En del nyhetsartiklar väcker fler frågor än svar. Folkstormen över Bianca Ingrossos julkalender är en sådan.
Som ensamstående man är jag varken
målgrupp för produkten eller nyheten, men som jag förstått det
har Ingrossos sminkföretag sålt en ”julkalender” bestående av
24 påsar med okänt innehåll. ”Innehåller produkter för 3595
SEK”, men kostar ”bara” 1795 kr.
Fast så visade det sig
att produkterna i många fall handlar om tillbehör eller varuprover.
Exakt var skillnaden går mellan en liten produktförpackning och ett
varuprov vet inte jag, men jag har sällan läst så många kritiska
konsumenter på undermålig svenska ondgöra sig över en vara, så
det råder inga tvivel om att Ingrossos rådgivare tänkte att
marknaden var ännu mer lättlurad än den visade sig vara.
Men ganska lättlurad får den ändå
sägas vara. En massa människor köper alltså ett litet paket
odefinierat smink för nästan tvåtusen spänn. Uppenbarligen inte
för att de gillade julkalenderidén (som väl går ut på att man
öppnar varje lucka/påse på rätt dag) eftersom de rasade så
snabbt och mycket att kalendern togs ur handeln redan i oktober.
”Det känns som om ni
intelligensbefriar oss som kunder”, skriver en av dem. Behövde de
verkligen hjälp med det? Jag kan inte mycket om smink, men de
sminkande tjejer jag träffat har varit ganska noga med vad de kletar
på sig, det är tydligen inte bara att smörja in sig med första
bästa burk. Visste inte dessa rasande kunder att de också kände
så? Kom det som en överraskning när de köpt ”Caia Christmas
Calendar”? Tydligen.