Fira portföljnivåer?

Jag hör att människor firar när aktieportföljen når milstolpar. Det kan t ex vara miljoner eller hundratusingar. Man kan ju inte ha för små intervaller, då blir det som den gamla historien:

- Dricker ni sprit?
- Bara vid högtidliga tillfällen.
- Och när är det?
- Det är när det finns sprit.

Alkohol verkar för övrigt vara ett av de populäraste sätten att fira, med eller utan god mat. Resor är också vanliga milstolpesslöserier. Men det är ju ändå slöserier, vilket känns särskilt fel för att fira att man sparat pengar. Det motverkar ju liksom syftet.

En annan invändning jag har är att milstolpar inte är statiska. Själv kom jag t ex upp till första miljonen två gånger med ganska lång tid emellan eftersom börsen dippade just när jag nått den (det blev nämligen en IT-krasch när marknaden började tveka på om ordet ”bredband” verkligen var värt en miljard per automatik). Hur gör man då, firar dubbelt? Och borde man dricka gravöl när man når en milstolpe på väg när?

Det slipper jag bestämma eftersom jag varken nu eller tidigare har sett behovet av att fira det faktum att min plånbok nått en viss nivå. Jag har inget principiellt mot firande, tycker bara att ett stort antal nollor på sista raden inte ger skäl att partaja. Hur gör ni?

Kompispris

Kommentatorn ”Surgubben” föreslog att jag skulle reflektera kring kompispris, hur det egentligen kommer sig att begreppet innebär att säljaren av en vara eller tjänst ska pruta när det lika gärna skulle kunna betyda att köparen betalar lite extra när pengarna går till en kompis.

Jag har inga bra erfarenheter av affärer med släkt och vänner. När jag köpt har jag nog aldrig fått ett uttalat kompispris. Tvärtom har jag någon gång tyckt att det varit i dyraste laget, men det är svårt att säga det till någon man känner och som kanske tror/tycker sig ha gett ett bra pris. Då blir det liksom hederligare affärer med okända.

”Bästa priset, kompis!”

En gång beställde jag en badrumsrenovering av grannens son. Jag vet inte om jag tyckte priset var exceptionellt bra, men minns att jag tänkte att han troligen kommer anstränga sig lite mer än annars. Jag vet inte hur mycket han brukade anstränga sig, men jag var inte jättenöjd med resultatet. Hade jag inte haft en relation till hantverkaren hade jag krävt att han gjort om en del av jobbet. Nu bet jag ihop istället. Förlust igen.

Mitt tredje exempel var en kompis som bokade mig för ett jobb på hans företag. Vi skrev kontrakt som innebar att om kunden inte skulle genomföra affären skulle jag ändå få en del av det avtalade arvodet, ju senare avbokning desto mer pengar. Och så bar det sig inte bättre än att kunden ställde in sitt event, men ringde mig och tiggde och bad att jag skulle pruta ytterligare. Jag gick med på det och förbannade mig själv när jag sedan fick tjata för att få in pengarna.

”VAR ÄR MINA PENGAR?!!”

Det här hände för femton år sedan och efter det har jag varit väldigt försiktig med att göra affärer med folk jag känner privat. Men tillbaka till kompispris. Egentligen skulle jag vilja avfärda hela begreppet. Om någon ber om ett kompispris, så är köpare och säljare troligen inte kompisar, för då hade det inte behövts. Samma sak om säljaren säger att det utlovade priset är ett kompispris – hade de varit kompisar hade det inte behövts. Om båda parter anser sig vara vänner kommer köparen att betala utan knussel.

Men som sagt, gäller det riktiga jobb och grejer för riktiga pengar skulle jag inte rekommendera det. Det finns ingenting som så effektivt saboterar vänskap som just pengar. Skulle möjligen vara sex då.

Snabbtåg, en urspårad idé

Snabbtåg tycks vara en fråga som aldrig försvinner från politikernas dagordning. Eller höghastighetståg, för snabbtåg har vi väl redan. Jag minns när X2000 introducerades som snabbtåg, men det var inte nytt då heller. Snälltåg (från tyskans ”schnell”) började man med i Sverige 1862.

Uttrycket ”det går som tåget” måste vara väldigt gammalt eftersom det avsåg något som flöt på och det gäller ju sannerligen inte modern svensk tågtrafik. När jag jobbade med hela Sverige som arbetsfält fick jag ibland välja en ankomsttid uppemot sex timmar innan jag behövde vara framme, för att vara säker på att hinna i tid.

”Ny beräknad ankomsttid är … lite senare.”

Det finns ju alltid skäl till förseningar och inställda tåg. Är det inte snö på spåren så är det löv. Eller ”vagnsfel”, ”signalfel”, ”elfel” eller ”banarbete”. Vissa stationer är för stökiga för att tågen ska stanna och då kvittar det ju om tågen som skulle ha stannat går snabbt eller snabbare.

Vi behöver inte tåg som går snabbare, vi behöver tåg som går! Den viktigaste sträcka, Stockholm-Göteborg, ska ta tre timmar nu. Det spöar flyget alla dagar i veckan om man räknar in säkerhetskontroll och transport till och från Arlanda och Landvetter, men inte om man måste ha sex timmars säkerhetsmarginal.

Jag skiter i om ordinarie restid blir lite kortare, jag vill ha tåg som kommer i tid, med fungerande internet och med avdelningar utan gallskrikande barn. Innan det finns tycker jag att vi ska sluta fantisera om snabbtåg för några hundra miljarder. För övrigt undrar jag: Hur ska snabbtågen drivas när vi knappt har el för att dammsuga?

Cash är fortfarande king

Jag har aktier i kontanthanteringsföretaget Loomis. För att de tjänar pengar, verksamheten är stabil och de fick onödigt mycket stryk av coronan. Betalningslösningen Loomis Pay kan bli stor, men det är en ren bonus. Jag köpte för kontanterna.

Ibland låter det som att kontanter är på väg att försvinna. Så sent som i förra veckan lät det så i en finanspodd. Det förvånar mig faktiskt för det stämmer inte. Faktum är att kontanterna aldrig varit så många som nu. Loomis finns i 23 länder och möjligen är det bara i Sverige politiker från vänster till höger arbetar så målmedvetet för att avskaffa pengar.

I USA t ex (det är ett ganska stort land) har Federal Reserve just beställt mer pengar än någonsin från tryckeriet. Mynt och sedlar som ska hämtas, levereras till banker, butiker och bankomater, dagskassor som ska hämtas från restauranger osv.

Om kontanterna minskar i vissa länder tror jag snarare det talar för Loomis, som med sina stordriftsfördelar kan få större marknadsandel på stora marknader och snudd på monopol på krympande marknader. Så tänker jag. Hoppas att jag får rätt också.

Uteträning på vintern

Jag sprang en runda i helgen och då slog det mig att utomhusträning funkar året runt även i vårt köldpinade land. Jag springer årets samtliga månader. Visst kan det bli någon dag på vintern då halkan eller mängden snö gör det utmanande, men då får man tänka till och välja färdväg efter underlag.

Kylan kan man klä sig för och så länge man håller igång behöver man inte så många lager. Även vid -10 tar jag av mig handskarna, drar ner dragkedjor och kavlar upp ärmarna efter hand. Den som har känsliga luftrör kanske ska skippa de kallaste dagarna, eller köpa en värmeväxlare som värmer upp inandningsluften.

I Stockholm går det att cykla året runt. Den räddhågsne kan köpa dubbdäck. Utegym är en annan aktivitet som många inte verkar känna till finns på vintern också. Handskar är en bra idé, annars funkar det precis som på sommaren. Jag vet inte hur det ser ut där ni bor, men här finns det utegym överallt, en del sämre än andra.

”Jaha, hur funkar det här då?”

Förutom alla träningsformer som även finns på sommarhalvåret finns ännu fler på vintern. Som skidåkning, både utförs och slättförs. Och långfärdsskridskor på en stabil is (så inte nu längre!), förslagsvis med medhavd termos.

Även om jag inte gör det själv fattar jag att det finns folk som vill lyfta skrot, och då kommer man inte riktigt runt innegymmen, men de som tränger ihop sig inomhus för att idka konditionsträning förstår jag lika lite nu som jag gör det på sommaren. Det finns natur där ute, för böveln!

Pensionsdags

Jag hade tänkt låta bli att säga något mer om pensionssystemet. Ämnet intresserar mig inte särskilt och jag har redan gjort en rad blogginlägg om den ständigt minskande valfriheten.

Men efter önskemål från Kalle i kommentarsfältet gör jag ett till, för detta blir dummare och dummare. Som vanligt minskar antalet fonder. Denna gång inte bara för att politikerna inte tror att undersåtarna klarar av att välja om vi har för stor valfrihet, utan också för att ”fonderna ska vara kostnadseffektiva, hållbara, kontrollerbara och av hög kvalitet”.

Märkte ni den gemensamma nämnaren där? Vad är kostnadseffektivt, vad är hållbart, vad är hög kvalitet och vem bestämmer det? Den sista frågan fick vi i alla fall svar på. Det bestämmer en ”ny nämndmyndighet som ska inrättas”. Så vi får en ny myndighet som ska gallra antalet fonder? Vad var det för fel på att vi gjorde den gallringen själva? Det ska ju ändå föreställa våra pengar.

Folk tror att jag ljuger när jag säger att jag inte tror att jag kommer få någon pension från svenska staten, men jag tror verkligen inte det. Politikerna kommer bergis införa ytterligare några myndigheter som till slut kommer fram till att staten ska behålla pengarna ”för allas bästa”. Och värst av allt är att en majoritet av väljarna med rätt propaganda kommer att ge dem rätt.

Vad är så provocerande?

Det är mångas liv jag inte begriper. De som tittar på tv flera timmar varje kväll, de som jobbar måndag-fredag för att sedan dricka sprit (och bränna allt ekonomiskt överskott) varenda fredag och lördag, sover ruset av sig på söndagen och gnäller över att deras liv är enformigt, de som håller på med motorsport, linedance, fotbollssupporterklubbar …

”Ikväll ska det grillas!”

Ibland skakar jag på huvudet åt deras val, men inser samtidigt att det just är deras val. De skakar kanske på huvudet åt mig, och det är helt okej. Men just när det kommer till extremsparande, eller möjligen sparande överhuvudtaget, händer det att folk tappar det fullständigt. Jag eller någon annan berättar att vi handlar mat med kort datum, delar disktabletter eller återanvänder engångsartiklar, och blir kallade psykfall och idioter med ovärdiga liv. Det tycks inte finnas någon gräns för vilka epitet vi förtjänar.

Missförstå mig inte, jag stickar ingen offerkofta här! Om någon som vägrar förstå hur jag tänker väljer att dryfta elaka åsikter om mitt liv tar jag inte ens illa upp. Jag skiter i vad de tycker, men kan ändå inte låta bli att fascineras över vad det är som gör att de tar sig rätten att hata någon de inte känner, enbart baserat på att personen gör något de själva inte skulle göra.

”Ditt jävla sparmiffo!”

Publicerar jag en bild på mig själv i träningskläder skulle det kunna uppfattas som ett lika tydligt godhetssignalerande från ”Bror Duktig” som om jag avslöjar en hög sparkvot, men även om det kan komma ett föraktfullt ”MAMIL” (”middle-aged man in lycra”) kommer ingen kalla mig för misslyckad idiot med världens sämsta liv för att jag springer.

Jag undrar helt enkelt varför ekonomisk sparsamhet kan provocera så ohyggligt. Avundsjuka? Till viss del, men kan det vara hela sanningen? Det är sånt man (rätt eller fel) säger till ungen som mobbas för sina stora framtänder, för att ge den självkänsla. Nej, jag tror verkligen att de som går bananas över andras sparsamhet tycker att de har rätt och vi har fel. Men varför dessa explosioner?

Jantelagen har ett starkt fäste i Sverige, men den baseras väl inte enbart på avund. Kanske har det hysteriska rabblandet om ”allas lika värde” fått svenskar att missta framgång för orättvisa. Man kan invända att extrem snålhet inte är bevis för framgång, men för en del som inte lyckas spara är det nog det. Och i ”världens rättvisaste land” kan det omöjligen bero på dem själva.