos Finanstwitter genom denna tweet:

Han utvecklade det sedan med att han inte vill införa en lag utan bara att Blocket borde ta striden med så kallade scalpers, som blockerar marknaden enbart i syfte att driva upp priserna och sno åt sig mellanskillnaden. Ara har en poäng och är inte ensam om att se problemet. På Twitter fick han dock många mothugg och här kommer ett till.

Det är ett problem att ingenting längre finns i lager. Nästan allt produceras ”just in time” och gör marknaderna mottagliga för den här typen av attacker. Nu är det inte längre bara konsertbiljetter som köps upp i stora kvantiteter för att sedan säljas vidare till ockerpris. Denna gång gäller det spelkonsoler. Tidigare i år var det munskydd.

Jag ser två problem med ”förbudsmetoden”. Det första är att den fria marknaden måste få vara just fri. När man väl börjat manipulera den finns ingen hejd, vare sig det är staten eller Blocket som står för manipulationerna.

Min andra invändning är att grunden för problemet faktiskt inte är scalpers, det är vi själva. Om vi konsumenter kräver och är villiga att betala för att få hem varorna nu-nu-NU (!) kommer det till slut bli det enda alternativet. Den som kan leverera pålitligt och billigt, men lite långsammare slås ut, och de som reserverar varor i syfte att sälja dem vidare kommer att bli rikligt belönade så länge vi är villiga att betala dem.

Vår förändring, att inte längre acceptera att eller ens kunna vänta, hejas på av producenter och reklammakare. De vill att vi ska vara lättstyrda, vana att varken behöva reflektera eller vänta. De tjänar pengar på konsumenter som måste ha sin dagliga dos av omedelbar belöning.

Om kunderna tar reda på listpriset för en Playstation, sedan väntar tills de kan få köpa den för det priset och förklarar för sina barn att de inte bara ska få en spelkonsol utan också en viktig kunskap för framtiden, tålamodets ädla konst, så skulle just denna marknadsmanipulation försvinna snabbare än du hinner ropa ”avbetalningsplan”.

Fel SIDA stan

Då och då tycker politiker att det är en bra idé att flytta ut myndigheter. Orter med få arbetsgivare kan få en nystart om statlig verksamhet kommer dit. Då behövs det ju plötsligt ett matställe, kanske butiker, skolor osv. Finns det lediga bostäder, desto bättre. Och den statliga verksamheten ska ju ändå fortleva. Jag kanske inte alltid tycker det, men det spelar ju mindre roll.

Den befintliga arbetskraften är däremot inte alltid flyttsugen. Det borde inte heller spela så stor roll, många hänger ju med ändå och andra får man ersätta. Men det förutsätter att inte ledningen ger fullständigt fan i besluten. 2018 bestämde regeringen att SIDA skulle flytta från fashionabla Östermalm till den pittoreska förorten Botkyrka. Då började SIDA leta nya lokaler – i Sundbyberg, och nu är det klart att det är dit de flyttar.

För er som eventuellt inte har koll på Stockholmsgeografin kan jag avslöja att det ligger ganska långt från Botkyrka. Från Valhallavägen där de ligger nu är det ganska exakt 180 grader åt fel håll. Officiellt handlar det om att Botkyrka saknade en lämplig lokal för denna svällande och ganska meningslösa verksamhet, men det är ingen vild gissning att personalens reaktioner spelade roll. 25 procent hotade att säga upp sig.

Så, tar någon generaldirektör Jämtin i örat nu och förklarar att Sumpan inte ligger i Fittja? Troligen inte. Vem får betala för allt detta? Troligen du.

Hur mycket internet behöver du?

Jag har fast bredband med fri surf och det kommer jag ha så länge jag bor kvar, men tänkte att det för framtiden kan vara bra att ta reda på hur mycket internet jag faktiskt använder och behöver. Både i en ny bostad och på resande fot. Surfar man med mobiltelefon är det en enkel räkneövning, men i en dator är det inte det.

Till slut blev jag tipsad om programmet Networx som får ticka i bakgrunden nu och som enkelt berättar hur många megabytes som laddas upp och ner, per timme, dag, vecka och månad, i tabell- eller diagramform. Den ambitiöse användaren kan också exportera data för att mixtra med den i ett eget kalkylblad, men det är inget som intresserar mig.

Men jag tror på sånt här, att aktivt ta reda på sina egna vanor och behov. Inte bara för datoranvändande utan för allting. Det primära problemet för Lyxfällandeltagare är inte att de bränner mycket pengar utan att de inte har en aning. Det är svårt nog att ändra sina ovanor när man vet om dem.

Efter 30 dagar kostar programmet pengar, men vid det laget vet jag redan allt jag behöver veta. Redan efter en vecka kunde jag konstatera att fri datamängd lär vara nödvändigt för mig även framöver. Bra, då vet jag det.

Avslutningsvis ska jag säga att jag inte tar något som helst ansvar för programmet. Jag vet inte om tillverkaren SoftPerfect kommer försöka sälja din surfhistorik till högstbjudande eller om de ens, rent tekniskt, får den informationen.