Money for nothing

Ännu ett fördelningspolitiskt orakel har uttalat sig:

Den här killen är chefredaktör på en socialdemokratisk ”idétidskrift” (S har som bekant två idéer: 1. att ta makten och 2. behålla den) samt ”filosof med licentiatexamen”. Han borde med andra ord vara lite för vuxen och genomtänkt för att komma med tankar av typen ”Om jag fick en krona av alla i hela världen...”, men jag tänkte ändå försöka ta honom seriöst.

För det första låter det som att han vill beskatta en grupp som idag är skattebefriad, men min gissning är att dessa 542 personer redan betalar mer skatt om året än de flesta av oss gör under en hel livstid. Man kan argumentera för att de ska betala ännu mer, men inte under förevändningen att de ”kommit undan” hittills, för det har de inte.

För den andra. Vad har artonåringarna gjort för att förtjäna trehundratusen rätt in på kontot? De flesta har just genomgått tolv år av avgiftsfri utbildning och inte betalat en enda krona till statskassan. Jag vill inte straffa dem för det, men jag ser heller inte nyttan av att redan vid ingången till vuxenlivet lära dem att pengar är något som kommer utan motprestation, som en gåva från skattekollektivet.

För det tredje undrar jag om det ens är att göra ungdomarna en tjänst. Några kommer såklart investera pengarna i sig själva, skaffa körkort och kanske en internationell utbildning de inte hade kunnat få på annat sätt, men många kommer garanterat slöa till och festa tills pengarna är slut.

För det fjärde. Vad vet Payam om vad hans 542 största hatobjekt märker eller inte? De har nog inte blivit rika för att de struntar i pengar. Om så bara en handfull bestämmer sig för att lämna landet till följd av denna tillsynes helt irrationella straffbeskattning blir det en minusaffär för staten.

Och för det femte och avslutande. Är problemet i högskattelandet Sverige verkligen att de rikaste inte betalar ännu mer i skatt? Vore det inte bättre att de människor som är satta att fördela statens stora skattebinge tar bättre hand om de pengar de redan fått? Man brukar säga att en idiot och hans pengar snart kommer att gå skilda vägar. Alltså att det inte spelar någon roll hur mycket pengar han har eller får, de kommer ändå ta slut. Det gäller även stater.

Finska rågbröd

När jag bakade glödhoppor i bloggen nämnde Romarillo finska rivna rågkakor i kommentarsfältet, så då blev jag tvungen att testa det. Utifrån de ingredienser jag har eller hade lust att skaffa fick jag ihop följande recept.

pass 1:

filmjölk, 5 dl
ljummet vatten, 5 dl
jäst, 50 gram
rågflingor, 8 dl

pass 2:

ljummet vatten, 5 dl
salt, 1 msk
ättikssprit, 1,5 msk
sirap, 5 msk
vetemjöl, 9 dl
grovt rågmjöl, 18 dl

Som ni ser är detta en tvåstegsraket. Första ingrediensgruppen blandas ihop dag 1. Sedan väntar man två dagar innan man färdigställer brödet.

Jag börjar som vanligt med att blanda ut jästen i vattnet med en visp. Se till att inte vattnet är varmare än 37 grader för då riskerar du att döda jästen.

Mixa ihop jästvattnet, filen och rågflingorna till en kladdig smet.

Sedan ställer vi undan mixen i två dagar. Själv ska jag hitta på något annat att blogga om nu när inte detta blev klart.

På den tredje dagen fixade Gud till ”stjärnorna, solen och månen” i skapelseberättelsen (för tydligen ville han, när han skrev boken, inte spoila att solen är en stjärna). Själv har jag lägre ambitioner med den här dagen, jag ska baka klart rågbrödet. Efter två dygns jäsning luktar det avslaget öl. Så här såg det ut.

I med resten av ingredienserna, mixa och låt jäsa två timmar till.

När det kommer till själva kakorna finns det lite olika varianter på hur de ska se ut. Vanligast verkar vara en rund tunn kaka som påminner om glödhopporna jag gjorde. Man kan också göra ett hål i mitten så att de mer ser ut som runt knäckebröd. Själv föredrar jag någon centimeters tjocklek. Bara att forma en boll, platta till den till önskad tjocklek och nagga den med en gaffel.

Ytterligare en halvtimmes jäsning innan det är dags för ugnen, 200 grader i 20 minuter. Egentligen tycker jag att ett tjockare bröd borde göra gräddningstiden längre, men i stort sett alla recept jag hittade såg ut så här.

Väl ute ur ugnen gör man ett snitt runt hela brödet.

Detta för att det är mycket enklare medan brödet fortfarande är varmt, och poängen är att man innan konsumtion kan riva isär brödet i två delar och breda smör på den rivna ytan.

Jag fick ihop 24 bröd. Det berodde helt på att jag hade en halvliter filmjölk kvar sedan förra bakningen och anpassade receptet efter det. Jag hade inte velat göra en större sats, men eftersom bakningen trots allt tar tre dagar (ungefär 2,9 fler dagar än mina recept brukar göra), så då hade jag inte velat göra för lite heller.

Smaken var helt okej. Lukten efter två dygns jäsning gjorde mig lite rädd, och för mig känns ättika mer som ett rengöringsmedel än ett livsmedel, men det blev ett saftigt, grovt bröd med bra tuggmotstånd. Lite kärvt finskt sådär.

Tvål

Hur kommer det sig egentligen att det för några decennier sedan gick att försörja en hel familj på en lön medan många idag inte ens klarar det på två löner utan att ta lån för allt från bostad till möbler och telefon? Det finns inget enkelt svar på den frågan, men en del i det hela är att ”vi” nästan verkar sträva efter att betala så mycket som möjligt för sånt som egentligen är nästan gratis.

Ta bara tvål. När jag var liten fanns i stort sett bara fast tvål. Jag vet i alla fall ingen som hade flytande tvål hemma. Och nu vet jag nästan ingen som har fast tvål hemma. Förutom jag såklart! Det är väl inget större fel med flytande tvål, den gör jobbet lika bra. Bara väldigt mycket dyrare. En fast tvål kostar fem kronor på Willys, och den räcker i månader.

På flytande tvål finns inget övre tak, men inte heller de billigaste är särskilt billiga. Runt 20 kr litern (och – som vanligt – lite dyrare i refill), så det motsvarar fyra fasta tvålar. Ska vi gissa att det blir fem gånger dyrare att tvätta sig flytande, så tror jag inte att jag tagit i.

Om man av medicinska skäl vill ha en speciell tvål fattar jag det, men för oss som bara vill hålla oss rena och samtidigt dofta lite parfym fungerar vanlig, hederlig tvål fortfarande utmärkt. Att inte frakta runt vatten är bättre för miljön också, men det skiter ju det flesta i förutom när deras konsumtion råkar vara miljövänlig för då kan de skriva om den i sociala medier.

Jag har en fast tvål på handfatet i badrummet, en i duschkabinen och en i köket, och ska jag tvätta mig någon annanstans än hemma, exempelvis vid träning, stoppar jag en tvål i en tvålkopp.

Och för den som undrar har jag naturligtvis aldrig köpt Lagerfeld eller annan märkestvål. Faktum är att jag nästan aldrig köpt tvål eftersom andra köper flytande även om de redan har fast. Därför ärvde jag tvål av min mor, och när det lagret var på väg att ta slut köpte jag ett hus där det ingick en massa tvål. Sinar lagret köper jag ny fast tvål, och slutar de tillverkas tror jag banne mig att jag ska koka egen.

Tjäna pengar på samarbete – sponsrat av Addrevenue.io

Får jag intressera er för ett affiliatenätverk? Jag anar vad ni tänker, att låter inte detta som något ”reklamigt” man helst bör undvika? Inte nödvändigtvis.

Tanken med all reklam är att det i slutändan ska mynna ut i något bra för både köpare och säljare, och lyckas det bör även marknadsföraren tjäna på det. Egentligen är det ju en bra idé att sammanföra de som behöver marknadsföring med de som kan marknadsföra, och i förlängningen också med deras publik. Jag gör bara reklam för sånt jag tror kan intressera den som är intresserad av börs eller ekonomi, inte för hallonsylt (då får den vara väldigt billig).

För många fritidsbloggare kan affiliatemarknadsföring bli första steget mot företagande, eller åtminstone ett sätt att börja tjäna pengar på sin blogg. Annonsören väljer vilka affiliates den vill jobba med och vad det är värt. Affiliaten väljer vilka grejer han/hon vill marknadsföra, och om affiliatens läsare/lyssnare nappar på ett erbjudande blir alla tre parter vinnare.

När denna typ av marknadsföring var i sin linda i början av seklet hade jag en hemsida för mitt företag. Den hade en del trafik varpå jag fick för mig att hoppa på ett av de kändaste nätverken, men då tyckte jag att det var mer bök än det var värt. Låg ersättning och konstiga regler för utbetalning.

Så jag var på min vakt när min bloggkollega ”10årsplanen” berättade om sitt affiliatenätverk Addrevenue.io. Nu är det ju ganska nytt, men ersättningarna verkar mycket bättre och det är inte en massa bök med html-strängar som ska klistras in på rätt ställen. Man premierar annonsörer som gör snabba utbetalningar. Dessutom växer Addrevenue så det knakar med ett ständigt inflöde av nya annonsörer.

Men loggan kanske de borde jobba lite på...

Det fiffiga är att om du tycker att min blogg är läsvärd och dessutom har behov av ett affiliatenätverk i egenskap av bloggare, webbredaktör, influencer eller annan person med en plats på internet kan du använda den här länken när du registrerar ett konto, så blir vi kanske nöjda bägge två. Win-win, som kidsen säger.

OBS! Inlägget är ett reklamsamarbete med Addrevenue.io, men åsikterna är mina.

Dina pengar = statens uteblivna skatt

Andreas Cervenka håller jag inte alltid med, men han är en skribent som både fattar ekonomi och kan skriva, vilket är ovanligt. I den här krönikan känner jag dock att det gick överstyr. Lyssna bara på den här inledningen:

”90 000 miljoner kronor. Så mycket kostade sparformen investeringssparkonto ISK förra året i form av utebliven skatt.”

Så alla pengar som inte går direkt och oavkortat till staten är förlorade skattepengar? Jag lyckas inte hitta någon annan innebörd av citatet. Om skribenten hetat Göran Greider hade jag inte lyft på ögonbrynet. Greider som tillsynes helt oironiskt skrivit ”Varje krona som går förlorad i en skattesänkning är en stöld från det gemensamma”. Men jag har inte uppfattat Cervenka som fullblodssocialist.

Det hade jag för övrigt inte gjort om Ivar Arpi heller. Ledarskribenten vars enda avstickare från det dukade, skattefinansierade smörgåsbordet gick till Bulletin och det slutade inte helt lyckat. Han har en podd som heter ”Rak höger”. Jag har aldrig hört den, men trodde i min enfald att titeln hade med politisk inriktning att göra, tills jag såg detta:

En okritisk kopiering av Cervenkas trolleriberäkningar ihop med epitetet ”en vanlig löntagare”. Jag är nästan förvånad att han inte löpte hela linan och valde begreppet ”arbetare”.

Cervenkas siffror må till stora delar stämma, men här kommer några påpekanden det är ohederligt att inte nämna i sammanhanget:

1. En person med hundra miljoner i sparkapital har oftast betalat väldigt många fler miljoner i skatt. Om personen inte är yrkespolitiker eller journalist har den kanske också skapat bra saker och arbetstillfällen som i sin tur genererat skatt.

2. I år går börsen än så länge ned. Det lyckas Cervenka få till att en person med 100 miljoner i sin ISK kan få betala 14,7 procent i skatt. På vadå, den uteblivna vinsten? I det gamla systemet hade man vid minskande kapital inte bara sluppit skatt. Man hade också fått kvitta reaförluster mot andra inkomster. Investeringssparkontot beskattas lik förbannat.

3. Avslutningsvis den mest uppenbara invändningen mot Cervenkas och Arpis skattevurm. När man jobbar och tjänar pengar blir man beskattad, Sverige har en av världens högsta inkomstskatter. Sätter man återstoden av pengarna på ett sparkonto och får ränta blir man beskattad igen, och när pengarna så småningom används till konsumtion blir man beskattad en tredje gång.

När är det nog? Jag tror att det är en tidsfråga innan svenskarna även beskattas när de lämnar pengarna vidare till sina barn, oavsett om det händer före döden (gåvoskatt) eller efter döden (arvsskatt). Hur i all världen kan Cervenka och Arpi kalla den spillra av en människas inkomst som blir sparkapital för en statlig kostnad i form av utebliven skatt?!

Vad var det egentligen som hände?

En del nyhetsreportage ger fler frågor än svar. P4 Göteborgs intervju med ”Samir” är ett sådant. Samir (som av någon anledning uppträder under pseudonym – fråga 1) har fått ett brev från socialtjänsten.

Vad det stod i brevet vet han inte, men valde att pga brevet skicka sin fru och sina fyra barn till Mellanöstern. Varför inte först läsa brevet eller få det översatt (fråga 2)? Samirs familj är enligt uppgift etablerad i Sverige sedan många, men verkar inte läsa svenska, och när han intervjuas görs det på ett annat språk, så på vilket sätt är de etablerade (fråga 3)? Och om familjen kommit hit som flyktingar, hur kan frun och barnen åka till hemlandet, om det nu är dit de åkt (fråga 4+5)?

Nu slår Samir näven i bordet! Under dessa förutsättningar tänker han minsann inte vara kvar i Sverige. Nej, varför är han det (fråga 6)? Det hade varit mycket mer logiskt att följa med sin familj, till hemlandet eller någon annanstans.

Åtminstone, säger han, kommer de att byta kommun för att komma ifrån den rasistiska socialsekreteraren. Fast hur kan man fastslå rasism utan att ha läst brevet (fråga 7)? Och hur kommer det sig att han känner sig vara i position att ställa ultimatum? Om familjen inte pratar svenska, är de verkligen nettobetalare till statskassan (fråga 8)? Jag menar inte att de saknar människovärde om så inte skulle vara fallet, men det tar ju liksom lite hårdare när Ingvar Kamprad eller något idrottsproffs med mångmiljonlön hotar att sluta betala skatt än en familj som ändå inte gör det.

Men de kanske mest uppenbara frågorna är (fråga 9) varför reportern inte ställer någon av dessa frågor, och (fråga 10) varför man envisas med att låta reportern Noor Bolad göra radiointervjuer? Han må vara en kanonsnubbe (det vet jag inget om) och han pratar mycket bättre svenska nu än 2020 när en av hans intervjuer blev viral just för det faktum att det nästan var omöjligt att förstå honom, men han låter fortfarande som en buggig Google Translate-röst. Äldre människor med dålig hörsel (alltså P4:s stamlyssnare) har antagligen ännu svårare att förstå honom än vad jag har.

Jag betvivlar inte att någon kommer att dra rasistkortet åt några av dessa tio frågor, men fundera då först på om det verkligen är rasistiskt att vilja veta vad som hänt. Det är väl ändå det nyhetsreportage är till för? Här får vi höra mer eller mindre irrationella reaktioner på ett brev vars innehåll är okänt, istället för det som väl skulle vara nyheten – huruvida svensk socialtjänst håller på med något fuffens. Lite underligt är det ändå.

Utan elektriker stannar Sverige

Sverige har vid sidan av den höga arbetslösheten stor brist på elektriker och elinstallatörer, och nu finns helt enkelt inga att anställa. Problemen beskylls att alla gymnasieprogram inte gett behörighet till högskole- och universitetsstudier.

Jag tror att det snarare är tvärtom. När jag gick på gymnasiet var yrkesutbildningar generellt tvååriga medan teoretiska program var treåriga. Sedan la man till ett år på de praktiska programmen. Jag vet inte om de lärde sig mer på det eller om det ens var tanken. Som jag minns det var det viktigast att ”byggarna” inte skulle känna sig underlägsna.

Och varför skulle de göra det?! Elektriker, snickare, betongarbetare osv är hedervärda yrken som krävs för att samhället ska fungera, precis som barnskötare, städare och hemtjänstpersonal. Ta bort landets samtliga genusvetare, jämställdhetssamordnare och mångfaldsanalytiker och testa vad som händer. Troligen inte mer än att det blev lite skattepengar över till annat. Gör sedan samma experiment med målare och rörmokare, och samhället går på knäna inom en kvart.

Yngst på firman.

Sluta låtsas som att alla är lika med likadana behov. En del är bra på att jobba praktiskt med sina händer, en del på att analysera siffror, en del är konstnärliga och en del är fantastiska på att jobba med människor.

Börja nu skapa utbildningar för landets framtida behov och fyll dem med duktiga lärare. Inse att det inte är allas dröm att plugga tills de fyllt 25 och att det heller inte finns någon anledning att de ska göra det. Annars kommer företag efter företag, bransch efter bransch att tappa sin internationella konkurrenskraft tills Stockholmsbörsen är nere på noll. Och hela vägen ner blir det ännu mindre skattepengar att lägga på bra utbildningar.