Plast & miljö

Under min ”husvagnsturné” insåg jag att vagnen saknade skedar och eftersom det blev drygt att få i sig morgongröten med gaffel beslöt jag mig för att köpa plastskedar. Det hittade jag inte, istället fann jag träskedar. Det är väl typ samma sak, tänkte jag, men det är det inte. Åtminstone inte den sort jag köpte, den rätade snabbt ut sig till en träspatel som kanske kunde ha ett användningsområde hos tandläkaren, men knappast hos camparen.

Okej, de såldes väl säkert som engångsskedar, men det blir ju dyrt om man ska slänga skeden och ta en ny varje gång. Inte särskilt miljövänligt heller, vilket med all säkerhet är argumentet för tillverkningen. En ”engångssked” i plast hade jag kunnat återanvända i flera veckor.

När det kommer till miljötänk verkar det många gånger som att man inte tänker hela vägen. Ett sugrör i papper låter kanske bra på pappret, men inte om det inte funkar. Elbilar ger inga avgaser under färd, men varifrån kommer elen och råvaran till batterierna? Förr i världen (och även nu i utpräglade skithålsländer) kastade man sina sopor i havet för då ”försvann” de. Ibland undrar jag om vi har kommit längre idag.

Jag har för länge sedan slutat att försöka påverka världen, jag lägger energin på att göra egna bra val. I mitt skedexempel hade det bästa varit att ta med hemifrån eftersom jag borde ha märkt att besticklådan inte var utrustad med skedar. Det näst bästa hade varit att köpa plast.

Men helst undviker jag engångsartiklar. Jag slutade köpa engångskassar i affären redan när de kostade en krona. Inte bara för att spara pengar utan för att en förstärkt kasse i plast eller tyg är mycket bättre. Var sak har sin plats.

Dyrt & billigt i Norge

Frågan om hur jag som sparsam kunnat välja att flytta till Norge ekar fortfarande, så jag ska försöka utveckla det.

Norge är dyrt, det är inget tvivel om det, men jag tror att många svenskar fått en skev bild av verkligheten. Klart dyrast i jämförelse med Sverige är alkohol och restaurangmat, och för många som kommer hit i några dagar är det just de prislapparna man ser och drar då logiskt slutsatsen att det är likadant över hela linjen.

Men om vi börjar med mat så finns ljusglimtar även där. Generellt är det dyrare ju färdigare maten är. Näst efter restaurangmat kommer färdigrätter som frusen pizza. Den är ju dyr även i Sverige, men här är det värre. Bröd är också dyrt, men både pizza och bröd bakade jag själv i Sverige och tänker fortsätta att göra det här. Baslivsmedel för mig, som grönsaker och torkade baljväxter har ungefär svenska priser.

I butiker som finns både här och där, som Ikea, Bauhaus och Biltema är det lätt att jämföra produkter rakt av, och då ser det ofta ut så här trots att den norska kronan är lite mer värd än den svenska:

Och för den svensk som kör mycket bil är en flytt till Norge rena vinsten. Särskilt om man åker dieselbil eftersom dieseln kan vara 5 kronor billigare här. Till och med svensk statsmedia erkänner att så är fallet. Och bensin under 15 kr var väl ett tag sedan ni såg i Sverige?

Dock varierar det mer här. I Sverige är min känsla att soppan kostar ungefär lika mycket överallt. En obemannad station kan vara några ören billigare, men i Norge kan det skilja två kronor mellan mackar i samma kvarter, och en mack som tar 16,22 kr/l på måndagen kan ta 18,10 kr/l på tisdagen för att komma ner under 16 kr på onsdagen, så det lönar sig att ha koll.

Fast just det – att det lönar sig att ha koll – gäller ju faktiskt överallt. Det går att leva sparsamt om man är lite om sig och kring sig, det tänker jag visa även i Norge. 

Jag förstår fuskarna

Anna Dahlberg har skrivit en skrämmande ledare i Expressen om invandrare som köper svenska arbetstillstånd.

”Företagen tar som regel hit personer från ägarens hemland. Syftet är ofta att hjälpa släkt och vänner att bosätta i Sverige och kringgå reglerna om anhöriginvandring.

I många fall upphör anställningarna kort efter att personerna har beviljats permanent uppehållstillstånd i Sverige. Därefter försörjer de sig via välfärdssystemet, antingen med stöd från Försäkringskassan eller Arbetsförmedlingen.”

Jag tror att vi alla kan enas om att detta är dåligt, vare sig vi generellt tycker att det är en bra eller dålig idé att flytta runt folkgrupper. Visst är det ruttet att utnyttja systemet, men felet är varken arbetsgivares eller arbetstagares. Det är svenska politiker som möjliggör detta.

För arbetsgivare är enligt rådande lagar i sin fulla rätt att sälja arbetstillstånd, precis som det är tillåtet att köpa dem. Man skulle till och med kunna säga att det uppmuntras eftersom staten glatt ger lönebidrag och bjuder på arbetsgivaravgiften i och med att invandrare ”sysselsätts” och putsar politikernas statistik.

När jag gick in på norska skatteverket för att få ett norskt personnummer hade de först förklarat för mig på telefon vad som krävdes. Jag var noga med att göra allt de sa eftersom processen skulle kunna fördröjas till tjugo veckor istället för två om man inte hade alla papper klara. Dessutom fick jag åka 35 mil enkel resa för mötet så jag ville ogärna åka hem med oförrättat ärende.

”Parkera, gå mellan husen och över berget.”

Vi har haft fri rörlighet i Norden i flera decennier, men om man som svensk ska få folkbokföra sig i Norge utan att gifta in sig i landet krävs antingen ett jobb eller bevis på att man kan klara sina räkningar med egna medel. Jag tänker fortsätta att vara företagare, men eftersom jag inte kan starta ett norskt företag utan ett personnummer valde jag alternativ 2, egna medel.

Jag tog med mig kontoutdrag från mina tre svenska banker med ett saldo som även med norska mått skulle räcka ett antal år för någon med normala utgifter (som jag inte skulle komma upp i även om jag ansträngde mig). Men ojojoj, ”är du inte inskriven på NAV (norska arbetsförmedlingen)”? Nej, för att kunna vara det krävs personnummer (hej, moment 22), dessutom är jag inte arbetslös. Jag har bara inte getts möjlighet att betala skatt här.

”Har du ingen annan koppling till Norge, t ex ett gymkort?”

”Ser jag ut som en gymkille?!”

Jag har köpt ett hus för flera miljoner, kontant, där jag ska bo på heltid. Smäller inte det till och med lite högre än ett medlemskap i SATS?! Jag tänkte i min enfald att det skulle vara bra för mitt nya land att de slipper försörja mig, men det var tydligen fel svar varpå jag troligen får vänta tjugo veckor trots att jag gjort allt de bett mig om.

Jag älskar Norge och norrmännen, men hade någon utanför skattekontoret erbjudit mig ett papper som riskfritt gett mig personnummer på nolltid hade jag inte tvekat. Med det sagt tänker jag inte kasta första stenen på den som gör samma sak i Sverige, oavsett om planen i deras fall är att snabba på processen att så snart som möjligt få betala skatt i det land de bor i, eller inte.

Hur har vi klarat oss utan kommunpoeter?

Tar galenskapen aldrig slut? Tranemo kommun, en liten by i Västergötland vars ekonomi inte verkar bättre än genomsnittet, har hittills klarat sig utan kommunala poeter. Eller som kulturchefen uttrycker det: ”Den kompetensen har vi inte.”

Men nu ska detta åtgärdas genom att den lokala poeten Jimmy Alm anställs som kommunpoet. Totalt bränner man nästan en miljon på att han ska lalla runt och dikta om fabriker och kommunala styrdokument. Förutom Alm ska man arvodera lokala konstnärer vars verk ska gestalta dikterna.

Tydligen är det inte kommunen utan staten som betalar för detta, men den saknar ju inte heller utgifter. Jag har inget emot vare sig poesi eller annan konst, men anser att skattepengar ska gå till äldrevård, skola, polis och sånt. Jimmy Alm må vara en kanonsnubbe, men finns det ingen marknad som vill betala för hans dikter ska inte heller skattebetalarna göra det. Han får helt enkelt hitta ett annat sätt att försörja sig så att han har råd att ägna sig åt sin hobby.

Såvida han inte redan kan försörja sig på skrivandet. I så fall är det ännu mer idiotiskt att vaska skattepengar på kommunpoesi. Jag vet inte om kommunen gör detta för att uppfattas som folklig, men resultatet blir med all säkerhet den rakt motsatta. Vi som har en ekonomisk verklighet att förhålla oss till kan inte prioritera skit. Regnar det in i huset kan man inte lägga energi på takmålningar, om ni fattar liknelsen. Det gör ni med all säkerhet, om ni inte är politiker. För då verkar banne mig allting möjligt. 

Att flytta pengar utomlands

Nu behöver jag hjälp! När jag skulle köpa hus i Norge med pengar i Sverige började jag med att fråga SEB om råd. När jag använder deras bankkort här tar de 1,5 procent i valutaväxlingsavgift. Inga problem när man köper mat och bensin under en kortare resa, men jag ville inte ge dem 1,5 procent av köpeskillingen på huset för det blir en himla massa pengar.

Min personliga bankman.

Nej då, försäkrade de, vid en engångstransaktion skulle de endast ta en femtiolapp i utlandsbetalningsavgift. Bara det att jag skulle få växlingskursen från Helvetet, men det fick jag komma på helt själv. Problemet var att det var bråttom och mäklarens pengatvättsregler krävde att pengarna skulle komma från mitt eget konto. Genom att förhandla lite med avdelningen för utlandsbetalningar blev det lite billigare, men jag kände mig ändå blåst, lurad och förnedrad. Som vanligt vid bankkontakter alltså.

Resten av mina pengarna ska flyttas över senare, när jag sålt min lägenhet och fått ett norskt personnummer. Då är det inte lika bråttom, så då vill jag inte bli lurad. Jag fattar att det kommer att kosta pengar. ”Det är dyrt att växla pengar”, som en medarbetare vid DNB i Stockholm uttryckte det.

Men den här gången är det inte samma stress. Jag kan göra en stor eller flera mindre transaktioner, starta ett valutakonto i norska kronor på en svensk bank, använda bitcoin eller krångla på något annat sätt, och det är här ni kommer in. Är det någon som har en idé om hur detta kan göras billigare, men ändå riskfritt? Jag har inga problem att betala för att förvandla mina SEK i Sverige till NOK i Norge, men det får vara rimliga kostnader, mer än en procent har jag absolut ingen lust att betala. Går det?

Distansarbete på deltid

Precis som jag förutspådde visade det sig att många den senaste tiden fått smak på hemarbete och väl tillbaka på kontoret vill de fortsätta att jobba hemifrån en stor del avarbetstiden.

Det är praktiskt att kunna äta lunch i sitt eget kök och kanske låta ett långkok puttra på spisen samtidigt som man mejlar kunder eller gör något annat jobbrelaterat. Att dessutom kunna anpassa arbetstiden efter väder och andra förutsättningar, ta en paus för att handla eller hämta på dagis rationaliserar livet.

Att slippa få in chefen på sitt arbetsrum är bara en bonus. Den stora vinsten av att jobba hemifrån är att kunna styra sin egen tid. För mig är det helt klart det jag skulle sakna mest om jag återgick till löneslaveri efter drygt två decennier i företagande frihet.

Frågan är hur lätt det är att välja för de anställda som nu kommer tillbaka till jobbet. Arbetsgivaren bestämmer och gissningsvis är det ingen som det senaste ett och ett halvt året fått inskrivet i sitt anställningsavtal att de ska ha rätt att jobba hemifrån. Kanske har en och annan arbetsgivare också vant sig vid tanken på sistone, men det här hade kunnat vara chefen på mitt sista fasta jobb.

Få kockar, många matgäster

Jag tycker att nationalekonomi lätt blir abstrakt. Det är svårt för oss lekmän att begripa hur allt ska gå ihop (eller inte) på sista raden, men Svenskt Näringsliv gjorde nyligen en genomgång av Sveriges arbetskraft som är ganska tydlig.

Sverige har ungefär 10,5 miljoner invånare. Av dessa är 5,3 miljoner i arbetsför ålder, men av dem jobbar 1,3 miljoner ändå inte tillräckligt mycket för att försörja sig, och då räknar man ganska frikostigt. Gränsen går vid en bruttolön på 15500 kr och så anses alla företagare som självförsörjande, oavsett inkomst.

Kvar är c:a fyra miljoner, men hälften av dem har skattefinansierad lön. Det behöver inte handla om bidrag, där finns lärare, läkare osv, som visserligen betalar skatt, men eftersom deras lön direkt eller indirekt kommer från skattebetalarna är de ändå nettobidragstagare.

Så då är vi nere på två miljoner svenskar som både måste försörja sig själva och de 8,5 miljoner som inte bidrar med pengar till systemet. Då räknas ändå journalister vars arbetsplatser får presstöd som självförsörjande, liksom kulturarbetare som lever på olika stödformer. Även med denna generösa bedömning måste alltså dessa två miljoners skatteinbetalningar täcka välfärden inte bara för dem själva. Varje arbetare måste dessutom försörja drygt fyra personer till.

Får ni inte ihop det? Det är inget att skämmas för, det får inte politikerna heller. Totalt har man lånat 1140 miljarder, vilket är en himla massa.

Dessutom trycker man nya pengar så att det står härliga till. Nästa generation får betala. Eller nästnästa.