Jag vill känna sympati med gamla
människor som gjort virriga husaffärer, men precis som i fallet med
Esbjörn som sålde hus till Ebba Busch och sedan glömde/ångrade det kommer här ett exempel på gamling jag tycker får skylla sig
själv.
Det är Gunilla, 78, som sålde sitt hus till ett företag för 650000 kr,
men vägrade att låta 100000 kr av köpeskillingen stå som
betalning av möbler. När sedan företagarna (vars ursprungliga namn
är Malek och Abd Elrahman Fakhro, men som bytt namn till Magnus
Fakhro och Jörgen Johansson – verkar ju förtroendeingivande) dök
upp med ett kontrakt på 550000 kr protesterade hon, men skrev ändå
på.
Trots det tycks Gunilla hoppas att
de ska betala hundratusen till eftersom de lovat det, men det är
klart att de inte gör när hon skrivit på ett avtal på ett lägre
belopp! Gunilla ”känner sig blåst”. Gunilla, du är blåst.
Frågan är bara vem som blåst dig, Malek/Magnus och Abd
Elrahman/Jörgen eller du själv.
Nu till det märkligaste av allt.
Gunilla sitter i kommunfullmäktige för Sverigedemokraterna. Det
skulle i och för sig förklara varför hon först förhandlar fram
ett pris och sedan skriver på ett kontrakt med ett annat, för SD
har ju en historik av att säga en sak och sedan gå med på något
helt annat för att inte stöta sig med någon.
Men hur kan man sitta i kommunfullmäktige med så grundläggande brister i hur affärer fungerar? Hon måste ju ha skrivit på hundratals avtal och protokoll. Var hon lika obrydd över vad som stod i de dokumenten som i sitt eget huskontrakt?
Nej, jag är ledsen. Frågan var nog
aldrig om Gunilla skulle bli lurad utan när och av vem. Med facit i
hand (för detta är facit, mer pengar får hon inte) ska hon nog
vara glad att de bara sänkte priset med hundratusen. Eller kan det
ha funnits en gräns, ett belopp Gunilla inte glatt hade godkänt för
att inte behöva känna sig ”obehaglig till mods”?