Småpack

Jag köper så stora förpackningar jag kan. Det ska ju hinna ta slut inom rimlig tid, särskilt när det gäller mat, men även annat kan vara svårt att förvara eller onödigt att binda upp kapital i. I mars bunkrade folk toapapper och de som inte gjorde det var sura på de som bunkrade. Jag köpte en bal, 64 rullar. Det gör jag alltid och förstår inte vitsen med att köpa mindre för det är praktiskt att ha hemma.

Nyligen såg jag en reklamskylt för 100 kartonger kaffemjölk à 2 cl för 77 kr. Inte ett dugg billigt, ett literpris på 38,50 kr! Men jag får en känsla av att en del ser små förpackningar som exklusivt, som att det i sig vore eftersträvansvärt. De må gälla parfym, men banne mig inte mejeriprodukter.

Fast något vill jag tjäna på att köpa stort. På exempelvis mjöl kan man ibland tjäna några öre kilot på att köpa en femkilosförpackning istället för två. Där kan påsen hinna gå sönder och så var den vinsten borta. På champinjoner och morötter är lösvikt nästan alltid billigast på Willys, men likafullt ser jag färdigpackade påsar i andras korgar. Troligen kollar de inte ens pris. En del människor tycks ogilla pengar.

Ris, bulgur, potatis, lök och pasta köper jag i så stora förpackningar jag hittar. Inte ett dugg exklusivt, men billigt.

Varför denna tillit?

Det ringde en ryska från ett svenskt mobilnummer och ville prata om mina investeringskonton. Hon pratade som att hon ville stämma av något vi redan diskuterat. Fast det hade vi inte, vilket jag upplyste henne om och för ovanlighetens skull var det inte jag som slängde på luren utan hon som tackade för sig när hon märkte att loppet var kört.

Telefonförsäljare och andra skojare gör nog det som funkar. I detta fall att peka med hela handen och antingen möta motstånd och snabbt ge upp, eller också köra över den potentielle kunden. Men varför funkar det?

En liten ledtråd kanske Novus opinionsundersökning ger, som visar att svenska folkets förtroende för auktoriteter är skyhögt.

Vi ser att nästan alla hade högre siffror för en månad sedan, men det är ju fortfarande förbluffande högt på allt. Hälften har förtroende för Folkhälsomyndigheten, vars främste företrädare Anders Tegnell haft fel i nästan varenda förutsägelse i ett helt år, i sig imponerande.

Och vad har MSB gjort för att förtjäna 28 procents förtroende?! Skickat ett obegripligt och helt meningslöst sms. Och så har chefen utmärkts sig för sina resvanor. Apropå det har regeringen ännu högre förtroende. Hur tusan ser en människas kritiska tänkande ut för att ha förtroende för Löfven, Morgan Johansson, Ygeman och Bolund?

Kanske för att man inhämtar all sin nyhetsinformation från statsmedia, som förbluffande nog ligger på 50-55 procents förtroende! Jag sätter högre tilltro till valfri försäljare av begagnade bilar än jag gör till ”oberoende” SVT:s och SR:s ”saklighet och opartiskhet”.

Vad kan man då göra åt svenskens galna förtroende för auktoriteter? Skolan skulle kunna lära ut källkritik, men det känns ju snarast som att den gått mot att lära ut att källkritik är att vara kritisk mot vissa källor, alltså att döma ut informationen beroende på budbärare, och det är ju exakt motsatsen till källkritik.

Kanske borde man börja med telemarketing och peka med hela handen åt viljelösa idioter. Får man tro Novus skulle det funka i mellan 10 och 83 procent av samtalen.

Rasistisk kapitalförvaltning

Hållbarhet har länge varit ”det nya svarta” på börsen, men kanske är det först nu det blivit bokstavligt. Kapitalförvaltaren Blackrock kräver att företag ska vara diversifierade ifråga om ras och kön.

T ex måste en tredjedel av ledningen vara kvinnor och minst en person i styrelsen ”icke-vit”. Ja, diversifiering och jämställdhet går som vanligt bara åt ett håll. En tidigare definition på jämställdhet var: ”Ett bolag definieras som jämställt om andelen kvinnor i ledningsgruppen är minst 40 procent.” Hur det kan se ut kan ni se här.

De som kläckte den här idén måste ha missat att det nu går fint att identifiera sig som kvinna (eller något annat) utan att vara det. Så var dras gränsen för kön när det finns 57 olika? Och hur mäter man hudfärg? I en debatt om rasism debatterade radioprataren Alexandra Pascalidou och journalisten Alice Teodorescu. Pascalidou ifrågasatte hur Teodorescu kunde ha åsikter om rasism eftersom hon är vit (för då får man tydligen inte ha det). Att bägge damerna (ja, jag tror att de identifierar sig som kvinnor) är födda i Bukarest och i mina ögon exakt lika vita hör tydligen inte hit.

Så vad leder Blackrocks utspel till, rent praktiskt? Ni kommer kanske ihåg att liknande krav ställt på Eurovisionsschlagern. Jag snackade med en manlig, svensk kompositör som diskuterat med sin likaledes manliga författarpartner vem av dem som skulle skriva in sin fru som medkompositör. Är det diversifiering? Fortsätter den här dårskapen kommer en massa invandrar- och kvinnliga alibin skrivas in i börsstyrelser, till ingen som helst nytta.

Men det kommer att få betydelse. Varje kompetent kvinna eller icke-vit person kommer att bli ifrågasatt. Kanske inte verbalt, men hon eller han kommer alltid (och ibland med rätta) misstänka att kollegor tänker tanken: Är du här tack vare kompetens eller irrelevanta attribut du fötts med?

”Du är inte ...”

Ibland verkar vi besatta av titlar och etiketter. Först och främst för oss själva. Vi definierar ofta vårt yrkesliv till en enda titel och sedan slår vi ifrån oss allt som går utanför det, vilket riskerar att göra att vi jobbar som revisor i tjugo år innan vi kommer på att vi har ett annat kall.

Men det drabbar ändå bara oss själva. Än värre blir det när vi ska kleta etiketter på andra och berätta för dem vilka de är och vad som förväntas av dem. Eller vad de inte är. Har du inte hållit på med flugfiske i minst fem år borde du inte ha några starka åsikter i ämnet. Säger vem? Säger den som flugfiskat i precis fem år.

På det ekonomiska planet sprider folk åsikter om att andra inte är sparsamma eller minimalister för att man inte kvalar in enligt deras definition. Tydligast blir det kanske när det kommer till ekonomiskt oberoende. Någon kan hävda att man måste ha 30 miljoner på banken. Annars är man knappt ens rik utan lever i armod, som av någon anledning ofta beskrivs med att man lever på rå potatis, fråga mig inte varför.

”Maten är klar!”

Jag är inte den som stillatigande accepterar när någon påstår sig tillhöra ett tidigare okänt kön eller den politiker som säger sig vara liberal för att i nästa sekund berätta exakt hur han/hon ska tvinga oss andra att leva, men om någon beskriver sig som minimalist eller snåljåp skulle jag inte drömma om att ifrågasätta.

Ett halvt bohag

Jag har en kompis som separerat. Det har antagligen du också, och när det händer sätts ett beteendemönster på sin spets. Plötsligt försvinner halva hemmet eller åtminstone lösöret. Även de som gör en någorlunda civiliserad uppdelning upptäcker att kaffebryggaren fått fötter, i likhet med mixern, potatisskalaren, ölglasen, dörrmattan, bordslampan, skrivaren och klockradion.

”Exet was here...”

Hur man då agerar definierar ens person, tycker jag. Slösaren drar till NK eller Ikea med en lista på allt som saknas. Allt köps på en gång oavsett om det är bra grejer man kan behålla eller om man vill byta ut efter hand.

Själv hade jag gått på loppis, kollat nätet och frågat släkt och vänner om de har saker de vill sälja. Förmodligen hade det tagit ett år innan jag fått ihop allting, och det kan absolut argumenteras för att det är sinnessjukt att göra så. Men sån är jag.

Min kompis vill ha betydligt dyrare grejer, men hanterar det ändå på ett sätt jag kan respektera. Han har köpt köksknivar på Tradera för flera tusen, men ändå väldigt mycket billigare än ordinarie pris. Samma sak med kaffebryggare och brödrost. Det är Smeg-grejer till priset av fem likadana av andra märken, men vill han prompt ha det är det ändå vettigt att försöka få det så billigt som möjligt.

Kanske har jag något att lära där, men jag känner mig själv så pass bra att jag vet att jag inte kommer att göra det. Mitt ”favoritinköpsställe” hade varit Bortskänkes.se. Å andra sidan, så länge jag är singel behöver jag kanske inte oroa mig för problem som kan uppstå vid en separation. Då finns det mer påtagliga problem på närmare håll.

Hur bidrar arbetsmarknadsanalytiker till välfärden?

”Återfallstipsaren” Henrik gjorde mig uppmärksam på en debattartikel i Göteborgsposten. Författaren är Agneta Tjernström Lustig, arbetsmarknadsanalytiker på CSN. Innan dess jobbade hon arton år på Arbetsförmedlingen, vilket kanske kan förklara hennes bakåtsträvande och bittra framtoning.

Artikeln handlar om att de som hoppat av ekorrhjulet inte alls är förebilder utan snyltare (skrivet av en kvinna som vid 53 års ålder inte haft ett enda jobb som inte finansierats med skattemedel). Här är ett utdrag, men läs gärna hela texten:

”De finns plötsligt överallt - i tv-inslag såväl som i lokaltidningar och veckotidningar. Helgbilagorna tycks dessutom ha sina huvudartiklar dedikerade till dem och de får, utan följdfrågor eller nyansering, fritt lägga ut orden om att deras väg är den rätta. Jag pratar om "ekorrhjuls-avhopparna". De applåderas och lyfts fram som 'modiga' förebilder, men vilka är de och vilket samhälle lämnar de i sina spår?

De bor ofta i medelstora städer och är ofta i yngre medelåldern, men inte sällan är de ännu yngre. De är undantagslöst medelklass och de är alltid etniska svenskar. Med andra ord är det personer som redan har allt - bostad, utbildning, jobb, familj och vänner.”

Jag visste inte att det var ett brott att vara medelklass eller etnisk svensk. Inte heller att dessa egenskaper innebär att man ”har allt”. Men om jag bortser från det rasistiska klasshatet ska jag försöka bemöta hennes kritik mot FIRE-liv.

För det första innebär inte en frivillig förtida pensionering att man snyltar på samhället. Det betyder att man sett om sitt hus och sparat sina tillgångar så att de räcker längre. Att snylta är att låta andra betala, inte att själv göra det i förväg.

”Gemensamt för dem alla är att de aktivt tar avstånd från förvärvsarbete och inte prioriterar finansiell självförsörjning.”

Nej, faktiskt inte. De enda jag hört aktivt ta avstånd från förvärvsarbete är yrkeskriminella socialfall. Som Kenta och Stoffe som står i tunnelbanan i filmen De kallar oss mods och föraktfullt sjunger: ”Små knegarna, små knegarna är lustiga att se.” Och om man tror att FI (financial independence) betyder att man inte prioriterar finansiell självförsörjning är det faktiskt dags att lära sig lite skolengelska.

Samhällets ryggrad?

Vidare skriver fru Lustig föraktfullt om att flytta ut på landet och ”ägna sig åt olika konstnärliga sysselsättningar”. Ja, vad är det för fel med det då? Mitt liv är mitt och det gör jag vad jag vill med så länge jag försörjer mig själv efter bästa förmåga och följer samhällets lagar och regler.

Förutom att försörja sig själva genom sitt kapital har ”ekorrhjulsavhopparna” ofta olika jobb och inkomster. De har bara valt att inte jobba fyrtiotimmarsvecka hos en arbetsgivare i arton år (och därmed lämnat den möjligheten till någon annan). Dessutom konsumerar de och betalar skatt på allt de köper, förutom skatten på kapitalinkomster. Få människor snyltar så lite på samhället som de som lever på avkastningen av det kapital de själva sparat ihop. Något man knappast kan säga om statligt finansierade arbetsmarknadsanalytiker.

Morotsbröd

Morötter fascinerar mig, eller det faktum att man kan använda dem i bröd och göra morotskaka eller till och med morotstårta. Jag är inte mycket för kaffebröd. Eller rättare sagt, kaffebröd är inte förenligt med min ämnesomsättning. Därför tänkte jag istället göra matbröd med morötter i.

Det här behövs:

smör/margarin, 100 gram
vatten, 5 dl
salt, 1,5 tsk
jäst, 50 gram
rivna morötter, 400 gram
rågsikt, 4 dl
havregryn, 1 dl
vetemjöl, 7 dl

Smält matfettet, häll i vatten och salt, värm till 37 grader, smula i jästen och vispa så att den löser upp sig. Degvätska brukar aldrig se aptitlig ut, men det här tror jag blev äckligare än vanligt.

Häll i morötterna. 400 gram är ungefär två stora morötter, men det där väljer man själv. Häll också ner rågsikt och havregryn.

Blanda med degkrokar och vi har något som ser ut som barnmat.

Häll slutligen ner vetemjölet och blanda ordentligt.

Jäs under bakduk i 45 minuter.

Knåda degen på mjölat bakbord och forma till två limpor. Jäs under bakduk igen, 30 minuter.

Under tiden sätter du ugnen på 225 grader. Grädda i 20 minuter eller ännu hellre tills den har fin färg. Det gäller för övrigt alla mina tidsangivelser – använd ögon och sunt förnuft. Jästid bör inte understigas, men uppåt finns inga begränsningar.

Klart! Skiva och ät med någon form av pålägg.

Jag är nöjd, det blev saftigt. Lite i sötaste laget kanske. Ska nog dra ner på morötterna nästa gång.