En låda smink

En del nyhetsartiklar väcker fler frågor än svar. Folkstormen över Bianca Ingrossos julkalender är en sådan.

Som ensamstående man är jag varken målgrupp för produkten eller nyheten, men som jag förstått det har Ingrossos sminkföretag sålt en ”julkalender” bestående av 24 påsar med okänt innehåll. ”Innehåller produkter för 3595 SEK”, men kostar ”bara” 1795 kr.

Fast så visade det sig att produkterna i många fall handlar om tillbehör eller varuprover. Exakt var skillnaden går mellan en liten produktförpackning och ett varuprov vet inte jag, men jag har sällan läst så många kritiska konsumenter på undermålig svenska ondgöra sig över en vara, så det råder inga tvivel om att Ingrossos rådgivare tänkte att marknaden var ännu mer lättlurad än den visade sig vara.

Men ganska lättlurad får den ändå sägas vara. En massa människor köper alltså ett litet paket odefinierat smink för nästan tvåtusen spänn. Uppenbarligen inte för att de gillade julkalenderidén (som väl går ut på att man öppnar varje lucka/påse på rätt dag) eftersom de rasade så snabbt och mycket att kalendern togs ur handeln redan i oktober.

”Det känns som om ni intelligensbefriar oss som kunder”, skriver en av dem. Behövde de verkligen hjälp med det? Jag kan inte mycket om smink, men de sminkande tjejer jag träffat har varit ganska noga med vad de kletar på sig, det är tydligen inte bara att smörja in sig med första bästa burk. Visste inte dessa rasande kunder att de också kände så? Kom det som en överraskning när de köpt ”Caia Christmas Calendar”? Tydligen.

Testade mitt eget råd

Lyxfällan och diverse sparexperter brukar föreslå att man även vid privata inköp ska bokföra sina utgifter genom att skriva upp alla inköp i en kassabok eller en app för att på så vis åskådliggöra vart pengarna tar vägen. Jag har själv slängt ur mig det tipset här på bloggen vid åtminstone något tillfälle.

Det här har två möjliga vinster. Den första och mest uppenbara är att man inte kan analysera sitt köpbeteende om man inte först skaffar sig en översikt över det. Man behöver inte ha ett problem, det finns ändå alltid förbättringspotential och det är först när man vet vart pengarna tar vägen som man kan börja ifrågasätta flödena.

Den andra vinsten är att man undviker spontaninköp. Det är så lätt att dra kortet eller kasta iväg en sedel som ändå redan fanns i plånboken, men om man är tvungen att bokföra kostnaden (ju krångligare system, desto bättre) är det inte längre lika enkelt och då inträffar ett nytt fenomen – man börjar undvika inköp.

Jag har i två omgångar sparat alla mina kvitton, kategoriserat utgifterna och matat in dem i ett kalkylblad för att ta reda på hur mycket pengar jag lägger på mat, bil, boende osv. Det har ändå känts hanterbart, men nu lyckats jag krångla till det ytterligare. Jag ville kolla vad mitt husletande skulle kosta och då fick jag dessutom merparten av kvittona i en annan valuta (norska istället för svenska kronor), så då matchade inte ens verifikationen med transaktionen på kontot, vilket gjorde det minst dubbelt så krångligt.

Jag kan bara konstatera att rådet fungerar, det blev skitjobbigt att reda ut exakt vad som kostat vad, och så var kvittona på utrikiska och det var inte heller alltid glasklart vad jag köpt. Nu är jag ändå inte killen som låter betalkortet glöda, men aldrig har utgifter tagit emot mer så det här borde jag kanske permanentera.

Bränd arbetare skyr elden

Norge har tidigare kunnat lita på att det finns svenskar att tillgå på arbetsmarknaden eftersom Sverige alltid har haft arbetslöshet och eftersom lönerna är högre i Norge. De senaste åren har dessutom behovet av svensk arbetskraft minskat så då har det blivit ännu lättare att fylla kvoten.

Men nu är det inte lika lätt längre, färre svenskar söker jobb i Norge. ”Enligt flera arbetsgivare SVT talat med har intresset för jobb i grannlandet svalnat betydligt.”

Vad hade ni väntat er? Först hindras svenskar att komma över och jobba, men så fort det är möjligt igen ska de stå där med mössan i hand? Ett tag släppte man bara in gästarbetare som jobbade med ”samhällsnödvändig verksamhet”, men här är ett exempel från vårdbranschen som räknas dit. En svensk sjuksköterska jag känner jobbar en del på norska sjukhus och drabbades själv tidigt av covid-19, men eftersom hon inte tillhörde någon riskgrupp var det över på någon dag och hon kunde börja jobba igen.

Men tro inte att hennes antikroppar gav henne några fördelar. Hon var ändå tvungen att vaccinera sig och varje gång hon kom till Norge var hon tvungen att testa sig. Så småningom också under jobbperioderna och till slut så ofta som var tredje dag, oftare än hennes norska kollegor. Men behövdes det personal att titta till coronasmittade patienter var utlänningarna populära. Till slut orkade hon inte med krånglet och diskrimineringen utan valde att jobba heltid i Sverige istället. Som bekant är det inte helt omöjligt att få sjuksköterskejobb där heller.

Det här är inte kritik specifikt riktad mot Norge. Arbetsgivare och politiker tycks i allmänhet tro att de kan behandla människor hur som helst, avvisa dem ena dagen och förväntar sig att de ändå ska stå där nästa dag beredda att jobba. Det funkar inte så! Ge personal otrygga anställningar, låga löner, delade tjänster eller påtvingad deltid och ni kommer märka att de en vacker dag inte ställer upp.

Ett par av mina arbetsgivare har dristat sig till att säga att jag ska vara glad att jag har ett jobb och varje gång har jag svarat att det är de som ska vara tacksamma för att jag gör det jobb de behöver ha utfört. Arbetsmarknaden är ett givande och tagande. What goes around comes around!

Jag vet var din brevlåda bor

Jag fick en fråga från Henrik vad jag tycker om att norska skatteverket lägger ut till allmän beskådan vad folk betalar i skatt. Jag vill utveckla det och berätta vad jag rent allmänt tycker om att offentliga uppgifter läggs ut på nätet. Jag är emot.

Det finns mycket bra med offentlighetsprincipen. Det är bra att man som privatperson kan granska vad som händer med våra skattepengar. Jag vill veta vad som diskuterats bland folkvalda politiker och vem av dem som har sagt vad. Det händer att journalister tycker att de ska ha särskilda regler, så att vi andra tvingas få informationen genom deras filter, men jag tycker att det är viktigt att vi ska kunna kolla upp saker själva.

Men varför ska vi kunna få veta allt om varann? Och ofta – till skillnad från länken ovan – utan att den granskade får veta vem som granskar. Nu har det åtminstone blivit lite svårare att få reda på vem som äger en specifik bil och biltjuvarna sörjer säkert det. Men de har ju så mycket annat att jobba med.

Varför ska jag kunna få reda på var du bor, hur stor din bostad är och anses vara värd? Har du en chipmärkt hund kan jag via Birthday få reda på kön, namn och ras, samt när den har födelsedag! Ratsit berättar för mig hur mycket du tjänar och på vad, och Lexbase ifall du har varit i rättegång och i så fall hur det gick. Varför ska dessa uppgifter läggas upp som ett skvallrigt smörgåsbord? De mest liberala hävdar att det kvittar ifall man inte har något att dölja, men låt oss välja det själva.

Vill du lägga ut ditt personnummer och vad du har för konst på väggarna i sociala medier är du fri att göra det. Rapparen Einar hade säkert gärna sett att tingsrätten inte lagt ut hans skyddade adressuppgifter, men det är lite sent nu. Bara för att nämna ett exempel, men många är de män som fått besöksförbud till sin exfru som bott på hemlig ort ända tills mannen ringt en myndighet som glatt berättat allt de vet.

Frihet är bra, men om din frihet inkräktar på min frihet är friheten ingenting värd, så låt oss se till att offentlighetsprinciperna används på rätt sätt.

Klä ut dig till aktie

Jag såg följande inlägg på Twitter.

Nu finns ju inte aktiebrev i pappersform, så jag antar att hon tänker mer att hon ska klä ut sig till ett bolag. Det enklaste vore såklart att klä sig i H&M-kläder, men intresset för den aktien är kanske inte tillräckligt stort för att fylla syftet.

Jag har själv aldrig varit någon stor maskeradentusiast, men en av de mer spektakulära utstyrslarna jag kommer ihåg är Daniel LaRussos duschkabin från Karate Kid. Så det får bli mitt förslag för att symbolisera badrumsaktien FM Mattsson.

Såg att just en maskeradutstyrsel med det draperiet går att köpa i kinesiska webbshoppar. Kanske mer som en passning till filmen än till FM Mattsson, men du kan ju alltid skriva ut senaste kursen eller rita upp ett kursdiagram på draperiet.

Som nybliven norrman har jag förstått att sjömatsaktier är populära. Köp ett fiskhuvud i samma kinesiska webbutiker och låt det symbolisera Atlantic Sapphire, Mowi eller SalMar.

Eller gå all-in på en riktigt iögonfallande maskeraddräkt. Låt mig presentera halloweensängen Attendo (eller Humana om du föredrar det).

I droppställningen sätter du en påse vodka och en påse groggvirke och så kan du ändra mixen till angenäm styrka och smak under kvällen, intravenöst om du så önskar. Och får du ragg är det ju praktiskt att ha sängen med sig.

Om du istället kan tänka dig att gå från aktie till fond, har jag en bubblare. Tin Fonder:

Vad gör man med en lada?

När man flyttar har man alltid en massa idéer. ”Här ska det bli en uteplats med grill, den här väggen river vi, ett uterum är ju aldrig fel, och så gym i källaren, med storbilds-tv ...” Sedan slutar det ofta med orealiserade planer. Några skyndar man sig att genomföra lagom till försäljningen. Det är ju så dags.

Som nybliven husägare är jag inne i den där processen nu och har bestämt mig för att tänka högt samtidigt som jag presenterar min lada.

Ett boende blir ju vad man gör det till. Därför är jag precis som alla andra mån om att göra något bra av det. Jag har blivit allt bättre på att få upp de där sista listerna så att inte projekten avstannar vid 90-95 procent. Mitt stora problem är att jag antingen kommer igång för tidigt, innan jag är helt klar över den optimala lösningen. Eller att jag inte kommer igång alls.

Hur är det för er? Händer det ni vill ska hända, eller har ni svårt att få saker ur händerna?

Livlöst på landet

För två år sedan skrev jag ett blogginlägg om ogästvänliga kommuner som inte ser sambandet mellan bemötandet av kommuninvånare och kommunens popularitet.

I många småkommuner får man betala barns skolgång för att sedan se barnen flytta till större städer så fort de pluggat klart. Sedan kommer de inte tillbaka förrän de går i pension och börjar kosta igen. Det är ett svårlöst problem, men det går an att försöka. Genom att locka arbetsgivare till orten, försöka få medborgarna att trivas och se till att det finns något att göra för unga vuxna, möjlighet att köpa bostad osv.

”Ööh! Går den här bilen till Stockholm?”

Eller också gör man som Olofström vars kommunstyrelseordförande drar de gamla trötta flosklerna om barnomsorg. Inte ett ord om hur han ska få ungdomar att inte köpa en enkelbiljett därifrån så fort de kan eller någonting konkret överhuvudtaget.

Det finns kommuner som är snabba och flexibla med bygglov, stödjer lokala initiativ eller bara en så enkel sak som att låta grannar dela på ett sopkärl istället för att betala för varsitt. Jag har själv bott i ett antal kommuner och märkt stor skillnad redan när jag ringt kommunens växel. Ibland kan man riktigt höra hur de tänker:

”Nu ringer en sån där jävla kravmaskin igen. Betala skatt och håll käft! Vi ska ju fika här nu, Majsan har köpt mums-mums.”

Här i Norge har landsbygden ett annat problem. Fastigheter köps in för den skog eller jordbruksmark som tillhör gården. Ofta av stora bolag som sedan låter husen förfalla. I en kommun anställde man nyligen en kille för ett projekt som heter ”Ljus i alla fönster” eller något sådant. Han kartlägger tomma gårdar i bygden och kontaktar ägarna för att höra om han kan hjälpa dem med något för att ta steget att sälja.

Jag läste om det där och kontaktade honom eftersom jag själv var sugen på att köpa en gård i hans kommun, och inte för att skövla skogen utan just för att bo där. Han bjöd mig på fika i hans hemmakontor/lägenhet där vi snackade om jordbruks- och bostadspolitik och han tipsade mig om tomma gårdar som stämde med min kravspec.

Någon vecka senare hade jag köpt hus i en annan kommun, men hann tänka att det där hade aldrig hänt i Sverige. När han är färdig med den norska landsbygden kanske han kan få igång den svenska. Börja med Olofström.