Konstuppföljning

I januari frågade jag er bloggläsare om hur man säljer konst i mellanskiktet. Det var tavlor jag trodde kunde vara värda tusenlappar, men inte så många tusenlappar att Bukowskis m fl var intresserade. Några läsare tipsade om andra auktionshus. Bl a de som säljer sina varor på Auctionet.com och det var just där som jag fick napp.

Bild från när jag ”lajvade” bostadsmäklare, med tavla i bakgrunden.

Jag hittade ett auktionshus i Stockholm som värderade kostnadsfritt på plats hos dem, så jag åkte dit med sju tavlor, ett skåp och lite smycken (arvegods, det mesta). Skåpet och tre av tavlorna tog de emot och auktionerade ut. Smyckena är inte ute än, men skåpet gick för drygt 1800 kr och de tre tavlorna för drygt 7000 tillsammans.

Samma tavla.

De tavlor auktionshuset inte bedömde som säljbara värderades ändå inte förgäves. För mig var de okända tavlor med oläsbara signaturer, men värderingsmannen kunde berätta vilka upphovsmännen var och bara det gjorde dem lättare att avyttra. Jag sålde alla tre på Tradera, en sajt där det vore svårt att sälja tavlor för tusenlappar, men ett par hundralappar var fullt möjligt.

Efter avgifter blev det 7823 kr in på kontot. Det var pengar jag inte hade räknat med och helt klart värt arbetsinsatsen. Men jag hade ändå känt mig tvungen att gå till botten med detta. Det är kanske inte så vanligt att någon råkar slänga en van Gogh eller Picasso, men det hade känts rätt surt att upptäcka i efterhand. Nu vet jag att både tavlorna och skåpet fick rätt pris, det var lätt att ordna, kul och lönsamt.

Unga idioter ”investerar”

Bland investerare råder en ständig diskussion om det är vettigt att handla värdepapper på kredit. Folk får göra som de vill. För mig som hatar skuld och inte ens tagit bolån känns det rimligare att höja risknivån i portföljen om jag vill ha mer spänning i tillvaron, men vill någon handla för lånade pengar och har tänkt igenom beslutet ska inte jag kritisera.

Förrän nu. ”Unga tar sms-lån till aktieköp”. Då snackar vi alltså om att måsta slå index med åtminstone tiotals procent för att ens tjäna pengar, och vid en eventuell börskrasch sitter de med arslet i brödrosten. Eller vadå ”eventuell”? Börsen kommer att krascha, det har den gjort med oregelbundna intervaller ända sedan starten 1778 och förmodligen tidigare också.

Och när det händer kommer tidningarna vara fyllda med exklusiva intervjuer med ”Liam, 19” och Hasses brorsas låtsassyrra som inte hade en aaaning om att aktier kunde gå ner också. ”Jag frågade flera stycken för att inte riskera att göra något dumt, så därför känns det orättvist att jag sitter med kronofogdeskulder nu. Dessutom har vi bokat en resa till Italien i sommar, så vem ska ta ansvar för det här nu då?”

”Det blev ingen resa.”

Man brukar säga att det är bra att man inte har så mycket pengar när man är ny på börsen, men det ”problemet” tycks många av dagens ungdomar ha rundat effektivt. Uttrycket ”no-brainer” används i artikeln. Troligen för att ingen hjärna varit inblandad i beslutet.

Sista inställda odlingssäsongen

Jag trivs med att odla. Inte bara att jag vill se mig själv som en som odlar kryddor i köksfönstret och grönsaker på balkongen, jag gillar själva arbetet också. Allt från planering till förkultivering, omplantering och inte minst skörd. Ett år hade jag mer än tjugo chiliplantor på fönsterbrädan i vardagsrummet.

Förra året blev det inte mycket till odling. Livet var för stökigt, så jag valde helt enkelt bort sånt som var enkelt att skicka ut ur livspusslet. Det kändes helt okej. Men i år är jag i samma läge igen. I maj borde det spira både det ena och det andra (lagliga växter alltså, jag är inte journalist), men den enda växt jag har igång är en kruka med gräslök och i ärlighetens namn verkar den rätt osäker på om livet är rätt väg att gå.

"Väx nu då!"

Nu saknar jag odlandet. Jag står ut den här sommaren också, men nästa år kommer jag få... växtvärk. Då får jag väl åtminstone odla lite kryddor i ett par krukor för att få någon slags lindring. Om jag bygger en självvattnande kruka slipper jag passa skiten.

Vänd på steken

Ett populärt spartips är att flytta X procent från lönekontot till aktiedepån så fort lönen kommit in på kontot, med idén att pengar på kontot triggar konsumtionen. För egen del har jag inte det behovet, jag blir inte slösaktigare med mer pengar i plånboken.

Men jag börjar undra om inte sambandet gäller för Malmö kommun. Malmö är ju en av de stora vinnarna i det kommunala utjämningssystemet och hade jag toppat den listan hade jag tänkt att jag ville därifrån. Det måste väl ändå ses som ett misslyckande att inte kunna försörja sig själv?

Malmö har en helt annan syn på detta. De tycks konstant shoppa som att det inte fanns någon morgondag. I vissa fall kan det kanske diskuteras om utgifterna är att se som investeringar, något som kan löna sig på sikt, men visa mig den kalkyl som säger att stadens nyinköpta rosa enhörning ska gå med vinst i framtiden!

Den här (rent objektivt) skitfula skapelsen har plockat 900000 kr från den kommunala budget som Malmö har tiggt ihop från mer fungerande kommuner. Det är inga stora pengar för en kommun och med de sex miljarder som övriga landet varje år skänker Malmö skulle man ha råd att ställa nästan 7000 enhörningsstatyer på stadens gator, men det handlar om principer. Malmös politiker måste börja förstå att de inte kan sprätta iväg andras pengar på ren skit.

Så tillbaka till fenomenet pengar på kontot. Även om landets rika kommuner av någon absurd anledning skulle vilja fortsätta att försörja Malmö tycker jag att nästa års bidrag inte borde skickas automatiskt. Börja istället med att ta tillbaka den summa Malmö fått året innan. Sedan får lokalpolitikerna ansöka om pengar till varje projekt de inte har råd till med enbart Malmöbornas skattepengar, i videos som publiceras på kommunens och riksdagens hemsida så att alla engagerade medborgare i landet kan se vad Malmö vill göra med deras pengar.

Kanske skulle det göra Malmöpolitikerna mer återhållsamma. I annat fall tror jag att dessa tiggarfilmer kunde vara rätt underhållande.

Får det lov att vara en curlingbil?

För två år sedan bloggade jag om mopedbilar, de där förkrympta bilarna som nästan är lika dyra som riktiga bilar, men som går långsammare och därför får framföras av minderåriga.

Då hade jag ännu hopp om unga med de lite mer folkliga epa- och a-traktorerna. Det är ombyggda bilar, vanligen med flak, som får framföras i 30 km/h och därför är utrustade med en trekantig LGF-skylt bak.

Men det hoppet har dött nu när jag läser om unge Milton som rattar en a-traktor av märket Hummer och Elsa som fick en Porsche Cayenne på 15-årsdagen.

”Den här är lite äldre från 2007 och då blir de inte så dyra som de nya.”

Nej, de stämmer ju. En Cayenne från 2007 kostar ”bara” runt hundratusen, och även om en a-traktor troligen är lite dyrare (fråga mig inte varför, men det funkar så) är den mycket riktigt billigare än en ny som ligger en bra bit över miljonen. Hennes formulering ger en tydlig vink om att hon inte har en aning om dessa prislappar. Pappa betalar och eftersom pappas första bil var en Porsche inköptes en sådan även åt dottern, ”det bara blev så”.

När jag var i hennes ålder åkte jag moped. Jag hann med två faktiskt, inte för att jag hade ett brinnande mopedintresse utan för att den ena var sämre än den andra. Det betalade jag själv med pengar från eget arbete, sommar- och kvällsjobb, och jag är inte ett dugg avundsjuk på Milton och Elsa.

Tvärtom faktiskt! Om mina föräldrar hade curlat mig hela min barndom och gett mig en epa-traktor värd hundratusen eller ännu mer när jag var 15-16 hade det kanske tagit decennier innan jag förstått pengars värde. Nu hade jag rätt bra kläm på ekonomi och pengar väldigt tidigt. Jag är otroligt tacksam för den vetskapen för den går inte att översätta till varken Porschar eller Humrar.

Arbetsmoral

Apropå CUF:s utspel om LAS där de hänger ut ”Britt-Marie, 45” som parkerat i fikarummet och som pga gällande lagstiftning håller tillbaka arbetsamma unga vill jag påstå att jag oftare sett motsatsen. Det tydligaste exemplet var när chefen, en ganska snäll och försynt kille i 30-årsåldern, kom fram till två unga säsongsanställda och frågade om inte fikarasten var över. Den ena tittade på sin klocka, svarade ”Nej, det är två minuter kvar” och fikade vidare. Ridå!

I likhet med CUF är jag dock tveksam till lagen om anställningsskydd (även om det såklart känns lite jobbigt att vara överens med dem om någonting alls överhuvudtaget). Oavsett om det är Britt-Marie, 45, eller Liam, 19, som drar ut på fikarasterna ska deras arbetsinsats inte bedömas efter hur lång anställning de haft.

Jag snubblade över två videos med olika aspekter av arbetsmoral. Först ut, en kille som gick över en och en halv mil i snöstorm till en anställningsintervju för ett pissjobb med förhoppningen att få gå dit varje dag, åtminstone till första löning varefter han skulle ha råd att åka buss. En krögare som såg honom och hörde hans historia bestämde sig för att anställa honom eftersom han ”inte hade råd att låta bli”.

Jag är inte dummare än att jag förstår att det här blev väldigt bra PR för hans restaurang, men jag tror faktiskt också att han såg poängen med att anställa en kille som bevisligen kan kavla upp ärmarna och göra det jobb som krävs av honom. För vi har väl alla träffat den här typen:

Jag fattar att det är en spelfilm och aningen tillspetsat när hon säger att hon skulle orka jobba 3-4 procent av en heltid (1,5 timme i veckan), men en del människor lyckas på något kusligt sätt alltid understiga förväntningarna, hur låga de än är.

Hur kommer det sig? Uppfostran? Samhällets förfall? Som bitter gammal moralgubbe skulle jag kunna hävda att arbetsmoral är på väg att försvinna till förmån för curling, men så enkelt tror jag inte att det är, för det finns definitivt unga som gör det de ska och gamla som inte gör det.

”Ja, det är bankernas fel...”

Jag tycker att det är jättebra när tidigare börsointresserade människor börjar spara och investera, men hur kommer det sig att människor i den gruppen inte sällan hoppar över de första tio stegen för att exempelvis börja handla med afrikanska indexoptioner via brevlådeföretag på Isle of Man? Jag har handlat på börsen i över 30 år, men tycker att sådana affärer är alldeles för avancerade för mig. Det verkar de även vara för dessa nybörjare, med enda skillnaden att de inte fattar det själva.

Det senaste exemplet är Inger, 62, som ”blev lurad” när hon bestämde sig för att börja handla med bitcoin, men istället för att skaffa en kryptoplånbok hos någon välrenommerad svensk firma gjorde hon affärer med en mystisk man som ringde upp och föreslog att hon skulle slänga över miljonbelopp på ett utländskt konto.

Hur kan man vid 62 års ålder sakna varje fragment av kritiskt tänkande? Något borde väl ändå livet ha lärt henne. I en skvallertidningsartikel (numera låst, därför länkar jag inte) beskriver hon sig som ”en misstänksam person som alltid avvisar telefonförsäljare”. Om Inger är en misstänksam person kan vi stryka orden aningslös och godtrogen ur ordböckerna för då finns de inte.

Inger brände inte bara sina egna pengar utan lånade också 3,6 miljoner ”från flera banker” och har senare tvingats sälja sitt hus för att täcka skulderna. Vems är felet i Ingers värld? Bankernas! Men herregud, har hon inget eget ansvar för sina handlingar? Och varför får hon inte en enda kritisk fråga av typen ”Hur fan tänkte du, människa?!”?!