Varning för snömos

Ett tips från en anonym, men energisk uppslagslämnare till bloggen.

Sådana här artiklar dyker upp då och då, som varnar för att försöka göra snabba klipp på börsen.

”Snabba klipp på börsen är svårare än du tror”
”Vill man spara klokt måste man vara långsiktig och hållbar”
”Var medveten om din egen oförmåga”

Och precis som vanligt låter detta som något nytt, som kom med Gamestop-gate eller möjligen redan med internet, att ”unga personer har en övertro på sin egen förmåga”. Så har det varit sedan urminnes tider, och inte bara på börsen. Som ung kan man allt. Ju äldre vi blir kan vi allt mer, men inser samtidigt att vi har allt mer att lära.

Sedan finns det fartdårar, som inte stannar förrän en bergvägg gör det åt dem. Spelmissbrukare hittar även till börsen, men de som vill spela ”Kvitt eller dubbelt” med sitt kapital kommer ändå aldrig läsa varningstexter. De tror inte att de gäller dem. Förrän det är för sent och då vill de definitivt inte läsa om det.

Kanske attraherar dylika texter människor med tålamod, de som låter tiden skapa sina förmögenheter. Om inte för något annat så för att alla tycker om att höra att de gör rätt. Man ska inte underskatta behovet av att få sin världsbild bekräftad, men varför då inte använda en infallsvinkel som både gynnar de saktmodiga och gasen-i-botten-spararna? Möjligen för att företaget som publicerat artikeln också erbjuder privatlån med 18 procents effektiv ränta – maxade lån för maxade risktagare.

Lögn, förbannad lögn och statistik

När jag jobbade som produktionsplanerare kom min chef på att han en gång i veckan ville ha ett stapeldiagram – på papper – över lagret och den planerade produktionen. Det var väl för att kolla att jag inte missade att planera produktion av något i lagret, vilket inte hade hänt ändå för jag var inte idiot på den tiden heller.

Jag bara såg ut sån.

Men ibland verkade lagret mindre balanserat för det var många faktorer att ta hänsyn till. Marknaden, inte minst. Så för att inte bekymra min chef med sånt han ändå inte begrep tryckte jag då helt enkelt ihop diagrammet för att minska gapen.

Det är ändå ingenting emot den manipulation media ägnar sig åt när de redovisar svenska folkets partisympatier. Detta sker igen och igen, både hos kvällstidningar och statsmedia, men det här var ett av de värsta exemplen jag sett hittills.

Som Viktor skriver (och som vi ser med blotta ögat) är:

• 9,4 mer än 10,4.
• 3,5 mer än 3,5.
• en differens på 2,4 tre gånger större än en på 3,5.

Hur det gått till, och varför, får vi aldrig reda på, men ber man ett kalkylprogram skapa staplar utifrån givna siffror kommer staplarnas storlek motsvara siffrorna, så antingen har man matat in andra siffror eller också har man fört över diagrammet till ett ritprogram där man ”bättrat på” verkligheten.

Jag är så gammal att jag minns en tid då källkritik användes bokstavligt och inte betydde att man alltid ska vara kritisk mot vissa källor och okritisk mot andra, men för yngre personer (eller äldre som glömt) kan detta vara en bra påminnelse om att ”Det står ju i tidningen” inte är ett argument för att något skulle vara sant.

1984

Sommar är bokläsningstid för många. För mig med tydligen, även om jag inte borde behöva rätta läsandet efter årstiderna, men hela vintern och våren har jag längtat efter att läsa ikapp.

George Orwells 1984 är en bok många pratar om, ofta med anledning av att verkligheten allt mer sägs påminna om denna bok. Fast skrapar man på ytan tycks de flesta tyckarna, precis om jag hade, läst boken för decennier sedan och kommer nu bara vagt ihåg temat: ”Krig är fred, frihet är slaveri, okunnighet är styrka.”

Så jag vill läsa den igen för att se om det stämmer som det sägs, att den bok Orwell skrev 1948, vände på de avslutande siffrorna och målade upp en hemsk framtid, nu tycks användas som en ren instruktionsbok av makthavare.

Hur rätt fick han? Mer rätt än de flesta av oss skulle få om vi beskriver verkligheten år 2057. Fast jag som levt både år 1984 och 2021 kan lätt konstatera att han fått mer rätt idag. Här är några exempel.

I boken varnar makten, ”Storebror”, ständigt för stormakten Eurasien som man sägs ligga i krig med även om ingen riktigt fattar hur. Få se nu... Vilken militär stormakt ligger både i Europa och Asien? Här har vi kanske ursprunget till den numera så populära ”rysskräcken”.

Man ändrar språket för att få dåliga saker att låta bra. ”Nyspråksordboken” kommer allt oftare i nya utgåvor. Ord som var okej igår är det plötsligt inte och den som inte hänger med riskerar offentlig uthängning. Tidningar och till och med böcker ändras i efterhand för att dölja det faktum att Storebror haft fel. När jag skulle låna boken från mitt bibliotek fanns originalet från 1949 och en nyutgåva från i år. Instinktivt tänkte jag att jag vill läsa den första för att vara säker på att det är Orwells ord och ingen annans. Det i sig tycker jag ganska bra illustrerar denna poäng.

Människor med fel värdegrund blir ”vaporiserade”. De går upp i rök, utplånas ur medierna och påstås aldrig ha existerat. På nyspråk är de ”opersoner”. Orwell dog 1950 och kunde omöjligt veta att det senare skulle finnas något som heter internet och på det något som heter sociala medier där konton stängs av i parti och minut pga det som i 1984 kallas ”krimtänk”, felaktiga tankar.

I boken utrustas alla människor med teleskärmar. Via dessa ”informerar” Storebror, men främst är skärmarna till för att hålla koll på människorna, att de gör, säger och tycker rätt. Folket kan också själva kommunicera på teleskärmarna, men givetvis inte utan maktens kännedom. Detta skrevs alltså för över 70 år sedan, men låter det som en maskin i din ägo?

Även privatekonomi och FIRE tas upp i boken. Lyssna bara på detta:

”Ty om alla och envar kunde åtnjuta ledighet och trygghet skulle den stora massan människor som normalt fördummas av fattigdom få kunskaper och lära sig tänka själva; och då de väl gjorde det skulle de förr eller senare inse att den privilegierade minoriteten inte hade någon funktion och sopa undan den. På lång sikt var ett hierarkiskt samhälle möjlighet endast byggt på fattigdom och okunnighet. Att återgå till ett jordbruksförflutet, som vissa tänkare omkring början av 1900-talet drömde om, var ingen genomförbar lösning. Den stred mot den dragning till mekanisering som redan hade blivit något av en instinkt i så gott som hela världen, och därtill kom att ett land som var industriellt efterblivet skulle bli militärt maktlöst och därmed behärskas, direkt eller indirekt, av sina längre hunna konkurrenter.”

Dagens Storebror kanske inte säger ”krig är fred” utan snarare något i stil med ”Ifrågasättande är extremism, sanningssägare är foliehattar”, men mycket är sig likt. Om inte dagens svenskar hellre läste Läckberg än tänkvärda klassiker (fast allra helst tittar på Netflix) skulle jag uppmana alla att läsa 1984 – innan den förbjuds.

Portionsstorlekar

Ett av livets mysterier är hur livsmedelsproducenter kommer fram till hur stor en portion är. Jag fattar att det varierar från person till person och att jag som fullstor man får räkna med att inte bli mätt på det tillverkarna säger är en portion, men ibland blir det löjligt.

Om vi börjar vid frukosten är en portion gröt inte värd att smutsa ner porslinet för. Risgrynsgröt vill jag ha åtminstone fyra ”portioner” av. Mannagryn är ännu märkligare. En portion rörs ihop av två matskedar mannagryn, salt och mjölk. Det färdiga resultatet får gott och väl plats på ett kaffefat, men ska man hälla mjölk på krävs ett kärl med högre kanter, som ett decilitermått.

Vi går vidare till lunch och middag. För både ris och bulgur står det 0,75 dl/portion på de förpackningar jag har i skafferiet. Jag dubblar direkt – om jag inte är hungrig. I efterrättens vaniljsås gör jag direkt tre ”portioner”.

Jag är inte dummare än att jag förstår att detta är ett försäljningsargument. Kunder är mer villiga att köpa en förpackning som påstås rymma 25 portioner än en som innehåller 15 om priset är detsamma. Samtidigt påstås ärlighet vara längst.

”Det var inte småpotatis... Jo, faktiskt.”

Så vad säger ni, är jag bara ett matvrak som inte fattat att jag äter för mycket? Är det någon läsare som någonsin tillreder mindre än en portion av något livsmedel och i så fall vilket?

Falsk matematik

Återigen en nyhet jag inte begriper. Barn handlar för stora falska utländska sedlar, norska kronor och euro, i butiker i Östersund.

Att man skickar in barn är begripligt. De får ju inga straff. Enklast är att inte ens använda sina egna barn utan erbjuda en spottstyver åt en okänd unge på stan, antagligen funkar glass som muta. Kommer barnet tillbaka med en ilsken handlare i släptåg går man bara därifrån.

Men hur är det möjligt att handla för euro och norska kronor i Östersund? Jag kan fatta att det är praktiskt på gränsorter, men Norge ligger typ 15 mil från Östersund. För att inte tala om Eurozonen.

I Östersund har inte ens älgarna kronor.

För mig som gillar kontanter är det frustrerande när vanliga restauranger, elektronik- och telebutiker slutat att ta emot kontanter, men det blir inte mindre frustrerande av att höra att det går att handla för utländska kontanter. Förhoppningsvis inte samma butiker som vägrar ta emot svenska sedlar, men varför någon gör det övergår mitt förstånd. Kostnaden för hanteringen (även för riktiga sedlar) måste ju vara galet hög. Är man i Sverige får man väl betala med svensk valuta? Alternativt med kort.

Färgduttande i lägenheten

När man renoverar inför försäljning är det himla svårt att veta var man ska dra gränsen. En del menar att köparna ändå kommer vilja göra om allting och även om de aldrig kommer att ta sig den tiden tror de själva att de ska göra det och då vill de inte betala för att jag gjort det.

Samtidigt är det omöjligt att veta vad som får en spekulant att lägga ett bud. Läge, storlek och utropspris såklart, men också en känsla av vad de kan förvandla bostaden till. Ytterst få kan berätta vad som får dem att trivas, men kan jag lyckas få en människa att gå över den gränsen kan det ge mig hundratusentals kronor.

”Säg stopp!”

När jag flyttade in var det bara planlösningen och priset som lockade. Jag hade sett flera identiska lägenheter i samma område. Jag visste exakt vad jag ville göra, men varje budgivning drog iväg. Tills denna, som var i ett uruselt skick som skrämde bort nästan alla.

De väggar jag inte skulle riva spacklades och tapetserades. Alla tak målades, alla golv revs ut eller slipades. Till och med innerdörrarna var bortom räddning.

”Va? Sa du inte blästring?!”

Jag köpte obehandlade trädörrar på utförsäljning, kapade dem så att jag kunde behålla de gamla dörrposterna och betsade dörrarna vita för att behålla träkänslan.

Jag har varit nöjd med dessa i alla år, men undrar om det är vitt nog för marknaden. Troligen inte (det kan tydligen aldrig bli för vitt), så i förra veckan målade jag om dem.

Av någon anledning gick jag emot min egen princip att alltid köpa dyr färg. Bauhaus har Beckers, men också lågprismärket Col.r (det stavas så, troligen för att omöjliggöra webbsökning). En Beckersburk på tre liter kostade 619 kr, Col.r 399 kr varpå idioten i mig försökte komma lindrigare undan. Så då fick jag måla sex lager istället för tre.

Varje målning innebär (åtminstone när jag målar) med automatik att något annat måste göras om. Maskeringstejp tar med sig färgen under och om jag inte maskerar måste den intilliggande färgen också bättras.

Den bruna färgen här, som också återfinns som dörrfoder på bilden ovanför, kostade 459 kr för 0,75 liter! Jag behövde max en deciliter, men det var den minsta burk de hade. Så där snålades det inte, och okej, resultatet blev bra.

Fast jag vet inte, jag är fortfarande osäker på om jag inte lika gärna kunde ha lagt några hundralappar på en skål färsk frukt och ett par vaser med snittblommor till visningen. Kanske är det tur att jag aldrig får facit. Men vad tror ni och hur gör ni när ni säljer? Renoverar ni till perfektion eller sprutar ni bostaden med doftsprej och hoppas på det bästa?

Inveckling

När operativsystem och dataprogram kräver fem gånger större utrymme trots att de gör samma saker kallas det utveckling. När bilar fylls med onödiga funktioner, förses med kofångare av lackad plast och håller max ett decennium kallas det utveckling. När folk använder Wikipedia istället för sin hjärna kallas det utveckling. Men egentligen är det ju bara inveckling.

Ordet inveckling är tydligen gammalt, vilket är konstigt för fram till nyligen hade jag aldrig hört det. Och visst är det väl det världen håller på med? Många jobbar mer än någonsin, men har ändå inte mer pengar. För femtio år sedan kunde en lön livnära en hel familj. Nu verkar det vara på håret att en lön ens räcker för att försörja en ensamstående barnlös. Detta eftersom ”vi” köper ofantligt mycket skit.

Är det bara i min bubbla eller håller det här på att vända nu? Jag hör, ser och träffar allt fler som ledsnat på inveckling. Folk som hellre flyttar ut i en stuga i skogen och odlar sin egen mat än att inteckna ytterligare tio år hos en arbetsgivare de vantrivs hos bara för möjligheten att få ta ett ännu högre lån för att köpa en ännu dyrare bostad. Eller:

”Using money you haven’t earned to buy things you don’t need to impress people you don’t like.”

I mina ljusa stunder inbillar jag mig att en klartänkande folkrörelse är på väg att ta form. Andra dagar tänker jag att invecklarna har ett ointagligt försprång. Ändå hoppas jag att ännu fler som – i vanlig ordning – när de är på väg tillbaka till det där skitjobbet efter semestern upptäcker att de egentligen vill stanna utanför ekorrhjulet.

Även om jag är allmänt skeptisk mot nymodigheter är jag inte per definition motståndare till utveckling. Inveckling är jag däremot färdig med. När jag möter inveckling känner jag ett instinktivt behov att urveckla.