Vi är alla närmast sörjande

”Det där lönar sig inte att göra själv”, säger många. Ibland direkt till mig, ibland för att försvara att de lejt egna arbetsuppgifter. I princip har de rätt. Det är något galet med att hjärnkirurgen ska mura sin egen öppna spis istället för att låta ett proffs göra det. Muraren är bäst med murslev, hjärnkirurgen med skalpell.

Om bara alla gjorde sitt bästa hela tiden och hade lite yrkesstolthet, men jag ser ständigt och jämt tecken på motsatsen. Två exempel för att visa vad jag menar:

Sellpy heter ett företag som säljer andras skräp. Själv tar jag bilder på mina grejer, skriver annonser, annonserar, bevakar betalningen, packar, skickar och behåller hela vinsten. Den som inte orkar det kan skicka hela klabbet till Sellpy som tar ungefär hälften av vinsten för att göra det åt dig. Perfekt för den som inte orkar eller hinner, kan tyckas, men ofta blir resultatet ungefär så här.

Hade jag varit sugen på den här ljusstaken hade jag velat veta vad den väger, vad den är tillverkad i för material, hur hög den är, vem som designat den och någonting mer om skicket än ”inga tydliga defekter” som ju säger så lite det överhuvudtaget går. Jag har aldrig provat att fråga Sellpy. En del potentiella kunder gör säkert det, och kanske får de svar, men en del är förlorade pga de hopplösa annonserna.

Den senaste tiden har jag läst många bostadsannonser på nätet, en del skrivna av mäklare, en del privata. Gissa vilka som har flest och bäst bilder, mest utförliga bildtexter och tydligast annonstexter? De privata, varje gång.

Och där har jag också fått tillfälle att testa kvaliteten när jag mejlat följdfrågor. Privata annonsörer svarar snabbt, trevligt och tydligt. Några gånger har de också tagit reda på saker åt mig. Ibland genom egna kontakter på privata företag, ibland har de för min räkning kontaktat myndigheter för att exempelvis kolla coronarestriktioner. Det har jag inte ens bett dem om, de har gjort det ändå, som kundservice.

Okej, jag har också stött på hjälpsamma mäklare, men en del har inte ens bemödat sig att svara. För dem är det bara ett objekt i mängden, precis som för Sellpy, medan en privat annonsör har större egen vinning och därför eget engagemang. Det är orsaken till att jag säljer mina egna grejer och mer eller mindre skrivit mina egna bostadsannonser när jag tröttnat på ordblinda mäklare, och när den dagen kommer tror jag banne mig att jag ska skriva min egen dödsannons. Så att det blir rätt.

Slöhögar i alla läger, förenen eder

En hbtqi+-mötesplats har blivit av med sitt ekonomiska stöd och riskerar nedläggning. Jag vet inte ens vad alla de där bokstäverna står för och är inte särskilt intresserad heller.

Men låt oss släppa den diskussionen och istället prata om ungdomars oförmåga att göra något själva utan att samhället öser skattepengar över dem. När jag var ung fanns inget internet, men på något vis lyckades vi träffa likasinnade ändå, oavsett om vi samlade frimärken eller spelade fotboll.

Idag finns sociala medier, forum och sajter som Meetup.com vars själva idé är att sammanföra människor. Jag har själv åkt och träffat andra som har mina intressen och t ex picknickat med börs- och finansintresserade och sprungit långpass med för mig helt okända människor. Förslaget har kläckts på nätet och oftast inte kostat en krona utöver resan till mötesplatsen.

Det sägs att unga människor är sociala varelser. Det verkar inte så. För jag tror inte att reaktionen är unik för hbtqi+ även om det finns fler sådana exempel, som Södertälje där man sökt bidrag för att ”starta inkluderande platser för unga hbtq-personer”.

Kan de inte bara starta en Facebookgrupp eller annonsera på någon RFSL-sida? Politikerna gör inget, gnäller de. Gör något själva då! Behöver de ett eget hus får de väl gå ihop och köpa eller hyra ett. Sånt har ideella föreningar gjort i alla tider.

Protestera eller betala

Ingen med investeringssparkonto har väl missat att en arbetsgrupp inom socialdemokraterna sagt sig vilja höja skatten på sparande. Man började leka med tanken på att införa ett tak för ISK-sparande så lågt som 100000 kr. Nu pratar man istället om tre miljoner och vid sidan av detta en ”miljonärsskatt” som inte kan tolkas som annat än ett vänsterpopulistiskt namn på förmögenhetsskatt.

Jag har varnat för återinförande av förmögenhetsskatten så länge jag har bloggat (och innan dess också). Jag är ingen Nostradamus, det är bara vanlig enkel logik. Om färre ska finansiera fler och mer måste statens intäkt öka, och man kan inte höja inkomstskatten hur mycket som helst innan det resulterar i en mindre pengahög att beskatta. Punktskatter i all ära, men även om så bensin, plastpåsar och annat chockhöjs till himlen kommer det aldrig täcka regeringens behov av mer pengar att leka med.

Då återstår beskattning av tillgångar. Fastigheter, förmögenhet och transaktioner i form av arv och gåvor. Det enda som hindrar regeringen att gå all-in socialism är väljarnas eventuella vrede. Att ISK-taket inte landar på hundratusen nu beror inte på Magdalena Anderssons barmhärtighet utan att hon inte tror sig komma undan med det, vilket i sin tur beror på vilka samarbetspartier som ställer upp.

Och det, mina vänner, beror på väljarna. Så ni som tycker att världens högsta skattetryck är för högt när det uppenbarligen ändå inte ger oss världens bästa skola, sjukvård, polis, försvar osv bör göra motstånd. Skriv under Frida Bratts upprop, mejla din riksdagsledamot och uppmana andra att göra detsamma.

I det långa loppet är jag övertygad om att det är kört oavsett. När halva befolkningen är arbetslösa kravmaskiner kommer inga skatter i världen täcka ens grundläggande samhällsservice, men viker vi ner oss redan nu kommer snart ISK och KF förbjudas samtidigt som det blir förmögenhetsskatt från första kronan. Upp till kamp!

”Skräpmat”

Inte undra på att folk tycker att mat har blivit dyr när de ser nyttig, ekologisk gratismat som skräp. Bara den senaste veckan har jag hört tre personer berätta om sin kamp för att utrota kirskål. Varför då, det är ju bra mat!

Själv har jag plockat istället. Enligt Skogsskafferiet finns kirskål under perioden mars-september. Man bör i första hand ta späda blad, men jag vet inte om det är så himla noga. Den har ett par giftiga släktingar, men jag tror att man måste vara bra närsynt för att ta fel.

Kirskål går att använda ungefär som spenat. Rå smakar den lite som ruccola, men jag vet inte om jag skulle vilja sätta i mig stora mängder rå kirskål. Jag är å andra sidan inte så förtjust i ruccola heller. I ett första test finhackade jag den som bas i en pastasås och till det var den bra.

Jag kan tänka mig att stuva den på en varm macka eller göra en paj ihop med andra grönsaker och ost. Kirskål ska gå att frysa in också. Har inte provat det, men skulle nog hacka den innan så att man kan ta den direkt från frysen till en stekpanna.

För den stora och växande grupp människor som tycks hata pengar finns det säkert något vakuumförpackat alternativ på Ica till det facila priset av 150 kr/kg.

Rikast i kommunen

Det är kanske tur att man inte tjänar bäst eller är rikast i sin kommun för då hamnar man på bild i skvallerpressen. Vi har alla sett dem, även om vi inte läser tidningarna, för detta hamnar inte sällan på löpsedlarna.

Det är visserligen offentliga uppgifter, men även om potentiella inbrottstjuvar och kidnappare kan ta fram dem själva behöver man väl inte göra jobbet åt dem? Fattar inte chefredaktörerna (som nog ofta bara är en hårsmån för att själva hamna i sina egna listor) att det kan vara farligt? Fråga Fabian Bengtsson eller Ulrika Bidegård om ni inte tror mig.

Dessutom låtsas ju dessa tidningar (Expressen i just detta fall) att de är journalistiska publikationer, och vad tusan är det för journalistiskt med att outa ”Männen med högst lön i din kommun” eller ”Stockholms rikaste par”? Det liknar listorna i 1980-talets ungdomstidningar Okej, Frida och Ultra med artiklar som ”Sveriges snyggaste tjejer”. Skillnaden var att de stod för att de skapade underhållning för omyndiga, de låtsades inte vara grävande journalister.

Vad är nästa steg - ”Dyraste tavlorna i stan” eller ”Familjerna med sämst inbrottsskydd – vi har hela listan”? Mitt förslag är ”Tidningscheferna med sämst omdöme”. Det vore bara så himla svårt att gradera dem.

Det är vattenpumpen, Gerd...

Varför ha en gammal bil istället för en ny? En viktig faktor är inköpspriset, en annan är priset på reservdelar och en tredje är möjligheten att laga själv. När vattenpumpen i min gamla Volvo 745 tröttnade kunde jag ha ringt en verkstad som hade bytt ut den för några tusenlappar. Men just tack vare att bilen är drygt 30 år gammal kunde jag istället köpa en ny på Biltema för 439 kr och byta den själv på en förmiddag.

Ju äldre, desto enklare. Jag har haft bilar där man kunnat sitta på framskärmen med fötterna ner i motorrummet, men då får man gå tillbaka ytterligare några decennier vid valet av bilmodell.

Pumpen vid pilen.

Som synes är det trångt, men inte helt hopplöst. Allt som behövdes var några fasta nycklar, en stjärnmejsel och tålamod. Fläkten längst ner i bild demonteras, liksom fläktremmar och kåpor. Jag är teknisk idiot, men med en kompis som kunde peka på plats och en annan på telefon var det bara att skrida till verket.

Efter åtta ”Satan i gatan!” och femton ”Jävla bilhelvete!” hade jag jobbat mig fram till pumpen och tagit bort den.

Gamla till höger, nya till vänster.

Dags att trycka dit den nya och sätta fast den med sex bultar, den ena otillgängligare än den andra.

”Bara” att sätta dit allt igen, som demontering fast tvärtom. Slangar, fläkt, kåpor och remmar. Sedan i med ny kylarvätska – vatten och glykol.

Ny vattenpump och spända fläktremmar – ännu ett mirakel! Eller egentligen inte, men vattenpumpar har tidigare skapat stora bekymmer. Och låtar.

Var och en blir salig på sina halmgubbar

Detta riskerar att bli ett tjatigt tema i den här bloggen, men irritation och ilska över andras aktiva val slutar aldrig att förvåna mig.

Jag kan naturligtvis inte vara säker på att den Twittertråd det refereras till inte existerar, men hade den gjort det och i twittrarens tycke är så dum att den förtjänar att hånas hade det såklart varit allra enklast att slänga med en länk till den. Men det gjorde han inte, och eftersom jag inte följer honom och inte vill hänga ut honom gör jag nu likadant.

Jag följer inte med i allt som händer på Finanstwitter. Som överallt annars finns det dumheter där även om jag inte skulle sträcka mig så långt som till att kalla det för ett ”antiintellektuellt mörker”. Men jag är rätt säker på att ingen på allvar sagt att man är värdelös med mindre än 50 procents sparkvot.

Så varför ägnar jag ett blogginlägg åt något som troligen inte hänt? För att jag inte tror att twittraren ljuger. När han skriver att han känner sig utpekad som värdelös är det antagligen för att det kändes så. Eller rättare sagt för att han tänker att de kanske har rätt i att han förtjänar kritik.

Det är tufft att känna att man borde skärpa sig, särskilt om det kommer utifrån. Om man t ex tycker att man borde spara tio procent av lönen, men bara sparar fem, så kan man antingen hacka i sig det eller också intala sig själv att man blivit attackerad för att man inte sparar mycket mer än man skulle kunna. För det kan man ju bara vifta bort som dårskap och fortsätta som tidigare.

Kanske överanalyserar jag detta, men om jag läser något som indirekt skulle kunna tas som kritik mot mitt sätt att leva blir jag inte topp tunnor rasande. Efter det skärmdumpade inlägget ovan satt dock ett helt gäng och målade upp bilder av hatande idioter som vigt hela sitt liv åt pengar, hat mot sina medmänniskor och ”en väldig von oben-attityd” (japp, om självkritik varit en valuta hade det funnits rikedom i den tråden).

Att hata någon pga nivån på deras sparande är inte friskt. Jag kan förundras över människor som lyckas gå genom ett helt yrkesliv utan att ha något sparat kapital, särskilt om de anser sig behöva det, men att hata dem skulle inte falla mig in.