En Volvo på sitt fjärde liv

I nästan alla sammanhang kan vi snåljåpar enas med miljömupparna om att återanvändning är bra, men det finns ett undantag – bilar. Där hävdas det plötsligt att det är bra ur miljöhänseende att kasta gammalt för att köpa nytt. Jag har en äldre släkting som i samband med inköp av elbil ska skrota sin fullt fungerande och relativt bränslesnåla bensinbil från 2005 för ”den ska inte rulla”.

Själv ser jag inte poängen, vare sig ur ett ekonomiskt eller miljömässigt perspektiv, med att slänga bort en bil som fungerar. Jag sålde nyligen min Volvo 745 som funnits i familjen ända sedan den var ny 1988.

Campingplatser är dyra, grustag billiga.

Jag sörjer lite. Mina föräldrar åkte på två bilsemestrar genom Europa med den bilen som också tagit oss till såväl bröllop som begravningar. Det här var den första bil jag körde efter att jag tog körkort. Jag har åkt till massor av jobb i hela Sverige med den och i dess passagerarsäte har ett stort antal av landets ståuppkomiker suttit.

Det senaste året har den tagit mig genom Norge för att hitta ett hus och därefter mina ägodelar från Sverige. Jag hade gärna fortsatt att ha den här bilen trots att den inte, som i Sverige, vore skattefri att äga här, men det blir för bökigt och dyrt att tulla och registrera in den, så den fick fortsätta sitt liv hos en svensk tjugoåring (som apropå miljödiskussionen inte valde mellan den och en ny Tesla).

Mitt kontor under husletarresan.

Om en bil förväntas hålla i tio år kommer nog ingen lyckas få mig att tro att en det är dåligt för miljön att köra runt i en bil som borde ha skrotats tre gånger om. Ja, den kanske drar ett par deciliter mer bensin per mil än motsvarande ny bil, men det kan knappast motsvara miljöpåverkan tre nya bilar hade gjort.

Och när det gäller den egna plånboken är det inte ens en fråga. Kan man leva med begagnat får man mer pengar över till annat.

Goddag yxskaft!

Som om det inte räckte med elpriset har det nu också blivit vedbrist. Ja, det finns rimligen ett samband och jag var inte dummare än att jag fattade att det var där vi skulle landa, vilket dock inte hjälpte.

Efter att jag hade köpt huset beställde säljarna ved av en lokal skogsägare. Jag erbjöd mig såklart att betala (jag är ekonomisk, men lite moral har jag), men deras inställning var att de hade köpt huset med ved (inte för ved, alltså, jaja, ni fattar) och ville överlämna det på samma sätt.

Jag förstod snabbt att det skulle behövas mer för att klara vintern, men hade inga norska pengar så det fick vänta. När det till slut fanns pengar beställde jag lika mycket till. Då framgick att säljaren helst ville ha betalt med vipps (norskt swish), så jag tänkte att jag skulle fixa det före nästa beställning.

För att få vipps krävdes dock bank-ID (den historien har jag dragit några gånger här på bloggen), så allt drog ut på tiden. När jag till slut fick iväg min beställning fanns inte den mängd jag ville ha. Säljaren vågade inte släppa för mycket med risk för att själv gå tom. Vid en mild vinter lovar han att ompröva, men vid en mild vinter behöver jag den ju inte.

Så vad gör man då? Deppar ihop och lyssnar till Svenne Rubins megahit Du värmer dig med min ved?

”Du som värmer din kropp
med min ved,
jag undrar vem du e',
men jag hoppas att din bottenfrusna själ tinar opp
så du kan se
att du värmer dej med min ved.”

Nej, jag får naturligtvis leta efter en alternativ kran. Jag läser i media att det är vedbrist i hela Sverige, vilket inte är svårt att tro på, men det är väl inget som inte den internationella nyckeln till prylar, tjänster och engagemang – pengar – kan ändra på?

Med lite tur kanske jag hittar en svensk skogsägare som gärna vill sälja till norska priser även framtida år, och jag har ju som sagt en lada på några hundra kvadratmeter. När livet ger dig citronträd - hugg ner dem!

Säljer lull-lull

I september slöt jag avtal med en stylist som dekorerade min lägenhet inför mäklarfotografering och försäljning. Ni vet, det där de gör efter sista reklampausen i inredningsprogrammen, fixar med kuddar, gardiner, mattor och en och annan färgklick i en annars helvit lokal. Det blev kanon! Planen var att försäljningsprocessen skulle ta några veckor, men tyvärr drog det iväg.

När lägenheten fortfarande inte var såld i mitten av december började jag ana att även avtalet med mäklaren skulle hinna gå ut och då hade jag behövt ny fotografering och nya visningar på det nya året med en ny mäklare. Enklast då vore att behålla stylistens grejer, men allt har sitt pris. Man kan inte hyra möbler för mer pengar än det hade kostat att gå på Ikea och köpa dem.

Så under tiden samlade jag ihop mattor, vaser, tavlor, lampor och diverse dekorationer som blivit över i mitt norska hus, men som skulle kunna passa i lägenheten där mina egna möbler flyttats eller kastats. Med idén att får jag inte till en deal med stylisten får jag fylla bilen, åka tillbaka till Sverige och lägga ett par dagar på egen styling, nu när jag visste hur jag skulle tänka.

Jag gick igenom mäklarbilderna, rum för rum, tittade på mitt eget lager och jämförde priser på nätet. Min bedömning var att jag med egna grejer och kompletterande inköp på ett par tre tusenlappar skulle kunna återställa lägenheten till ett säljbart skick.

Här var exakt ingenting mitt.

Lyckligtvis slapp jag göra det eftersom lägenheten såldes så att jag inte behövde anlita en ny mäklare. Så nu sitter jag här med en massa dekorativa grejer och textilier som jag aldrig kommer behöva. Nästa steg är att värdera, fotografera och annonsera ut dem, för att de är värdelösa för mig betyder ju inte att de är värdelösa för andra.

Den stora fördelen med att sälja sånt man inte har minsta användning för är att alla pengar som kommer in är ren vinst, men tid är inte gratis. Förutom research och annonsering ska grejerna packas eller lämnas ut till någon man bestämt tid med. Efter över tio års secondhandförsäljning börjar jag ha koll på vad som lönar sig, men ibland blir jag förvånad, åt bägge håll. Det gör det mer intressant, vilket jag också sätter på pluskontot.

Fokusera rätt

Det finns två förhållningssätt till problem och utmaningar. Ett är att gräva ner sig, stirra sig blind på orättvisor som drabbat en och på att hitta bortförklaringar till varför det är rimligt att inte ta sig vidare. En rimligare inställning är att lägga bortförklaringarna åt sidan och istället påverka det som går.

Ta elpriset nu t ex. Jag har botaniserat i Facebookgrupper som engagerat sig i strömpriserna. Som jag ser det är det sunt att se över sin strömförbrukning och överväga att byta elleverantör eller avtal. Själv har jag dragit ner luftvärmepumpen, bytt till lågenergilampor, bestämt mig för att tilläggsisolera taket och försökt att undvika konsumtion när priset är som högst.

På lite längre sikt är det kanske vettigt att ställa sina folkvalda politiker mot väggen och kräva bot och bättring. I Sverige kan det vara att sluta tramsa med vindkraftsexperiment och börja bygga kärnkraft igen så att man slipper elda hundratusentals liter olja i timmen (!) i reservkraftverket i Karlshamn. Här i Norge höjs röster för att riva upp de internationella avtalen så att Norge slutar att exportera lokalproducerad vattenkraft med mindre än att man först försörjer hela Norge.

Vad som däremot inte är meningsfullt är att kalla politiker för utvecklingsstörda landsförrädare och ge dem öknamn som Rövén. Visst, lägg 30 sekunder på det om du behöver lätta på trycket, men lägg sedan energin på något vettigt.

Det här var bara ett exempel, men det gäller allt. Är du sur för att dina kollegor tjänar mer än du – släpp det! Gå till chefen och kräv högre lön om du tror att det kan funka, eller sök ett nytt jobb, börja plugga eller skaffa ett extraknäck eller eget företag. Att tänka destruktiva tankar blir du inte fet på, och tänk på att du inte förlorar en enda krona på att någon annan tjänar mer än du.

Jag är inte ofelbar, jag kan absolut sitta och sura över opåkallat oflyt, men jag jobbar på det. En del tycks snarare jobba på motsatsen, att till varje pris undvika att göra något förståndigt med sin tid för att istället öva upp sin avundsjuka. Valet är ditt.

Nyårsblogg

Det var 2021. På ett personligt plan hände det massor av kul, omvälvande, men mestadels bra saker. På ett övergripande samhälleligt plan hände det mestadels dåliga saker. Jag tänkte inte fördjupa mig i varken det ena eller andra här, men kommer garanterat tillbaka till bägge.

Istället tänkte jag prata om summering i största allmänhet. Själv blir jag lätt nostalgisk på nyår. Och nej, det är inte en alkoholgrej, för det gäller oavsett om jag dricker Zingo med eller utan ”hojt”. Det är bara ett naturligt läge att fundera över vart man är på väg. Att vila på årorna en stund och titta upp på sitt riktmärke för att se om man fortfarande håller planenlig kurs.

Möjligen tappade jag alla som inte rott i den metaforen. Poängen är att man färdas bakåt i en roddbåt. Men skit i det nu! På nyår och när jag fyller år tänker jag ofrånkomligt både bakåt och framåt. Jag ger sällan nyårslöften, så jag har ingen checklista att bocka av, men jag vet ändå på ett ungefär vad jag ville ha ut av året som gått och hur jag ligger till med de punkter som återstår på listan jag inte skrivit.

I år är jag ganska nära att lyckas. Den stora punkten, att emigrera, är klar. Att sälja min lägenhet hann också bli det även om det är så nytt att jag inte ens hunnit få handpenningen. Jag är fortfarande näringsdrivande i Sverige, men det är faktiskt inte mitt fel utan helt och hållet den norska skattemyndighetens, som inte gett mig möjlighet att betala skatt på mitt arbete till dem.

Ekonomiskt lever jag i ett kontrollerat kaos, som jag beskrev lite närmare igår. Det ska lösas 2022, bl a genom att investera mina pengar på en plattform i det nya landet. En hel del bygg- och jobbprojekt står också på agendan. Arbetsuppgifter finns. Vi får se vad jag hinner med och om jag möjligen ska vrida lite på den där kanoten så att jag inte går på grund.

”Det verkar som det blivit nyår igen.
Ett nytt år har gått till ända igen,
och det som skett kan aldrig hända igen.
Nu ska den nya tiden börja.”

Gott nytt år!

Är jag fortfarande ekonomiskt oberoende?

Uttrycket ekonomiskt oberoende är lurigt. Egentligen tycker jag att det borde betyda person som kan göra vad fan som helst utan att det drabbar privatekonomin, typ köpa ett jetplan eller en söderhavsö. Och det kan väl ingen? Historien är full av miljardärer som blivit utblottade.

Det jag menar med oberoende är istället att om jag tänker mig för behöver jag inte jobba en dag till i mitt liv eftersom avkastningen på förmögenheten täckt utgifterna enligt fyraprocentsregeln.

Men så flyttade jag från Sverige till Norge, sålde min lägenhet och köpte ett nästan orimligt dyrt hus. Det sägs att allt är dyrare i Norge. Det är inte sant, men mycket är det. Om skatterna är högre är individuellt, men Norge är med sin förmögenhetsskatt och en del saftiga punktskatter sannerligen inget skatteparadis. Jag får fortfarande ekonomiska kallduschar mest hela tiden med utgifter jag antingen inte visste omfattningen på eller överhuvudtaget inte hade en susning om.

Dessutom finns inte ISK/KF här. Det som kommer närmast heter ASK, aksjesparekonto, men det är en sparform med ett helt annat upplägg, svårare att räkna på. Så med andra kostnader, skatter och sparmöjligheter, skulle jag fortfarande täcka de årliga utgifterna med fyra procent av mitt totala kapital, och är den definitionen fortfarande relevant?

Jag vet inte. Aner ikke, eller ha'kke peiling, som man skulle säga här. Jag tror att det kommer att ta minst ett år innan jag med säkerhet kan svara på dessa frågor. Dåliga dagar gör det mig stressad, andra dagar tycker jag att det är kul och spännande. Det är nog nyttigt att då och då riva upp sina bopålar och/eller testa en ny tillvaro. Jag brukar överleva, jag har i alla fall gjort det hittills.

Klippa kabeln

I förra veckan ringde jag två elbolag och sa: ”Hej, jag vill avsluta mitt elavtal!” Bägge kundtjänstmedarbetarna lät lite trötta. Den ena frågade varför och verkade beredd på (ännu?) en tokig kund som ville skälla alternativt omförhandla sitt avtal, så när jag förklarade att jag sålt min lägenhet och därför inte behövde ström där lät han lättad.

För kanske är det elkunder som faktiskt vill stänga av strömmen, men få gör det och därför var det befriande att läsa om Linda-Marie som gjort just det. Jag har sett en och annan svensk gammal gubbe (och någon gumma, men det är ännu ovanligare) som velat leva som far- och morföräldrar, men här är det en kvinnlig undersköterska på 47 som av fri vilja valt att bo utan ström.

Eller nej, hon har en solpanel som laddar mobilen och driver en liten fläkt. Hon är ju inte elallergiker utan bara less på fakturorna. Sen skulle jag vilja rätta henne på några punkter. Att elpriset är dyrt beror inte främst på ”eljättarna” utan på politikerna som lagt på energiskatt och dessutom moms på den skatten. Sen säger hon att man inte kan påverka sin elräkning och att det är den fasta avgiften som knäcker elabonnenterna. Det tyder på att hon inte bara saknar elräkning utan att det var väldigt länge sedan hon såg en.

Annars gillar jag hur hon tänker. Jag och säkert många andra har sett videos om ”off grid”-boenden i Texas eller Portugal och tänkt att det är lättare där än i mörka och kalla Norden, och så är det kanske, men Linda-Marie bor i Norrbotten. Det blir inte mycket mörkare och kallare än så, i alla fall inte i december.

I slutet av artikeln säger hon: ”Nä, jag kommer aldrig att vilja bo i ett hus med ström igen.” Själv har jag svårt att se mig själv i ett hus utan ström, men jag gillar tanken. Inte minst med dagens elpriser.