Under min ”husvagnsturné”
insåg jag att vagnen saknade skedar och eftersom det blev drygt att
få i sig morgongröten med gaffel beslöt jag mig för att köpa
plastskedar. Det hittade jag inte, istället fann jag träskedar. Det
är väl typ samma sak, tänkte jag, men det är det inte. Åtminstone
inte den sort jag köpte, den rätade snabbt ut sig till en träspatel
som kanske kunde ha ett användningsområde hos tandläkaren, men
knappast hos camparen.
Okej, de såldes väl säkert som
engångsskedar, men det blir ju dyrt om man ska slänga skeden och ta
en ny varje gång. Inte särskilt miljövänligt heller, vilket med
all säkerhet är argumentet för tillverkningen. En ”engångssked”
i plast hade jag kunnat återanvända i flera veckor.
När det kommer till miljötänk verkar
det många gånger som att man inte tänker hela vägen. Ett sugrör
i papper låter kanske bra på pappret, men inte om det inte funkar.
Elbilar ger inga avgaser under färd, men varifrån kommer elen och
råvaran till batterierna? Förr i världen (och även nu i
utpräglade skithålsländer) kastade man sina sopor i havet för då
”försvann” de. Ibland undrar jag om vi har kommit längre idag.
Jag har för länge sedan slutat att
försöka påverka världen, jag lägger energin på att göra egna
bra val. I mitt skedexempel hade det bästa varit att ta med hemifrån
eftersom jag borde ha märkt att besticklådan inte var utrustad med
skedar. Det näst bästa hade varit att köpa plast.
Men helst
undviker jag engångsartiklar. Jag slutade köpa engångskassar i
affären redan när de kostade en krona. Inte bara för att spara
pengar utan för att en förstärkt kasse i plast eller tyg är
mycket bättre. Var sak har sin plats.