Hur kommer det sig egentligen att det
för några decennier sedan gick att försörja en hel familj på en
lön medan många idag inte ens klarar det på två löner utan att
ta lån för allt från bostad till möbler och telefon? Det finns
inget enkelt svar på den frågan, men en del i det hela är att ”vi”
nästan verkar sträva efter att betala så mycket som möjligt för
sånt som egentligen är nästan gratis.
Ta bara tvål. När jag var liten fanns
i stort sett bara fast tvål. Jag vet i alla fall ingen som hade
flytande tvål hemma. Och nu vet jag nästan ingen som har fast tvål
hemma. Förutom jag såklart! Det är väl inget större fel med
flytande tvål, den gör jobbet lika bra. Bara väldigt mycket
dyrare. En fast tvål kostar fem kronor på Willys, och den räcker i
månader.
På flytande tvål finns inget övre
tak, men inte heller de billigaste är särskilt billiga. Runt 20 kr
litern (och – som vanligt – lite dyrare i refill), så det
motsvarar fyra fasta tvålar. Ska vi gissa att det blir fem gånger
dyrare att tvätta sig flytande, så tror jag inte att jag tagit i.
Om man av medicinska skäl vill ha en
speciell tvål fattar jag det, men för oss som bara vill hålla oss rena och samtidigt dofta lite parfym fungerar vanlig, hederlig tvål
fortfarande utmärkt. Att inte frakta runt vatten är bättre för miljön också, men det
skiter ju det flesta i förutom när deras konsumtion råkar vara
miljövänlig för då kan de skriva om den i sociala medier.
Jag har en fast tvål på handfatet i
badrummet, en i duschkabinen och en i köket, och ska jag tvätta mig
någon annanstans än hemma, exempelvis vid träning, stoppar jag en
tvål i en tvålkopp.
Och för den som undrar har jag naturligtvis aldrig köpt Lagerfeld eller annan märkestvål. Faktum är att jag nästan aldrig köpt tvål eftersom andra köper flytande även om de redan har fast. Därför ärvde jag tvål av min mor, och när det lagret var på väg att ta slut köpte jag ett hus där det ingick en massa tvål. Sinar lagret köper jag ny fast tvål, och slutar de tillverkas tror jag banne mig att jag ska koka egen.