Jag såg en insändare i Göteborgsposten om skatt på kapital med en lite ovanlig vinkel.
När det gnälls över
kapitalbeskattning brukar en del svar, även i mitt kommentarsfält,
gå ut på att det faktiskt inte drabbar någon fattig. Ett
välfärdssamhälle bygger på att de mest välbärgade delar med
sig, och de mest välbärgade återfinns definitivt på världens
börser, det tror jag ingen ifrågasätter.
Men det finns ett annat sätt att se på
saken, som jag tycker att insändarskribenten belyser fint. De som
tjänar mest gör sällan det för att de haft tur. De har kämpat
för det, pluggat hårt, jobbat ännu hårdare, försakat fest och
lättja till förmån för timme efter timme på kontoret. De har
belånat sig för att bygga sina imperier, väl medvetna om att ingen
kommer att hjälpa dem om det går åt skogen. Det gäller inte alla, men
många.
Vad skulle hända om dessa människor
slutar att vilja bidra och tröttnar på att ständigt framställas som
samhällsparasiter och slavdrivare? Att betala skatt är inte
frivilligt, men det går trots allt att göra mycket för att komma
undan, särskilt för bättre bemedlade företagsledare. De behöver
inte ens flytta utomlands, det räcker med att de startar nästa
fabrik i Asien istället för Askim. Företaget kan flaggas ut och
den egna förmögenheten flyttas till en brevlåda långt från
svenska skattemyndigheter.
Jag talar inte i egen sak här. Mitt
företag har aldrig anställt någon och de småslantar jag betalat i
skatt kan finansministern ha och mista. Men när dagens företag drar
åt sina kranar och morgondagens företag aldrig startar eftersom
deras potentiella ägare ser ett betydligt bekvämare liv framför
sig som anställda förskollärare eller sopåkare, vem ska Maggan då
beskatta för att bekämpa ”orättvisor”?