Bidrag ger fusk

”Tillväxtverket arbetar för hållbar tillväxt och konkurrenskraftiga företag”. Eller inte. Kanske är det läge att de döper om sig till Bidragsverket. Eller Fuskverket för det tycks gå hand i hand. Redan förra våren pratades det om att de som tog emot coronastöd fuskade, och Tillväxtverket utredde.

Regeringen låtsades i vanlig ordning visa handlingskraft. Nu skulle fusket stävjas! Fast ett halvår senare kan man konstatera att risken att åka fast tycks försvinnande liten. 1700 tips har lett till c:a 80 polisanmälningar. Av dessa verkar ungefär 90 procent läggas ner. Sedan gäller det ju att lyckas sätta dit någon också.

Men inte blir väl vi nyhetskonsumenter förvånade om det slutar med att fusket med korttidsstöd (som nu förlängts fram till juni i år och möjligen borde heta långtidsstöd) lämnas helt obeivrat? Kunde man inte ha räknat ut det innan? För så här blir det ju alltid när man hittar på olika typer av tillfälliga bidrag. Det fuskas hejdlöst och tillfälligheten förlängs tills den är snudd på permanent.

Det saboterar dessutom den fria marknaden, tvärtemot Tillväxtverkets uppdrag. Om konkurrenterna får bidrag måste man själv ansöka för att hänga med, och om alla andra fuskar är det svårt att stå emot. Bidrag är lite som doping, vinnaren tar pengarna och det utgår inget bonuspris till bästa cyklisten eller löparen som går i mål ren (på 23:e plats).

Sänk istället arbetsgivaravgifterna generellt (jag förstår faktiskt inte varför det ska finnas en straffskatt på att anställa) och låt de företag som lyckas bäst tjäna pengar. Kriser kommer alltid innebära att företag får varsla och lägga ner. Förhoppningsvis hittar både ägare och anställda livskraftigare verksamheter. Naturligt urval, hette det på Darwins tid.

Åttahundratusen tv-apparater

Verkar som att årets julklapp inte blev stormköket och jag ramlar inte precis av stolen av förvåning att det istället verkar bli tv:n.

Åttahundratusen nya tv-apparater bara i år. Oj, vilket otur folk verkar ha haft med sina skärmar. För inte byter de väl ut fullt fungerande hemelektronik? Jo, de har suttit hemma mycket mer i år och det innebär av någon anledning att den gamla tv:n inte duger längre. Den är väl inte tillräckligt ”smart”. Eller stor.

”Det är framför allt de större modellerna som säljer bäst, 65 tum eller större har ökat med 50 procent sen förra året.”

Ser tittarna sämre nu? För har de inte byggt om sina vardagsrum sitter de nog lika långt från tv:n nu som tidigare. Ändå ”behövs” 65 tum eller större mot 42 tum för bara ett år sedan och 28 tum några år innan dess. Jag är inte dummare än att jag fattar att man tycker att tv-upplevelsen ökar med storleken, men stämmer det?

Jag har berättat på bloggen om när jag var hemma hos en kompis och alla samlades framför den nyinköpta tv:n för att uppleva 4K-upplösning. Först var det ett jävla zappande för att hitta något program som sändes i den kvaliteten. Till slut hittade man ett som ingen var intresserad av, men där man skulle se skådespelarnas finnar tydligare. Själv började jag titta på tv-tittarna istället och tänkte: ”Driver de med mig, för något annat kan de väl omöjligen få ut av detta?”

Jag har kvar samma känsla. Fast nu har säkert alla som var där bytt tv minst en gång till, flera finns säkert med i årets statistik. Själv har jag fortfarande ingen tv och känner att det är det bästa tv-alternativet av alla. Jag tar en skogspromenad istället för i skogen här borta lär det vara en väldigt fin upplösning utan pixelfel.

Hållbarhetsvärdelös

Den 30 december skickade Avanza ett mejl med rubriken ”Ditt 2020 i siffror!” till alla sina kunder och en länk där man kunde kolla utvecklingen av sin depå i kronor och procent, sina bästa och sämsta innehav och lite annat.

Genom att låta oss dela våra siffror i sociala medier genom att trycka på en knapp fick Avanza lite extra reklam. Smart av dem, men behöver vi verkligen detta? Jag vill såklart inte införa ett förbud för jämförelsetjänster, men även om jag kan förstå att folk vill kolla sina siffror behöver de väl inte delas överallt?

Och när jag ändå börjat negga, vill jag säga några ord om den med god marginal mest meningslösa uppgiften i sammanställningen, ens fondinnehavs ”hållbarhetsvärde”.

Hur räknas detta ut, kanske du undrar. Vad är ett bra värde, vad är kriterierna, vad är vitsen? Det undrar jag också. Eller rättare sagt, det skiter jag i! Alla som pratar miljö tycker sig ha de mest hållbara förslagen, men alla tycker olika. Jag har t ex ingen aning om Avanzasiffrorna premierar kärnkraft eller solenergi, plast- eller papperspåsar, diesel- eller elbilar. Bara att det finns experter på olika nivåer som förespråkar än det ena, än det andra. Kan vi inte bara få välja våra investeringar själva utan att få hållbarhetspekpinnar uppkörda i ögonen?

Jo, nästan. Man kan skapa sin egen ”hållbarhetsstämpel” på Avanzas hemsida. ”Här kan du välja att undvika branscher som du anser påverkar miljö och klimat på ett negativt sätt.” Där kan man t ex välja bort kärnkraft, men man kan inte välja bort vind- eller vattenkraft. Så mycket för den valfriheten.

Imorgon lovar jag att blogga gladare. Äh, lovar är ett starkt ord, men jag ska försöka.

Vi vänder blad

Jag är motståndare till offentliga nyårslöften. Eller, ni andra får göra hur ni vill, men jag tror inte på att deklarera för världen vad jag eventuellt vill förändra i mitt liv. Däremot brukar jag själv fundera över livet vid nyår och då är det bra att göra det så produktivt som möjligt så att det inte bara blir ett ältande över årets misslyckanden.

2020 blev framförallt året jag inte flyttade, men jag tröstar mig med att det banne mig inte var mitt fel! 2019 var året jag inte sålde mammas lägenhet och det höll nästan på att bli en repris, men efter halva 2020 blev jag av med den. Detta blev också året då jag opererade hjärtat. Nog så dramatiskt även om det var en förhållandevis enkel procedur.

Och för mig som för alla andra blev 2020 Virusåret, vilket påverkade allt i föregående stycke, men även om det kommer att störa oss även 2021 är det hög tid att vända blad och blicka framåt!

Ibland plockar jag fram papper och penna för att klargöra för mig själv vad jag borde göra under året som kommer, men de stora dragen borde jag klara av att hålla i huvudet. Jag har sällan några finansiella mål för året. Det har jag inte heller nu, men hoppas och tror att det ska hända mycket även på det privatekonomiska planet.

Men eftersom jag inte tänker redogöra för planerna blir den här texten fullständigt ointressant om jag inte går vidare nu. Därför vill jag passa på att önska alla läsare en synnerligen god fortsättning på det nya året!

Oavsett om ni specar upp tydliga nyårslöften kan jag rekommendera att grubbla över framtiden och för det är nyårshelgen som klippt och skuren. Tar man bara dagen som den kommer är min erfarenhet att man lätt trampar på i gamla fotspår tills det plötsligt är nyår igen. Inget fel med det om man är nöjd. Antar jag, just den känslan är mig tämligen obekant.

Lyckans algebra

Aktiepappa gjorde mig uppmärksam på ett klipp om en bok som jag tänkte filosofera lite kring nu eftersom jag tycker att det kan passa vid nyår då kanske fler än jag funderar över året som gått och vad jag vill göra det närmaste året och efter det. Vi tar det från början.

Boken, som jag inte läst, heter The Algebra of Happiness och är skriven av professor Scott Galloway. Det verkar vara en fiffig gubbe som är värd att lyssna på. Själv blev jag intresserad inte minst för att jag inte alls höll med honom i klippet. Här är hela intervjun:

Sevärd, men här tänkte jag inrikta mig på det korta klipp jag länkat till ovan. Vill ni se den direkt på Youtube spolar ni fram den inbäddade videon till 21.52. Sammanfattningsvis menar Galloway att det inte är vettigt att följa sin passion som ett sätt att bli framgångsrik. Istället bör man satsa på en karriär man har talang för och sedan satsa tusentals timmar på att bli ännu bättre på den. Hans exempel är skattejurist. Inget barn är passionerat intresserad av skattejuridik, men när du är en snuskigt rik skattejurist kommer du att vara det.

Även om du älskar gitarrer är chansen att bli rik betydligt större genom att starta gitarrimport eller en fabrik för gitarrsträngar än att försöka bli den nya Mark Knopfler, men tänkesättet förutsätter att framgång måste betyda ekonomiskt framgångsrik karriär och det gör det inte.

För några år sedan skrev jag en bloggtext kallad ”Följ drömmen” där man utgick ifrån att prioritera glädje i jobbet. PewDiePie skulle kunna vara en sån där riking som Scott Galloway varnar för. Lätt för honom att säga att man ska ha kul på jobbet, han är ju redan rik!

Felix S:t Clair Renard som jag också skrev om började på bank och jobbade med värdepapper i Stockholm och London, men blev snabbt fotograf och äventyrare istället. Han har nog bra ekonomi nu som 77-åring, men hade säkert tjänat mer på att fortsätta i banken. Fast då hade han inte fått se Antarktis eller hänga med Dalai Lama och Clint Eastwood.

Hade jag själv följt professor Galloways råd hade jag stannat kvar i skogsindustrin och förmodligen varit en välbetald chef nu. Säkert rik, men knappast lycklig. Det är ju det som är hela poängen med att spara pengar och leva ekonomiskt, att slippa ”bränna” halva livet för att sedan – i bästa fall – kunna ägna sig åt sina passioner.

Scott Galloway säger att om du väljer att jobba med din passion kommer du ångra dig så fort det blir jobbigt. Efter att ha hoppat av hans ekorrhjul tror jag tvärtom. När jag stötte på hinder som anställd i en bransch jag inte brann för var lönen den enda plusfaktorn, och i valet pengarna eller livet kommer pengar aldrig vara tillräckligt viktiga.

När du får problem i ett liv du har valt själv (och det får du, ingen arbetsplats består av enbart räkmackor, såvida du inte jobbar med ytterst nischad catering) kan du glädja dig åt att du ägnar dig åt det du vill och älskar. Och som jag sammanfattade min tidigare text i ämnet: ”Livet är väldigt kort. Sen är man död väldigt länge.”

ESG, det nya .com

I slutet av 90-talet kryddades snudd på varenda företagsidé med stickord som internet, IT och webb, oavsett om man jobbade med telekom eller gödsel. Dotcom kallades det eftersom en hemsida med ändelsen .com borgade för att man hade en blytung affärsidé. Så småningom kallades det IT-bubbla när det visade sig att man måste tjäna pengar också.

Ibland sägs det att vi lära av historien, men mänskligheten är himla duktig på att upprepa sina misstag. 2020 är ESG nyckeln till höjda nyckeltal. Det står för ”Environmental, Social, and Corporate Governance” och skulle kunna översättas med miljö-, social- och företagsstyrning. Ord som miljö, klimat, hållbarhet, mångfald, djurskydd, rättvisa, ansvarsfullhet betyder att här kan ni ösa in era pengar och förvandla dem till finansiellt guld.

Naturligtvis finns det bra företag som säger sig jobba med de här grejerna, men ju vanligare det blir desto mer skeptisk blir jag till företagsledare som snackar hållbart klimat och social rättvisa istället för att berätta om de tjänster och produkter företaget jobbar med.

Det är lite som när ett tjejband lanseras som tjejband. Ett bra band med kvinnliga medlemmar kallas för ett band, ett dåligt band med kvinnliga medlemmar benämns oftast tjejband. Det betyder inte att ett band som presenteras som tjejband behöver vara dåligt, men risken är överhängande.

Mina damer och herrar, The Shaggs!

Det fanns mycket bra i IT-svängen för tjugo år sedan och på samma sätt som Amazon och Apple haft fantastiska börsresor sedan dess kommer företag i dagens ESG-trend vara stora och framgångsrika år 2040, men jag kommer vara försiktigare med mina pengar nu än jag var år 2000.

Mellandagsrea

Jag tänker ofta tanken att jag ska köpa något på mellandagsrean. Inte vad som helst som är prisvärt utan om jag är ute efter något specifikt som jag dessutom kan vänta till december med att införskaffa.

I år har jag inte ens försökt. Jag gjorde istället en mellandagsförsäljning på Tradera. Jag brukar låta bli det i december och kanske till och med november om det inte är något som skulle funka som julklapp, men nu hade jag så lite grejer kvar och vill dessutom inte avsätta tid för det i vår, så iväg med skiten!

Men tillbaka till mellandagsrean. Fenomenet dök tydligen upp på 1960-talet. Då var jag inte med, men jag har ändå levt mig igenom rätt många mellandagsreor och jag kan inte erinra mig att jag någonsin gjort ett bra köp då. Möjligen någon sommarrea och definitivt har jag fyndat på utförsäljningar när företag lagt ner eller flyttat, men inte på mellandagsrean.

Kanske har jag haft otur eller också är inte mellandagsreornas erbjudanden särskilt attraktiva. Ibland har det ordinarie pris som nu sänkts 30 procent (!!!) aldrig funnits. Handlarna försöker bara lura oss att det är billigt genom att stressa och att handla snabbt. Har vi tur får vi en cykel på köpet.

Jag är ingen stor motståndare till mellandagsrea, jag är ganska neutral. Fenomenets störste motståndare, som troligen drömmer mardrömmar om mellandagsrean, är en helt annan. Fast hans aversion väcktes först en dryg vecka efter det här budskapet som med facit i hand inte åldrades särskilt bra.