Omställningsstöld

GT har skrivit en – numera låst - artikel om politikers fallskärmar, eller ”omställningsstöd”. Eller egentligen inte om själva stöden, utan det faktum att politiker skaffar nytt jobb och ändå behåller ersättningen som från början var avsedd som ett tillfälligt skyddsnät.

De flesta vill inte kommentera när de blir konfronterade. De hänvisar till gällande regler (som de tillsammans med sina kompisar infört) och lägger på luren när det ifrågasätts om det är moraliskt att aktivt söka och behålla ett stöd man inte behöver.

”Flera tjänstemän ute i kommunerna menar att det faktum att politikerna själva måste ansöka om stödet har setts som en garant för att systemet inte skulle missbrukas.”

Ack, så de bedrog sig när de blandade ihop politiker med människor med moral och känsla för rätt och fel. Särskilt lustigt blir det när moderaten Dick Bengtsson tog ut bidrag och satsade pengarna i sina bolag med de i sammanhanget intressanta namnen Vinstmaximering i Sverige AB och Caractaer Konsult & Invest AB. Skulle jag köpa aktier i något av dem hade jag valt det första. Bengtsson verkar ju mycket bättre på vinstmaximering än på karaktär.

Av de nitton granskade politikerna verkar det ändå vara just en moderat som är den enda som gjort det rimliga, att sluta ta emot omställningsstöd när hon fått nytt jobb. Men jag skulle vilja backa bandet ytterligare och ta upp två aspekter som inte nämns.

1. Det pratas om hur utsatta politiker är, att de riskerar arbetslöshet på dagen. Det är visserligen inte sant, exempelvis en riksdagsplats är en fyra år lång projektanställning där man till skillnad från alla andra jobb, möjligen med undantag för påve, inte kan avsättas. Men politiker ska ju ha så hög kompetens (det är så man motiverar deras extremt höga arvoden), så varför behöver de ens dessa omställningsstöd? Det borde väl räcka med vanlig a-kassa, som alla andra får nöja sig med?

2. Hur kan detta fortgå? Hur kan dessa bidragsparasiter röra sig på stan utan att det blir upplopp? Varför tvingas de inte emigrera för att överleva? Och hur kommer det sig att någon enda människa fortfarande kan tänka sig att rösta på ett parti som varit med att ta fram regler som gör det möjligt att ta ut en skattefinansierad ersättning vid sidan av sitt jobb utan någon som helst motprestation?

Jag är inte ute efter krig, men jag tror att samhället vore bättre om fler sa sin mening, som denne  brittiske pubägare när ”hans” partiledare kom på besök. Eller åtminstone försökte göra det.

Kvaliteten på vitvaror och dess ägare

Fler än jag har undrat hur det kommer sig att vitvaror som tidigare kunde hålla i 30 år plötsligt bara håller i tio, nu även SVT.

Jag tror inte att det är en stor konspiration för att få oss att handla oftare utan snarare beror på att man prispressar komponenterna så mycket att det till slut vore ett rent under om inte några vitala delar ger upp. Teknikutvecklingen ökar antalet grejer som kan gå sönder och gör det dessutom olönsamt att reparera.

En mening i artikeln talar också emot konspirationsteorin:

”Under de senaste tio åren har vi sett allt fler felfria produkter som kommer in till återvinning efter att man renoverat sitt kök i hemmet eller att det görs större utbyten i hyreshus.”

Varför skulle tillverkarna lägga energi på att få sina maskiner att gå sönder när kunderna ändå byter ut dem i förtid? Det vore ju verkligen ett slöseri för vitvarubolagen. Och även om jag inte är förvånad blir jag lite tröttare på mänskligheten. Här talas det vitt och brett om hur viktigt det är med miljön och vad fint det är med återbruk. Ändå orkar många inte ens ge bort sina fungerande vitvaror.

När jag rev ut köket i min lägenhet gav jag kyl/frys till min mamma som hade en äldre version i samma storlek (som vi sålde på Blocket). Den gamla spisen med glaskeramikhäll såldes för 1200 kr och allt jag behövde göra var att svara i telefon och öppna dörren för köparen som släpade ut den helt själv. Bänkdiskmaskinen hade jag redan vid inflyttningen gett bort till en kompis (ingen diskmaskin i min bostad).

Det blir säkert svårare och svårare att köpa kvalitativa grejer som håller länge, men jag försöker i alla fall. Min gamla teflonpanna byttes ut mot en gjutjärnspanna och förra gången jag köpte hårtrimmer blev det en Moser, som var sex gånger dyrare än de billigaste, men som jag hade hört av flera ska hålla i decennier. Jag har inte främst gjort detta för miljöns skull utan för min egen plånboks, men allt som oftast sammanfaller ju dessa intressen.

Är jorden rund och staten djup?

Vissa nyhetsrubriker bara häpnar jag över. En sådan var att det ”saknas evidens” (eller belägg som man säger på svenska) för att språkkrav leder till ökad integration. Det menar Uppsala Universitet och några andra, icke namngivna lärosäten som tror att de är politiska föreningar.

Det finns mycket man kan ifrågasätta med regeringens utredning. Man kan fundera över om svenskt medborgarskap i sig öppnar några dörrar eller om integration av invandrare ens är eftersträvansvärt, men att det är lättare att integrera sig i ett land vars språk man behärskar kräver väl knappast vetenskapliga studier?

Finns det i så fall inga studier på att det är lättare att anpassa sig till något om man själv vill det? För vill man inte ens lära sig svenska vill man väl knappast bli en del av det svenska samhället? Det diskuteras ibland om man kan bli svensk, men nog kan väl alla enas om att man inte kan bli det av misstag?

Men okej, vi leker med tanken på att det saknas belägg (förlåt, ”evidens” menar jag) för tesen. Behövs det? Nu kanske jag blir lite väl filosofisk, men om det inte finns vetenskapliga studier på att man blir blöt om man hoppar i sjön, betyder det att man inte blir det eller likt Jesus kan gå på vatten? Och varför är universiteten och övriga skattefinansierade aktivister remissinstanser? Visst kan man kasta ur sig frågor till dem, men den enda egentliga remissinstans jag vill se är väljarkåren.

En gång vart fjärde år...

Dagens Industris politiske papego... redaktör PM Nilsson kallar den djupa staten i Sverige för en myt, men här har vi ett okontroversiellt förslag om att införa en tam variant av något som borde vara självklart i världens alla länder, och vad händer?

Den myndighet som ska hantera proven vägrar eftersom de inte anser att det är deras jobb, universiteten vill inte genomföra proven eftersom de tycker att deras jobb är att ”attrahera unga människor, studenter och forskare och vill att de också ska kunna stanna kvar i landet” istället för att utbilda studenter efter gällande läroplaner, länsstyrelserna tror inte att språkkrav gör nytta och Migrationsverket verkar mest vilja tala om vem som ska få dispens från reglerna utifall att de införs.

Vilket ju inte kommer hända såvida inte statsministern själv ska rätta proven med hjälp av Anders Ygeman och Nyamko Sabuni (utifall att hennes parti skulle trotsa tyngdlagen och överleva riksdagsvalet). Lycka till, säger jag. De lär behöva det.

Köksrenovering

Vissa blogginlägg drar jag ihop på en kvart och kräver minimalt av förarbete. Detta är inte ett av dem.

När jag byggde mitt kök valde jag mörkbruna träskåp. Det var Ikeas enda mörka inredning för det var redan då hundra nyanser av vitt som gällde. Jag har gillat mitt mörka kök och tagit väl hand om det, men har för avsikt att sälja lägenheten och är inte dummare än att jag förstår att det inte är vad marknaden vill ha.

Då finns två vägar att gå, att sälja i befintligt skick eller renovera. Jag tror att det är dålig ekonomi att renovera köket från grunden. Det skulle kosta mig hundratusen och troligen skulle köparna ändå riva ut det. Kanske om lägenheten hade varit värd tio miljoner, men det här är en tvåmiljoners.

Att behålla inredningen och måla om den kändes däremot görbart. Även där finns två vägar, att lämna in luckorna på lackering och låta en proffsmålare göra resten på plats, eller att göra allt själv. Jag valde DIY-alternativet som bara kostade mig 2300 kr för färg, mikrofiberrollers, penslar, slippapper, målartvätt och maskeringstejp.

Och arbetstid! Att måla ett tak tar bara någon timme, men lägg till spackling, slipning, maskering och rengöring av verktyg, omgivning och dig själv och du har ett helt helgprojekt. Om det flyter.

Köksskåp, luckor och lådfronter är än värre. De ska demonteras, målartvättas, slipas, tvättas igen och maskeras. Sedan är det dags för målning. Två vändor grundfärg och två med slutfärgen. Men demonterade dörrar kan inte målas samtidigt på fram och baksida, så då är vi uppe i åtta målningstillfällen. Lite så här såg det ut:

Med tolv timmars torktid och behov av dagsljus för att måla tar processen en dryg vecka även om man målar varje dag. Dessutom är det nästan omöjligt att måla allt på en gång om man inte hyr en lokal och målar i tolvtimmarspass. Jag delade upp mina luckor/fronter i tre omgångar, därtill kom de fasta skåpen, så jag målade i stort sett varje dag i en hel månad.

Det är en sak om man kan stänga dörren om renoveringen och glömma bort den emellanåt, men jag bor och jobbar i min bostad, och använder köket minst tre gånger per dag. Även om man vet att det är övergående blir man till slut nästan galen på synen av skyddspapper och lukten av färg.

Men till slut kommer dagen (eller dagarna) då man kan ta bort maskeringstejpen, dammsuga golvet, torka ur och fylla skåpen.

Här är en film på det färdiga resultatet.

Jag är positivt överraskad. Med bra verktyg och hårt jobb kan en glad (nåja) amatör som jag få till ett proffsigt slutresultat för nästan inga pengar alls. Om det höjer värdet på min bostad kommer jag aldrig veta säkert, men det skulle förvåna mig om jag inte får bra ”timpenning” för min insats.

Redeye ”briljerar”

Jag är inget stort fan av teknisk analys, men brukar ändå kolla in Redeyes tips i Placeras morgonrapport, de är ju ändå gratis. För det mesta föreslår de köp av en aktie som redan gått upp massor, med en förväntad tioprocentig uppgång ”på medellång sikt”. Var gränsen går mellan kort och medellång är oklart.

Men häromdagen kom ett tips som skilde sig från mängden. Det var för kontanthanteringsföretaget Loomis:

Motståndet vid 250 bröts en dryg månad innan tipset skickades ut. Faktum är att när Redeye-tipset kom stod aktien i 273 kr. Målkursen 278 vore en uppgång på 1,8 procent. Jag vet inte vad ni hoppas på när ni köper en aktie, men givet att investeringar i aktier inte är riskfria vill jag ha lite högre potential än så. Annars kan jag lika gärna låta pengarna sitta på ett bankkonto med ränta.

Men den uppmärksamme läsaren – och jag – ser att köp rekommenderas i intervallet 250-251 kr, alltså vid en nedgång på 8 procent. Ser det ut som ett rimligt scenario den närmaste tiden?

11 mars var den senast nere i 251 kr.

Jag tyckte inte det och hade för övrigt nyss sålt mina Loomis-aktier. Jag gillar bolaget, så om kursen skulle störtdyka utan anledning på en i övrigt stillastående börs skulle jag absolut kunna tänka mig att köpa tillbaka posten. Men det är inget jag planerar för, lika lite som jag planerar för vad som händer om Helvetet fryser till is och grisar flyger.

Jag tänkte att någon gjort fel. Om tipset skrivits 14 mars istället för 14 april hade jag fattat det (och med facit i hand hade det då varit ett bra förslag). Eftersom jag inte hittade Redeye på Twitter (fast tydligen fanns de där) och jag inte hade lust att leta upp ett företag jag inte ens är kund hos skrev jag en blänkare till Avanza, som ju står bakom Placeras morgonrapporter. De dubbelkollade med Redeye och lät sedan meddela att ”om kursen går ner till 250kr, då föreslås köp. Blir det ingen rekyl, så föreslås inte heller något köp”. Jag erkänner, där brann det lite i mitt proppskåp:

Ja, lite tramsvarning, men det var faktiskt inte jag som började. Och även om jag spetsar till det lite menar jag det jag skriver. Poängen med aktietips måste väl vara att förutsättningarna för tipset rimligen ska kunna inträffa. Annars kan man ju tycka att alla aktier i vinstdrivande bolag som tokrasar utan synbar anledning blir köpvärda då – men först då.

Det är ändå våra pengar

”Så kommer du inte säga om du blir sjuk” får man höra när man vill ha en mindre stat och lägre skatter, men det är ju våra pengar även om de tar vägen via staten. De som tycker att ”det är häftigt att betala skatt” tycks tro att 2+2=5 när staten tar in skattepengar när det snarare är tvärtom, att 2+2=3 eftersom den fjärde kronan sprättas iväg på kommunala ”tänkarhattar”, svenskt socialbidrag till Iraks försvarsminister och Afghanistans rikspolischef, eller något annat som inte gagnar skattebetalarna.

”Ey, jag behöver klippa mig också! BETALA!!!”

Fick vi behålla mer av våra egna pengar skulle vi ha råd att betala våra egna kostnader. All verksamhet utanför svenska staten är inte dyr. Jag hörde om en svensk familj som hade bott i Tyskland, men flyttat tillbaka till Sverige. Eftersom de hade kvar tyska vänner var de ofta där och kom på att det var billigare för dem att gå till tandläkare i Tyskland och betala fullt pris som turister än att nyttja subventionerad svensk folktandvård. Varför, är tyska löner lägre eller är det så att endast Sverige har svensk byråkrati? Jag vet många som passat på att göra omfattande hälsokontroller på utlandssemestern. I den mån det ens går att göra i Sverige är det skitdyrt.

Jag opererade hjärtat i höstas. Region Stockholm ville inte erbjuda mig detta, antagligen för att deras kö redan är mer än årslång. Men innan jag åkte utomlands för operation kollade jag med en svensk privatklinik. De skulle ha strax under hundratusen. Mycket pengar för ett par timmar på operationsbordet och en dags observation, men en genomsnittlig löntagare betalar betydligt mer i skatt på ett enda år.

Jag vill ha en stat och tycker att det är bra om ”det allmänna” kan hjälpa dem som inte har råd, men be mig inte känna tacksamhetsskuld för att jag ibland får återbäring på mina egna skattepengar.

Att skala ner börsposter

Det här må vara ett tacksamt problem, men även sådana måste hanteras. Om man köper en skaplig post av en fond eller aktie, alltså ungefär för den mängd pengar man vill ha i pappret, och så går det bra, vad gör man då?

Tjänar man 10 procent är det såklart frid och fröjd. 20 också. Men någonstans längs vägen hamnar man i en obekväm position, förutsatt att man inte ser investeringen som fullvärderad eller mer än det, för då är det ju bara att hiva iväg hela innehavet.

Jag ska beskriva två exempel i min portfölj, så får vi se om vi kan bli kloka ihop. Först ut, fönstertillverkaren Inwido. Det är ett fint bolag jag gillat länge, men jag har alltid tyckt att aktien varit för dyr. Men så i april förra året stod stjärnorna rätt. Ett virus hade pressat det mesta på börsen. Nu började det stiga igen, men jag tyckte att den fortfarande var billig. Q1-rapporten såg bra ut och jag slog till samma dag.

Ibland skalar jag in mig långsamt, men här köpte jag en ganska bra hög med aktier direkt. Hur som helst steg den direkt, så jag nöjde mig med de jag fått. Efter en månad var den upp 10 procent, efter ytterligare en månad 20 procent. Jag såg inte fönster som ett klockrent ”corona-case”, men kanske lite för det renoverades mycket i somras. Dessutom nämns den allt oftare som en miljöaktie eftersom energieffektiva fönster innebär mindre el, gasol eller vad man nu eldar med. Så jag höll kvar aktierna.

Och på den vägen är det. Efter ett knappt år är min aktiepost upp 164 procent och mitt klart största aktieinnehav. I årsredovisningen skrev vd:n att även 2021 inletts positivt med en stark orderbok. Jag tänker att säger man det 29 mars borde siffrorna för första kvartalet också bli rätt okej. P/E-talet är 17 och en liten utdelning (3 %) hägrar. Det känns inte som ett överpris.

Samtidigt är jag nu lite väl tung i detta innehav, så kanske borde jag sälja hälften. Hur hade ni gjort? Att skala in sig känns naturligt. Går det upp har man tjänat pengar, går det ner får man köpa fler aktier till rabatt. Men att sälja en del känns alltid som en garanti för missnöje. Går det ner förlorar man pengar. Går det upp surar man över att man har sålt för billigt.

Men vi ska ta ett ännu knepigare exempel. Nu är det väl knappast någon som har börsinnehav på en vanlig aktiedepå med reavinstskatt på eventuell vinst, men jag fick det när jag ärvde andelar i globalfonden Handelsbanken Global Tema.

Den har gått ganska bra, men den relativt höga förvaltningsavgiften hade gjort att jag sålt direkt om det inte vore för kombinationen depå och hög vinst. När man ärver värdepapper övertar man också anskaffningsvärdet och i skrivande stund är mitt innehav +689 procent!

Eftersom vinsten är över 400 procent kan jag använda schablonmetoden vid försäljning, alltså räkna 20 procent av försäljningspriset som omkostnadsbelopp, men skatten blir ju ändå gigantisk. Vad gör jag, river av plåstret på en gång eller väntar så länge det går för att skjuta upp skatten? Eller är det skalning som gäller även här?

Det var dagens huvudvärk.