Ond tjänsteman omyndigförklarar

Politiker och tjänstemän som beter sig illa har jag tagit upp förut, men detta exempel slår det mesta.

Det började med att Gislaveds kommun drog in läsken på kommunens äldreboenden. Officiellt var det inte ens en sparåtgärd utan handlade om att läsk är onyttigt. Det här gjorde de äldre arga, men också ägaren på servicebutiken Frendo i Eksjö som bestämde sig för att skänka 480 liter läsk till gamlingarna.

Det kunde ha blivit en solskenshistoria om det inte vore för att Gislaveds kommuns kostchef Eva Kullenberg är en ond och elak lite människa som då såg till att läsken kördes till soptippen. ”Vi tar inte emot gåvor”, säger hon, och försöker skylla transportkostnaden till tippen på den empatiske handlaren.

Mm, men gåvorna var inte till dig eller andra överbetalda småpåvar utan till de boende på två äldreboenden, vuxna människor fullt kapabla att avgöra vad de vill äta och dricka!

Nu är inte jag dietist som Eva Kullenberg, men å andra sidan är jag inte, som hon, medlem i Liberalerna (ni vet, partiet som hatar fria individuella val) och har inte heller någon annan diagnosticerad mentalsjukdom, så därför tänkte jag ändå tycka till.

Det stora problemet med äldre människors kosthållning är inte att de äter fel utan att de inte äter alls. Jag tror knappast att det påverkar deras hälsa negativt om de dricker läsk till maten. Och återigen, det handlar om vuxna människor, de flesta har varit myndiga i sju decennier! Hur påverkar det deras livsgnista att kommunens tjänstemän inte tycker att de är värda att få välja måltidsdryck?!

Jag har sagt det förut och säger det igen. Jag önskar ingen att på ålderns höst bli beroende av svensk kommunbyråkrati och politiker.

Effektiv bakning

Att det kräver en massa tid att baka är en seglivad myt. Möjligen är det ibland av slöhet, men ännu oftare av okunskap, som det hävdas att man måste välja mellan heltidsjobb och hembakt bröd. Nu när jag bakat allt mitt bröd i över ett halvår är jag förvånad över hur lätt det är. Det kräver framförhållning, men inte särskilt mycket arbetstid.

Jag ska illustrera vad jag menar genom att visa den effektiva baktiden. Jag använder ett recept jag redan bloggat om, men principen är densamma för allt bröd.

Bakningen går att dela in i följande sju etapper:

1. Värm vatten, lös upp jästen och blanda ihop alla ingredienser (5,5 minuter).
2. Jäsning (30 minuter).
3. Smörj formar och häll ner degen där (3 minuter).
4. Jäsning (30 minuter).
5. In med brödet i ugnen (0,5 minut).
6. Grädda (30 minuter).
7. Ta ut brödet – i tid! (1 minut)

Det är alltså bara fyra av sju punkter som kräver bagarens medverkan, totalt 10 minuter, mot 90 minuter då degen sköter sig själv. Så här ser arbetstiden ut, men lite uppspeedad så att ni slipper följa mitt liv i realtid.

Fast även tio minuter är ju tid man kan lägga på något annat, kan någon invända. Ja, jag vet ju inte vad ni gör på dagarna, men ni kanske har någon dötid att utnyttja. Dra ihop degen medan du lagar mat. Baka när du ändå kokar potatis eller steker fläsk. Lyssna på radio, titta på tv eller prata i telefon samtidigt. Kanske inte i kombination med degkroksbearbetningen, då skulle den du pratar med bli irriterad. Men det jobbet tar tre minuter. Har du inte tre lediga minuter i veckan är bröd ditt minsta problem.

Gör om, gör rätt – inte remake!

SVT ska göra en ny version av Vi på Saltkråkan, utspelad i ett nutida Sverige. Jag fattar om den gamla inspelningen dammar lite, när Stina (nu 63) snart är den enda som inte gått i pension, och när bombnedslaget Malin... inte längre är det.

Fast är det så farligt om tv-serier inte är fräscha? Kan man inte låta en gammal serie åldras istället för att prompt modernisera den? Mem-makare på Twitter har såklart spånat friskt om ifall Båtsman kommer heta Båtshen och vara afghanhund istället för s:t bernard, farbror Melker blir farbror Muhammed och fiskargubben Söderman transsexuell tofuodlare.

Ärligt talat, inget av detta skulle förvåna mig, och jag hade inte sett den oavsett. Jag är typen som helst läser boken istället för filmen och skyr så kallade ”remakes” som pesten. SVT har visserligen snudd på obegränsad budget och vd Hanna Stjärne tycks se politisk indoktrinering som sitt främsta uppdrag, men gör då något nytt för pengarna!

Inte sååå nytt kanske.

För det är bara att titta på historien, sådana här nyproduktioner blir aldrig bra. Kolla på Jönssonligan eller för den delen Åsa-Nisse, som ju i ärlighetens namn inte var så vidare värst ens i originaluppsättning. Originalet är alltid bättre än kopian. Det gäller inte bara tv utan alla produkter. Har du inte tänkt göra något unikt kan du lika gärna skita i det. 

Det började som en skakning på OMX

I början av veckan fick vi ett par riktigt sura börsdagar, men istället för att återigen spekulera i om detta är början till slutet har jag funderat över hur Mikael Wiehe kommer att sammanfatta läget ifall den riktiga kraschen kommer. Kanske så här.

Det började som en skakning på OMX.
Den fyllde oss väl mer med häpnad än med skräck.
Vi förstod aldrig riktigt orsaken till att börsindex sprungit läck.
Man hade sagt oss att detta var världens modernaste, osänkbara skepp.

Du sålde Footway åt barnen och några stycken av din SPAC.
Jag sålde olja, jag tänkte att råvaror är säkert kallt.
När vi gick in för att kolla orderböcker börja' säljarna strömma till.
Jag såg en tår, eller var det kanske en droppe bubbel på din kind?

Vi följde pilar som angav nedgången för DAX.
Det var i mitten av Q2, med Q1:or på ingång strax.
Vi var rätt många, men alla tog det ganska lugnt.
Det var väl bara en herre från Tredje AP som trängde sig lite dumt.

Vi träffa' en nivå vi passerade förut
och presentera' teorier om att raset nog snart är slut.
När vi försökte logga in på Nordnet sa kundtjänst att bank-ID inte gick.
Det var visst drivrutinen till nåt certifikat som servern aldrig fick.

Vi gick till Spy Bar där vi fick köa för champagne.
Sen skålade vi för Warren Buffett och för varann.
Nu börja' index att sjunka snabbare, kurvans lutning var ganska stor.
Många hoppa' sina positioner, men vi beslöt att stanna kvar ombord.

Sen lämna' poddarna skeppet för att söka riktigt kneg,
men vi stod kvar där på Spyan och tjuvhöll på vår deg.
Vi tänkte, marknaden är för stor och kall och vild
och i arbetsmarknadspolitiska åtgärder fanns inte plats för en enda till.

Sen spela' diskjockeyn remixer av E-Type och annan skit.
Det kändes lite fånigt, men ändå rätt typiskt för just vår tid.
Vi har förlorat den allra sista gnuttan cash,
men får vi in nåt ska vi tanka Evolution fram till nästa krasch.

Originalet är också helt okej.

Imorgon kommer ett riktigt blogginlägg om något verkligt ämne. För som vi alla vet är ju börskrascher en historisk myt som möjligen aldrig inträffat och som i alla lägen aldrig mer kommer att ske.

Omställningsstöld

GT har skrivit en – numera låst - artikel om politikers fallskärmar, eller ”omställningsstöd”. Eller egentligen inte om själva stöden, utan det faktum att politiker skaffar nytt jobb och ändå behåller ersättningen som från början var avsedd som ett tillfälligt skyddsnät.

De flesta vill inte kommentera när de blir konfronterade. De hänvisar till gällande regler (som de tillsammans med sina kompisar infört) och lägger på luren när det ifrågasätts om det är moraliskt att aktivt söka och behålla ett stöd man inte behöver.

”Flera tjänstemän ute i kommunerna menar att det faktum att politikerna själva måste ansöka om stödet har setts som en garant för att systemet inte skulle missbrukas.”

Ack, så de bedrog sig när de blandade ihop politiker med människor med moral och känsla för rätt och fel. Särskilt lustigt blir det när moderaten Dick Bengtsson tog ut bidrag och satsade pengarna i sina bolag med de i sammanhanget intressanta namnen Vinstmaximering i Sverige AB och Caractaer Konsult & Invest AB. Skulle jag köpa aktier i något av dem hade jag valt det första. Bengtsson verkar ju mycket bättre på vinstmaximering än på karaktär.

Av de nitton granskade politikerna verkar det ändå vara just en moderat som är den enda som gjort det rimliga, att sluta ta emot omställningsstöd när hon fått nytt jobb. Men jag skulle vilja backa bandet ytterligare och ta upp två aspekter som inte nämns.

1. Det pratas om hur utsatta politiker är, att de riskerar arbetslöshet på dagen. Det är visserligen inte sant, exempelvis en riksdagsplats är en fyra år lång projektanställning där man till skillnad från alla andra jobb, möjligen med undantag för påve, inte kan avsättas. Men politiker ska ju ha så hög kompetens (det är så man motiverar deras extremt höga arvoden), så varför behöver de ens dessa omställningsstöd? Det borde väl räcka med vanlig a-kassa, som alla andra får nöja sig med?

2. Hur kan detta fortgå? Hur kan dessa bidragsparasiter röra sig på stan utan att det blir upplopp? Varför tvingas de inte emigrera för att överleva? Och hur kommer det sig att någon enda människa fortfarande kan tänka sig att rösta på ett parti som varit med att ta fram regler som gör det möjligt att ta ut en skattefinansierad ersättning vid sidan av sitt jobb utan någon som helst motprestation?

Jag är inte ute efter krig, men jag tror att samhället vore bättre om fler sa sin mening, som denne  brittiske pubägare när ”hans” partiledare kom på besök. Eller åtminstone försökte göra det.

Kvaliteten på vitvaror och dess ägare

Fler än jag har undrat hur det kommer sig att vitvaror som tidigare kunde hålla i 30 år plötsligt bara håller i tio, nu även SVT.

Jag tror inte att det är en stor konspiration för att få oss att handla oftare utan snarare beror på att man prispressar komponenterna så mycket att det till slut vore ett rent under om inte några vitala delar ger upp. Teknikutvecklingen ökar antalet grejer som kan gå sönder och gör det dessutom olönsamt att reparera.

En mening i artikeln talar också emot konspirationsteorin:

”Under de senaste tio åren har vi sett allt fler felfria produkter som kommer in till återvinning efter att man renoverat sitt kök i hemmet eller att det görs större utbyten i hyreshus.”

Varför skulle tillverkarna lägga energi på att få sina maskiner att gå sönder när kunderna ändå byter ut dem i förtid? Det vore ju verkligen ett slöseri för vitvarubolagen. Och även om jag inte är förvånad blir jag lite tröttare på mänskligheten. Här talas det vitt och brett om hur viktigt det är med miljön och vad fint det är med återbruk. Ändå orkar många inte ens ge bort sina fungerande vitvaror.

När jag rev ut köket i min lägenhet gav jag kyl/frys till min mamma som hade en äldre version i samma storlek (som vi sålde på Blocket). Den gamla spisen med glaskeramikhäll såldes för 1200 kr och allt jag behövde göra var att svara i telefon och öppna dörren för köparen som släpade ut den helt själv. Bänkdiskmaskinen hade jag redan vid inflyttningen gett bort till en kompis (ingen diskmaskin i min bostad).

Det blir säkert svårare och svårare att köpa kvalitativa grejer som håller länge, men jag försöker i alla fall. Min gamla teflonpanna byttes ut mot en gjutjärnspanna och förra gången jag köpte hårtrimmer blev det en Moser, som var sex gånger dyrare än de billigaste, men som jag hade hört av flera ska hålla i decennier. Jag har inte främst gjort detta för miljöns skull utan för min egen plånboks, men allt som oftast sammanfaller ju dessa intressen.

Är jorden rund och staten djup?

Vissa nyhetsrubriker bara häpnar jag över. En sådan var att det ”saknas evidens” (eller belägg som man säger på svenska) för att språkkrav leder till ökad integration. Det menar Uppsala Universitet och några andra, icke namngivna lärosäten som tror att de är politiska föreningar.

Det finns mycket man kan ifrågasätta med regeringens utredning. Man kan fundera över om svenskt medborgarskap i sig öppnar några dörrar eller om integration av invandrare ens är eftersträvansvärt, men att det är lättare att integrera sig i ett land vars språk man behärskar kräver väl knappast vetenskapliga studier?

Finns det i så fall inga studier på att det är lättare att anpassa sig till något om man själv vill det? För vill man inte ens lära sig svenska vill man väl knappast bli en del av det svenska samhället? Det diskuteras ibland om man kan bli svensk, men nog kan väl alla enas om att man inte kan bli det av misstag?

Men okej, vi leker med tanken på att det saknas belägg (förlåt, ”evidens” menar jag) för tesen. Behövs det? Nu kanske jag blir lite väl filosofisk, men om det inte finns vetenskapliga studier på att man blir blöt om man hoppar i sjön, betyder det att man inte blir det eller likt Jesus kan gå på vatten? Och varför är universiteten och övriga skattefinansierade aktivister remissinstanser? Visst kan man kasta ur sig frågor till dem, men den enda egentliga remissinstans jag vill se är väljarkåren.

En gång vart fjärde år...

Dagens Industris politiske papego... redaktör PM Nilsson kallar den djupa staten i Sverige för en myt, men här har vi ett okontroversiellt förslag om att införa en tam variant av något som borde vara självklart i världens alla länder, och vad händer?

Den myndighet som ska hantera proven vägrar eftersom de inte anser att det är deras jobb, universiteten vill inte genomföra proven eftersom de tycker att deras jobb är att ”attrahera unga människor, studenter och forskare och vill att de också ska kunna stanna kvar i landet” istället för att utbilda studenter efter gällande läroplaner, länsstyrelserna tror inte att språkkrav gör nytta och Migrationsverket verkar mest vilja tala om vem som ska få dispens från reglerna utifall att de införs.

Vilket ju inte kommer hända såvida inte statsministern själv ska rätta proven med hjälp av Anders Ygeman och Nyamko Sabuni (utifall att hennes parti skulle trotsa tyngdlagen och överleva riksdagsvalet). Lycka till, säger jag. De lär behöva det.