Apropå CUF:s utspel om LAS där de
hänger ut ”Britt-Marie, 45” som parkerat i fikarummet och som pga
gällande lagstiftning håller tillbaka arbetsamma unga vill jag
påstå att jag oftare sett motsatsen. Det tydligaste exemplet var
när chefen, en ganska snäll och försynt kille i 30-årsåldern,
kom fram till två unga säsongsanställda och frågade om inte
fikarasten var över. Den ena tittade på sin klocka, svarade ”Nej,
det är två minuter kvar” och fikade vidare. Ridå!
I likhet med CUF är jag dock tveksam
till lagen om anställningsskydd (även om det såklart känns lite
jobbigt att vara överens med dem om någonting alls överhuvudtaget).
Oavsett om det är Britt-Marie, 45, eller Liam, 19, som drar ut på
fikarasterna ska deras arbetsinsats inte bedömas efter hur lång
anställning de haft.
Jag snubblade över två videos med
olika aspekter av arbetsmoral. Först ut, en kille som gick över en och en halv mil i snöstorm till en anställningsintervju för ett pissjobb med
förhoppningen att få gå dit varje dag, åtminstone till första
löning varefter han skulle ha råd att åka buss. En krögare som
såg honom och hörde hans historia bestämde sig för att anställa
honom eftersom han ”inte hade råd att låta bli”.
Jag är inte dummare än att jag
förstår att det här blev väldigt bra PR för hans restaurang, men
jag tror faktiskt också att han såg poängen med att anställa en
kille som bevisligen kan kavla upp ärmarna och göra det jobb som
krävs av honom. För vi har väl alla träffat den här typen:
Jag fattar att det är en spelfilm
och aningen tillspetsat när hon säger att hon skulle orka jobba 3-4
procent av en heltid (1,5 timme i veckan), men en del människor
lyckas på något kusligt sätt alltid understiga förväntningarna,
hur låga de än är.
Hur kommer det sig? Uppfostran?
Samhällets förfall? Som bitter gammal moralgubbe skulle jag kunna
hävda att arbetsmoral är på väg att försvinna till förmån för
curling, men så enkelt tror jag inte att det är, för det finns
definitivt unga som gör det de ska och gamla som inte gör det.