Varför kastar folk pengar?

Jag letar inte burkar, men jag brukar plocka upp dem när jag går förbi dem. Några kronor ger det i pant och så gör man ju en insats för närmiljön. Det känns bra även om det väl inte direkt blir några pengar. Jag är ingen Burk-Curt.

Jag har däremot träffat busschaufförer som får ihop en bra slant varje gång de städar ur sin buss. Samma för sopgubbar. Jag känner en som berättade att det inte är ovanligt att det ligger en hel påse pantflaskor i hushållssoporna. De har inte tid eller lust att gräva, men de öppnar ändå locken på soptunnorna för att se om de behöver tömmas. Om det då ligger pant högst upp tar de den. Och det gör det. Inte sällan så mycket att dagens skörd täcker hela lunchkostnaden.

Möjligen en arrangerad bild.

Själv köper jag nästan aldrig en flaska eller burk med pant, det blir kanske ett par stycken per år. När det händer tar jag med dem till affären, jag ska ju ändå dit, men uppenbarligen finns det ganska många som fyller en hel påse med pantflaskor och lägger den i soptunnan istället för att panta i matbutiken. Om sopgubbarna drar ihop hundralappar på panten som ligger högst upp i genomskinliga påsar kan man bara spekulera i hur mycket de hade hittat om de gått igenom hela tunnan.

Alla människor säger sig vara miljövänner. Den minsta insats man då kan göra är väl att ta hand om sin egen skit, sopsortera batterier och återvinna pant? En pantad aluminiumburk återvinns till minst 95 procent. En som inte återvinns kostar pengar i sophantering och måste dessutom ersättas med en ny som framställs ur bauxit som man bl a gräver upp i Ghana och Surinam och fraktar till ett smältverk i Sundsvall där man utvinner aluminium genom en mycket energikrävande process.

Med risk för att låta som en gretard tycker jag att panten borde höjas tills i stort sett alla flaskor och burkar lämnas tillbaka till butiken. För mig räcker det med ett par kronor, men uppenbarligen behöver en del konsumenter en större morot. Den påse de idag noggrant knyter ihop slänger de i hushållssoporna istället för att få tillbaka en tjuga när de ändå handlar. Kanske krävs en dubbling till två tjugor, kanske en hundring. Någonstans går gränsen, höj till den.

Vatten är blött, jorden är platt och restauranger fuskar

De senaste åren har mängden budfirmor som levererar mat i storstäder exploderat. De kör ut med cyklar, motorcyklar, bilar och mopedbilar. Buden är inte sällan invandrare med svag ställning på arbetsmarknaden. I höstas bloggade jag om en pakistanier som inte pratade svenska vare sig med reportern eller kunderna och som fick helt provisionsbaserad lön han inte var helt nöjd med.

Nu läser jag att ”Skatteverket misstänker fusk” och har beslutat att granska branschen:

”Det gör vi för att vi fått indikationer på att det förekommer en hel del oredovisade inkomster och löner. Det har vi även sett i de påbörjade utredningar vi har.”

Det kanske inte är något nytt i detta, men artikeln antyder att detta kommit som en blixt från en klar himmel. Om så är fallet undrar jag hur blåögd det är möjligt att vara. Faktorerna vi har är restaurangbranschen, budbranschen, invandrad arbetskraft med dålig koll på eller ointresse för sina rättigheter samt arbetsgivare som exklusivt anställer denna grupp, och avslutningsvis privatkunder utan behov av kvitto. Hur skulle det inte kunna florera svarta pengar här?!

Därför har jag fler tips till Skatteverket om grupper som inte alltid redovisar sina inkomster. Jag misstänker bl a de som säljer knark utanför gymnasieskolor, gatumusikanter, tiggare, traffickinghallickar, yrkesmördare och miljöministrar. Buss på dem!

Att bygga med restprodukter

När jag jobbade på sågverk blir det råflis av den del av trädet man inte gjorde virke av, det vita på den här stocken:

När bönder sågar virke ur sitt eget timmer blir restprodukten istället en tunn bräda med rund botten där barken sitter kvar. På svenska kallas dessa bitar för bakar, det norska uttrycket är bakon. Helt värdelösa, tycker säkert någon. Men det här är en exklusiv produkt du varken hittar på Byggmax eller i den trendiga inredningsbutiken.

Förr, medan folk fortfarande försökte utnyttja hela den slaktade grisen, vävde mattor av trasor osv, användes dessa vankantsbitar till en originell lockpanel. Som jag ser det finns inget som hindrar att göra det idag heller. Jag har flera renoveringsprojekt i gammal stil i pipeline, så jag frågade grannen om jag inte kunde få köpa ”bakarna” (inte så himla lätt att förklara ens på svenska, innan jag lärt mig det norska ordet). Eftersom hon troligen ser ”den galne svensken” som ett socialt projekt fick jag dem gratis och hemlevererade med traktor.

Min plan är att torka de bitar som är tillräckligt tjocka/långa för att snickra med, peta bort barken och använda så mycket det går av virket. Sedan får vi se vad jag gör med dem. Inomhuspanel, fönsterfoder, tavelramar … Endast fantasin sätter gränser. Och tiden, men av erfarenhet vet jag att när man lyckas med byggprojekt av den här typen ger det så mycket glädje tillbaka att det varit värt all tid i världen.

Dyrare mat, om man vill

Den här artikeln åskådliggör en av mina poänger när det kommer till matinköp. ”Rejäla prishöjningar på mat väntas” och detta symboliseras med en butikshylla fylld med konserverade ärtor och bönor.

Det här går lika bra.

Återfallsläsare vet kanske vad jag ska säga nu, men jag gör det ändå. Om vi tar kikärtor som exempel kostar 800 gram torkade ärtor 27,90 kr på Willys. Kokade och konserverade kostar 11,50 kr för 230 gram. Inte så stor prisskillnad kan tyckas, men betänk då att ett kilo torkade ärtor ger 2,25 kilo kokta.

Alltså motsvarar påsen med torkade ärtor 7,83 konservburkar och då får du 3,23 gånger så mycket mat för samma peng genom att blötlägga och koka ärtor. Onödigt att köpa konserverat vatten. Men okej, då ska du betala för blötläggningsvattnet och spisens elförbrukning, så vi kan väl runda av till tre gånger jämnt. Gissningsvis samma sak med andra ärtor och bönor. För övrigt ungefär som skillnaden mellan att köpa bröd eller att baka själv, tre gånger dyrare.

Så när det pratas om prishöjningar på 10-20 procent skulle många kunna hitta matvaror där de istället kan sänka priset med 60-70 procent! Dessutom, med en matbudget på en tusenlapp i månaden betyder en höjning på tio procent en hundralapp, tre spänn om dagen, och det tror jag att de flesta kan leva med. Äter man, som många, för 4000-5000 kr blir det mer kännbart.

Ett steg bakåt kan vara två framåt

Ibland läser man om människor som slutar på sitt jobb för att ”följa drömmen”. Ofta är det solskenshistorier även på ett ekonomiskt plan. Om inte de stora pengarna redan trillat in lever hoppet om dem. När det gäller klassresor verkar nästan ingen gå från övre medelklass till underklass, det är alltid tvärtom, och det är sällan jag ser någon få kraftigt minskad lön och vara nöjd med det.

Ändå är väl pengarna sällan den primära orsaken till att byta liv? De är nog oftare ett hinder, man har det lite för bra där man är för att våga ta steget. Jag slutade själv som kontorschef vid 29 års ålder för att frilansa som ståuppkomiker, och var på det klara med att jag kanske aldrig skulle nå upp till min gamla inkomst, definitivt inte de första åren. Det var bara något jag var tvungen att göra, och även om jag nu har slutat skämta har jag inte ångrat det för en sekund.

Och helt ensam är jag inte. Lukas, 26, gick från finanschef till teaterstudent via ett jobb som elevassistent, så han lyckades antagligen halvera lönen två gånger. Och så har vi Janne, 53, som sa upp sig och sålde allt för att bli eremit.

Han säger något tänkvärt i reportaget med SR, att skulle han vantrivas med livet utanför ekorrhjulet ”så finns det väl alltid ett ekorrhjul att hoppa in i igen”. Jag träffar och läser om så många människor som inte trivs med sitt jobb, sin bostad, sin familjesituation. Sitt liv, helt enkelt. Men de skulle aldrig i helvete riskera att ändra på det. Varför? Vi har bara ett liv (”Ja, låt oss hoppas det. Tanken på reinkarnation har ofta plågat mig”, som Elling säger i filmen med samma namn). Om vi inte trivs med det har vi väl nästan ingenting att förlora på att försöka förbättra det?

Kreativa kampanjer

Ingen gillar reklam. Vi scrollar, spolar fram, mutear och tittar bort för att slippa påverkas. Ibland måste man ändå imponeras av smarta reklamkampanjers genomslagskraft. Hur mycket pengar måste inte den här Volvon sålts för (och hur mycket jobb lär inte reklammakaren/säljaren fått)?

Och vem minns inte Dollarstore-tårtorna? Media hatade vd:n Peter Ahlberg, vilket ökade på försäljningssiffrorna eftersom många konsumenter hatar media. Ahlberg valde att tacka SVT och ETC genom att erbjuda dem ”genussäkrade tårtor” för att de hjälpt Dollarstore till framgång. Media skrev då om ”skandal-vd:n” vilket givetvis också bara var positivt.

Internationellt har Elon Musk och Donald Trump varit bäst på det spelet. De kan till och med få bra PR genom att medvetet stava fel. Media skrattade ut Trump och fattade inte att han hela tiden låg fem steg före och lät sina största kritiker bli hans bästa valarbetare. Att Musk nu börjat köpa Twitter är såklart ingen slump. Sociala medier har alltid varit ”vänsterns” lekstuga. De som nu är rasande och rädda över att Musk får medial makt har aldrig haft problem med Mark Zuckerbergs dito.

Den senaste kreativa reklamkampanjen jag lyfter på hatten åt är det norska elcykelföretaget som ger rabatt motsvarande nya p-böter upp till 2000 kr. Visa upp boten och cykeln får motsvarande prissänkning. Varje p-bot ger alltså incitament till att börja elcykla, för den bilägare som i det läget troligen både är förbannad på biltrafik i allmänhet och kan tänkas handla irrationellt genom att göra en dålig affär. Vackert!

Grattis Ghana?

Jag läser att Afrika ”drunknar i dåliga kläder”. Nej, det är inte Dressmann som öppnat, det är rika människor med orimlig klädkonsumtion som försöker döva sitt dåliga samvete genom att skänka kläder till välgörenhet. Kanske hjälper det samvetet för influencers som kan ta bilder på förra kvartalets klädinköp som nu ska få nya hem.

Men hos mottagarna funkar det uppenbarligen dåligt. Av någon anledning kommer en stor del av de femton miljoner plagg (!) som varje vecka skickas till Ghana till slut att hamna i havet. Exakt varför hade jag gärna hört mer om, men tills vidare får jag väl tro på det.

Så Afrika vill inte ha Västvärldens trasiga och fläckiga kläder. Då vet vi det och kan försöka vara konstruktiva. Mitt första förslag är att ”vi” slutar att köpa så mycket nya kläder. På Lyxfällan brukade de alltid budgetera en femhundring i månaden för klädinköp, hur dålig ekonomin än var. Riksnormen för försörjningsstöd räknar ännu högre, 600 kr/månad för vuxna och 400-750 kr för barn, beroende på ålder. Jag har hela livet siktat på ”hel & ren” och någon period haft ett visst klädintresse, men inget enskilt år har klädbudgeten kommit upp i 7200 kr.

Några plagg har jag sålt, men det är ovanligt. Vanligen använder jag dem tills de är slut. Även en tröja eller byxor inköpta för finare tillfällen funkar hemma tills de bokstavligt talat går sönder (en skrynklig slips gör det inte, men den vill inte heller någon annan ha). I sista skedet kan jag måla eller snickra i nötta kläder.

Ett par jeans med trasiga knän kan jag göra om till shorts, men till slut ger plagget upp. Då kan man överväga att spara knappar eller bra tygytor för att lappa andra kläder. Jag är ingen hejare på att sy, men man behöver inte precis doktorera i syslöjd för att lägga upp en fåll eller sy i en knapp.

Det som återstår av plagget kan bli utmärkta trasor, både i köket och garaget. Sedan är de färdiga – för att slänga, inte skicka till Afrika. Om alla tänkte så här skulle H&M-aktien möjligen vara ännu mindre värd, men å andra sidan skulle Ghanas stränder inte dränkas i rika människors överflöd.