Ännu en kränkning

Så var det dags igen. När Helen och hennes man fick reservdelar till grävmaskinen hade Frillesås Bil & Traktor utan extra kostnad skickat med en kalender med lättklädda kvinnor, men istället för att kasta bort kalendern som hon inte ville ha (vad maken tyckte framgår inte, men han gjorde nog klokast i att hålla med) kontaktade hon leverantören. Bra! Man ska säga vad man tycker.

Frillesås Bil & Traktor (som SVT troligen stavar fel gång på gång för att inte ge dem reklam) svarade då att de också har en kalender med lättklädda män och frågade Helen om hon ville ha den istället. Att de i detta utskick valt kvinnokalendern gissar jag berodde på att beställningen stod i makens namn.

Det ville inte Helen, hon ville vara kränkt. Så då ringde hon SVT och där fick hon vara det. SVT som i sitt reportage visar upp blurrade bilder från kvinnokalendern (märkligt nog inga bilder från manskalendern, så jag antar att den inte var lika upprörande?) berättar med allvarlig reporterröst om det hemska som hänt.

Sedan ställer man företaget (som för övrigt har en 50/50-könsfördelning i styrelsen) mot väggen. De berättar att kalendrarna är mycket populära och efterfrågade och att man aldrig tidigare kritiserats för dem. Fortsättningsvis ska man bara ge dem till kunder som uttryckligen ber om det, vilket många tydligen gjort den senaste veckan, undrar varför.

Jag skulle inte själv hänga upp en kalender med nakna kvinnor på mitt kontor. Inte för att det vore förnedrande mot de modeller som tagit betalt för att medverka utan för att det skulle riskera att framställa mig själv som en äcklig snuskhummergubbe, men vad åstadkom Helen och SVT här? Förutom reklam för Frillesås Bil & Traktor fick jag bilden av att kvinnor inom svenskt jordbruk tar sig själva på väldigt stort allvar. Hade jag själv varit i branschen hade jag tänkt både två och tre gånger innan jag vågat anställa en kvinna. Dumhet-Jämställdhet 1-0.

När skiten träffar molnet

I måndags låg Google nere en stund. Med Google menar jag i detta fall Google-konton, Gmail, Blogspot och Youtube. Det gjorde att jag inte kunde svara på bloggkommentarer jag såg att jag hade fått, men det var ett I-landsproblem som hette duga.

Andra drabbades värre. Det tog nog inte fem minuter innan människor grät ut i (ej Googleägda) sociala medier att de inte längre kom åt sina dokument i ”molnet”. Jag är kanske den enda svensk som inte tycker att det är den naturligaste sak i världen att dela alla sina datafiler med Google. Istället har jag en extern hårddisk till vilken jag säkerhetskopierar alla dokument. Nu finns säkert USB-minnen för någon hundralapp. Min är lite större, men har också hållit ett decennium.

Nu tycker inte jag synd om mig själv. Tvärtom, jag kunde ju frossa i skadeglädje där i måndags. Men framförallt tänkte jag på hur bräckliga våra rutiner är, särskilt när vi gör oss beroende av stora företag som inte ens går att mejla eller ringa.

Vad gör vi åt detta? Jag betalar gärna lite för att slippa vara i klorna på de största kolosserna. Man bör också ha mejlkonton hos olika leverantörer (jag gillar ProtonMail) för att inte bli helt låst när det krånglar. Så varför har jag fortfarande min blogg på Blogspot? Det bor en hycklare i oss alla.

Privatekonomi i skolan

Nordnets Frida Bratt har skrivit om privatekonomiundervisning i skolan och fått medhåll av lärare att behovet är stort. Jag har själv varit inne på ämnet tidigare och tyckt ungefär likadant.

Men det kommer inte hända. Först och främst finns inte den politiska viljan. Förslag har kommit under flera regeringar av olika färg med utbildningsministrar från fyra olika partier, så hade politikerna velat hade det redan skett. Istället trycker man pliktskyldigt in lite privatekonomi under hemkunskap och matte. Att detta inte duger behöver man inte ens läsa kronofogdestatistik för att se.

Nästa punkt är ännu mer förtvivlad. Det handlar om tid och förkunskaper. Vi som inte har barn i skolåldern glömmer ibland hur jävla dålig den svenska skolan har blivit. Här är ett par kommentarer från lärarna i Frida Bratts reportage:

”Jag försöker få mina 9:or att inse betydelsen av ett sparande. Jag har märkt att eleverna har ganska stora problem med ränta och procent.”

”Det är relativt lätt att klämma in privatekonomi i grundskolan, men frågan är om eleverna är mogna att ta till sig allt detta i grundskolan eller om de ska arbeta med vissa av frågorna på gymnasiet när det är mer aktuellt.”

Själv hade jag bra kläm på procenträkning hyfsat tidigt i mellanstadiet, men nu har tydligen inte ens niorna kommit dit. Och då ska man alltså vänta tills ”det är mer aktuellt”, när ungarna praktiskt taget är vuxna. Det är så dags då.

Min slutsats blir att om du vill att ditt barn ska lära sig privatekonomi (och vill du inte det är du en mycket märklig och/eller elak människa) så får ni fixa det själva. Som det mesta alltså. Ge barnen veckopeng så snart de kan förstå den, och en chans att påverka den genom att fullgöra olika sysslor. Barnarbete? Möjligt.

Men sluta inte där! Ge ungarna en aktieportfölj och diskutera innehållet i den. Förklara ränta (man behöver faktiskt inte kunna procenträkning för att fatta grunderna), lån och sparkonton. Låt dem sitta med när familjens budget diskuteras, och lär dem den ädla konsten av att välja och välja bort. Lär dem att med hjälp av tålamod, självbehärskning och kloka val styra sin egen ekonomi – tidigt!

Eller vänta och låt skolan bestämma om det är läge att introducera barnen för privatekonomiska frågor strax innan de blir myndiga, eller om det anses kränkande för barn med fattiga föräldrar och (för det brukar höra ihop) dålig koll på sin egen privatekonomi. Jag vet hur jag skulle välja.

Myndighets-sms:et

Antar att jag inte behöver upprepa det sms som skickades ut av MSB och FHM (som passade på att lansera den nya och hittills okända förkortningen Fohm) igår, men så här löd det:

”Information från myndigheterna: Följ de nya skärpta råden för att stoppa spridningen av covid-19. Läs mer på webbplatsen Krisinformation.”

Jag vet inte vem som formulerat detta, men skulle jag skriva en text som sedan skickades till 22 miljoner mottagare hade jag slipat en stund på den. ”Från myndigheterna”? Jag får samma känsla som president Ronald Reagan:

Sedan ”Följ de nya skärpta råden”, inte följt av de nya skärpta råden och inte ens av en länk till dem. Kanske finns det en poäng att inte skicka länkar, men fick de slut på tecken när de skulle skriva ”krisinformation.se”? Jag vet inte vad ni har för surfvanor, men det är inte en adress jag kan i huvudet så jag vet inte vilken ändelse den har. T ex verkar krisinformation.nu vara ledig. Regga den domänen snabbt om ni vill ha några hundratusen träffar.

Mest funderar jag över vad detta kostar. ”Kan vi rädda ett enda liv genom att göra detta, så är det värt det”, säger Morgan Olofsson. Ni vet, den där gamla tv-hallåan som ser ut som Boxer-Robert. Han har tydligen blivit kommunikationsdirektör på MSB nu.

Morgan till höger.

I och för sig tror jag inte att detta sms räddar ett enda liv, det devalverar antagligen bara kraften i framtida meddelanden från ”Myndigheterna”, men jag hade ändå velat veta hur mycket pengar man brände på detta som istället hade kunnat användas för vettig information, munskydd, IVA-platser, handsprit, c-vitamin, sjuksköterskor, myndighetsfika, zink, syrgas …

Vem bor här?

Varje år skriver sig 20000 personer på fel adress. En del av misstag, hur det nu är möjligt att sjabbla till sin egen bostadsadress. Men många (hur många är det ingen som vet) gör det för att mygla till sig diverse bidrag. Skatteverket kan inte göra någonting.

De måste nämligen veta var en person bor för att kunna skriva ut honom/henne från den felaktiga adressen, trots att ägaren till bostaden garanterar att personen inte bor där. För så säger reglerna, men så ändra dem då!

Jag vet inte hur Arbetsförmedlingen fungerar nu, men när jag var arbetslös i mitten av 90-talet vet jag att när myndigheten hade svårt att få tag i en arbetssökande valde de ibland att stänga av vederbörande från a-kassan. Då brukade de nämligen höra av sig.

Rimligheten i det kan diskuteras, men redan nu borde det väl vara möjligt att stoppa den som bevisligen har skrivit sig på fel adress från att ta emot alla former av skattefinansierade bidrag tills de kan presentera en korrekt adress? Och från och med nästa vecka borde Skatteverket ges rätt att skriva dem på en kommunal övervakningsadress i väntan på att personen är uppspårad. Nu har vi ju lärt oss att lagar kan snabbutredas på några dagar bara viljan finns. Jag vill.

Brödbak=skatteflykt?

Fastnade i det här med eventuell beskattning på insparade utgifter som jag skrev om nyligen. Norrlandsräven gjorde mig uppmärksam på ett hårresande utspel (nej, okej, jag har inte så mycket hår att resa, men skäggresande då). Det var den gamla sosseministern Anna Hedborgs syn på hembakt bröd som skatteflykt.

För om vi bakar vårt eget bröd istället för att köpa det blir både BNP och statens skatteintäkt lägre. I förlängningen gör kanske de minskade utgifterna att vi jobbar mindre. Nyss nämnda Anna Hedborg kallade hemarbetande kvinnor för förrädare. Det var 1981. På den tiden valde familjer att leva på en lön, något som nästan ingen gör idag.

Kanske är det samma mekanism som slår till nu när en och annan ”FIRE-tok” går ut och vevar i media och möts av statligt hat. Det skulle ju kunna bli en större trend, något som absolut inte får ske. Inget får hindra skatteuttaget!

Men kanske beror det på vilket samhälle vi vill ha. Ska vi alla vardagar lämna ifrån oss barnen från 1,5 års ålder och låta staten rusta dem inför livet medan vi själva är lydiga konsumenter/arbetstagare på bekostnad av både miljö och mental hälsa? ”Hela Sverige ska leva”, säger politikerna. Samtidigt verkar de agera för att ingen ska leva. Möjligen några timmar på helgen, men där dras gränsen.

Nej, alla kan inte drabbas

SVT skriver om pensionären Tomas som ledsnade på låga bankräntor för sitt sparkapital, men istället för att köpa fonder hos banken, eller ännu hellre starta ett konto hos Nordnet, Avanza eller annan nätmäklare, surfar han runt på nätet, hittar ett företag han tror är reggat i London och öser in pengar där. Oklart hur mycket, men han blir blåst på rubbet.

Så vad gör han då – funderar över vad han hade kunnat göra annorlunda? Den första träffen vid en webbsökning på Aspen Holding har rubriken ”Aspen Holding Scammed You?”. Sedan följer företagets hemsida. Det hade kunnat vara en ledtråd.

Nej då, trots magplasket har Tomas nu fått blodad tand. Han hittar ett annat utländskt företag ”med avancerad finanshemsida” (ja, det gick ju så bra senast) som fördömer de som tidigare lurat Tomas. Enligt hans logik måste de därmed vara pålitliga, så in med resten av degen. Men nej, tänk att det bar sig inte bättre än att även detta företag var mer behjälpliga vid insättning än vid uttag och vid det här laget är hela sparkapitalet puts väck, över en miljon.

”De sista pengarna fick jag av min mor. Min bror säger att hur kan du vara så dum, är du inte klok som gör så. Men alla kan råka ut för det här.”

Nej, alla kan inte det. Inte ens en gång, men att göra samma tavla två gånger kräver en alldeles särskild nivå av naivitet. Varför inte bara köpa vanliga aktiefonder hos en svensk bank man vet existerar på riktigt och som lyder under regler och myndigheter man förstår istället för att börja sin investerarbana med internationell handel i palladium? Tomas är 71 år gammal. Har livet verkligen inte lärt honom någonting?