Det stora getingkriget

Jag har aldrig varit förtjust i getingar. Ända sedan jag som barn råkade snubbla in i ett jordgetingbo som gav mig arton stick har vi haft ett ansträngt förhållande. Efter det har jag dock bara fått max ett stick per år, i samband med bärplockning eller när jag trampat på dem på stranden.

”Wasp?”

Nu är det dock krig på riktigt. I Norge har vi sammetsgetingar, geithams på norska. De kan bli upp till tre centimeter långa, så detta är skräckinjagande individer. Lyckligtvis är inte människa deras huvudnäring, det är bin. Någon fiffig person har räknat ut att bin utgör 84 procent av deras diet. Är de några getingar kan de tugga i sig ett helt bisamhälle genom att hovra utanför kupan och plocka bin i luften, stycka dem och flyga tillbaka till boet med de godaste kroppsdelarna.

Payback time!

Getingarna kan även ta sig in i kupan, men då får de lite för många motståndare på en gång. Jag har sett detta med egna ögon, hur en hel klase bin omringar getingen och kväver den. Det finns grund för uttrycket ”arg som ett bi”.

Men annars hjälper jag gärna till. Jag föder inte upp bin för att de ska bli getingmat, de ska pollinera blommor och – inte minst – förvandla nektar till honung som jag sedan ska förvandla till pengar. Utrustad med håv, flugsmälla och egentillverkade getingfällor tänker jag freda bina till varje pris.

Till våren sätter jag upp holkar i hopp om att getingdrottningarna ska välja att bygga bo i dem. På så vis kan jag utrota hela samhällen. Ni muckar med fel kille!

Mera matgnäll

Nu duggar det tätt mellan artiklarna om höjda matpriser. Priset på mat kan öka med 12 procent under året, säger SR. Jag fattar att det svider om man redan nu maxat matkontot. För mig märks knappast 12 procent på mat. Den årliga kostnadsökningen i matbutiken motsvarar den ökade kostnaden för 2-3 tankningar av bilen.

”Är det möjligen guld?”

Men om jag behövde skulle jag lätt kunna pressa matbudgeten med 12 procent. Jag skulle kunna byta ut grönsaker mot rotfrukter, kaffe mot te och matolja mot margarin för att nämna några sparmöjligheter. Gissningsvis har de flesta ännu större möjligheter, genom att sluta köpa hämtmat (eller hemkörd mat, att ens gå till restaurangen själv är väl oldschool) och välja bort helfabrikaten. Ersätt pommes fritesen med godare och nyttigare klyftpotatis du skär själv på några minuter, köp kött på extrapris och lägg i frysen, blanda ihop din egen tacosås osv.

För varje matvara finns minst ett spartips. I inslaget nämns kyckling som något man numera inte köper mitt i veckan utan bara unnar sig till helgen. Laga den från grunden blir den max hälften så dyr som den färdiggrillade. Och kunden som säger sig ”slafsa ihop” makaroner och bruna bönor illustreras med konservburkar. Köp bönorna torkade, så slipper du 60-70 procent av den kostnaden med.

Fast just den kunden gjorde internet en snabb check på:

Har han en lyxbil och nettoinkomst på fyrahundratusen fixar han nog en tolvprocentig mathöjning om han så skulle slafsa ner lite tryffel i bönpastan. Hoppas för övrigt twittrarna skickar en researchräkning till Sveriges Radio. När de nu inte orkade göra jobbet själva, menar jag.

”Du kan alltihop ta med dig dit du går”

Som jag skrev i ett blogginlägg om svensk vård vill jag inte vara den gnällige utlandssvensken som pekar finger åt fel och brister i det gamla hemlandet, men ibland är det svårt att låta bli. Det finns trots allt människor jag bryr mig om som bor kvar i Sverige.

Dagens inlägg handlar om felaktigt utbetalade pensioner. Och inte dåligt fel! När pensionsmyndigheten kontrollerade utländska pensioner hittade man fel i mer än hälften av fallen. Fyra typer av fel nämns:

1. Familjer får efterlevandepension för personer som sägs ha dött, men som lever i högsta välmåga, inte sällan i Sverige under en annan identitet.
2. Personer får utländsk pension vid sidan av den svenska, men eftersom ingen berättat det för svenska myndigheter får de för hög pension och eventuellt ett bostadstillägg de aldrig skulle ha fått.
3. Personen har dött i ett annat land, men det har ingen berättat, så pensionen fortsätter att hämtas ut av släktingar.
4. Personen bor i USA och har således inte längre någon koppling till Sverige, som ändå glatt betalar ut pension, månad efter månad, år efter år.
   

"Har du kommit för att ge mig pension?”

Vid ett stickprov visade det sig alltså att över hälften (hur mycket över vågar de tydligen inte ens berätta) av de kontrollerade fuskat. Om detta säger chefen för Pensionsmyndighetens kontrollenhet Lisa Nordenhäll: ”Det är en ganska stor andel.” Mm, det är riktigt, majoriteten är ganska många.

Statsminister Andersson sa redan när hon var finansminister att hon ville införa en myndighet ”för kontroll av utbetalningar från välfärdssystemen”. Jag kan tycka att en avdelning kallad kontrollenhet redan borde ha just den funktionen, men inför en ny myndighet om det kan hjälpa. Eller två! Om över hälften fuskar lär varje krona som investeras i kontroller ge flera kronor tillbaka.

Maggan, dags att odla fler sådana här!

”Du kan ingenting ta med dig dit du går” sjöng Cornelis i en visa som handlade om att man inte kan få med sig pengar till himlen, men hade han hunnit bli pensionär hade det kanske låtit annorlunda, för i Sverige är tydligen döden rätt flexibel.

Förutom det fusk som beskrivs i artikeln tror jag inte att man ska underskatta signalvärdet. För några decennier sedan minns jag det som skamligt att skattefuska. Hantverkare betalades svart även då, men man talade tyst om det, även vänner emellan. På nittiotalet hade jag en kompis som i flera månader jobbade svart på heltid samtidigt som han tog emot a-kassa. Det var lite stötande för mig och andra som försökte göra rätt för sig.

Idag skulle jag skämmas om jag betalade svensk skatt enligt konstens alla regler, betalade vitt när jag kunde betala svart och vägrade ta emot ersättning jag inte skulle ha rätt till. Jag vet svenskar som aldrig skulle drömma om att skattefuska och jag respekterar deras syn, men vore jag dem skulle jag tala tyst om det 2022.

Sparo goes modeblogg

Så fort något händer i Pernilla Wahlgrens liv måste det tydligen rapporteras på alla möjliga sätt och trots att jag inte precis tillhör målgruppen når informationen ibland även mig. Denna gång har Pernilla Wahlgren ”köpt” en väska.

Citattecknen kommer sig såklart av att med den produktplaceringen till Wahlgrens 733000 följare, Svensk Damtidnings läsare och nu också till oss är det troligare att Chanel betalat henne pengar än tvärtom. Men priset stämmer, den kostar verkligen runt 65000 kr. Även om Wahlgren knappast betalat får man väl anta att andra kunder gör det. Betalar. 65000 kr. För den väskan!

Jag är ingen väskkännare, använder själv mest tygkassar, men hur någon kan betala tusenlappar för den väskan, med bokstäver i olika färger, en jättelogga och en axelrem som hämtad från krimskramsstånden på Drottninggatan i Stockholm, är en gåta för mig. Än värre att de betalar 65 tusenlappar.

Det är exempelvis mer än jag någonsin betalat för en bil. Lever jag sparsamt skulle jag kunna finansiera ett helt år av mitt liv för den pengen. Andra får en damväska som ser ut att vara designad av barnen på Förskolan Blåklinten. Jag kan faktiskt inte tänka mig någon annan anledning att gå runt med den väskan än för att visa andra att man har råd att göra det. I min värld: ”Titta på mig, jag är idiot, men en rik sådan!”

Jag strävar alltid efter att vidga mina vyer, så jag vore uppriktigt tacksam om någon skulle kunna förklara vad det är jag missat här. För visst är väl väskan skitful? Och nog får man väl åtminstone 25 stycken snyggare väskor till priset av denna? Inte med en Chanel-logotyp som syns på 200 meters håll, men ska jag agera reklampelare vill jag ha betalt, inte betala.

Vad tusan betyder ”skuldfälla”?

Svenskarnas konsumtionslån har ökat med 80 procent på tio år och uppgår nu till 281 miljarder! Det är ju faktiskt väldigt mycket pengar per person, och då får man väl ändå utgå ifrån att många ligger betydligt högre eftersom andra inte bidrar med en enda krona. Själv har jag aldrig köpt grejer på avbetalning, ens när det varit gratis att dela upp betalningen.

Å andra sidan. Enligt SCB är alla lån utan säkerhet att betrakta som konsumtionslån, vilket inkluderar de flesta billån som ju var och varannan människa tycks ha idag och som garanterat skjutit i höjden under 2010-talet. Inte för att det är mer okej för det, men det är lätt att få uppfattningen att konsumtionslån mest är sms-lån tagna på krogen eller en massa dynga man köper på kredit genom ett upplägg i butiken.

Det som stör mig med den här typen av reportage är att man alltid lägger hela ansvaret på långivarna. Låntagarna har utsatts för en illvillig ”skuldfälla” och mår fruktansvärt dåligt över sin situation. Det kan jag gott tro, men ärligt talat består väl ”fällan” bara av att företag kommer med dåliga erbjudanden? Det sker hela tiden, mycket av det som säljs är ren skit, men det betyder inte att man måste köpa det.

Gör man ändå det får man ta konsekvenserna genom att betala sina skulder. Reportern i inslaget pratar om kommunens budget- och skuldrådgivare. Många av dessa har flera månaders väntetid innan du ens får komma så långt. Ansökan om skuldsanering tar ytterligare ett par månader. Får man inte det, vilket allt färre får, har man tappat uppemot ett halvår.

Klokast är nog att inte sätta sig i den där ”skuldfällan” överhuvudtaget. Köp inget du inte har pengar till. Det tipset ger jag helt gratis och utan väntetid.

Bli inte sur på den du vill bli

Läser en intressant artikel om företag där cheferna under pandemitiden fått smak för hemarbete, så när de anställda blev tillsagda att komma tillbaka till kontoret upptäckte de att cheferna inte själva gör det. Fast nu när de inte längre har något virus att skylla på får de istället säga att de ska på kundbesök eller träffa nya leverantörer.

”Möte med ett par yngre intressenter med intressanta tillgångar.”

Egentligen fullt logiskt. De märkte att de gillade att hinna träffa sina familjer och kunna lägga upp sin arbetsdag mer som de behagar än de kunde när de satt på kontoret. Då är kanske de underställdas reaktioner märkligare. De hade inga problem att pendla till ”ett litet, mörkt rum” som de delar ihop med andra så länge cheferna tvingades göra detsamma. Under något år fick de testa att slippa jobbresorna och nu när de måste tillbaka är inte problemet att de måste tillbaka, utan istället att cheferna inte måste det. Så länge alla sitter i skiten går det liksom an.

Är det lite samma fenomen som att de tjocka soffpotatisarna trivs med sina liv ända tills en av dem går ner 30 kilo, blir ultralöpare och tränar för Vasaloppet? ”Vad ska det vara bra för, att flänga runt på det där viset...?”

Kanske borde den missnöjda PR-anställda i artikeln istället känna tacksamhet gentemot sina chefer som visat att allt är möjligt. Det är inget självändamål att åka buss till och från ett kontor man inte trivs på och vill man inte göra det finns alla möjligheter att slippa. Genom att starta eget och/eller själv bli en sån där chef som kan välja själv. Eller genom att spara ihop de pengar som krävs för att inte längre vara beroende av en stor och stabil månadslön.

Toa är överkurs

När jag kritiserat politikers löner och förmåner i bloggen har jag ofta fått mothugg. De flesta tycker såklart som jag för det svenska politikerföraktet tycks grundmurat, men någon försvarare smyger sig alltid in och menar att politiker jobbar mycket och därför förtjänar hög lön utan prestationskrav eller närvaroplikt, samt fria resor, gräddfil förbi vårdköerna, vidlyftig representation osv.

Men jag vill gärna höra någon försöka försvara riksdagsmannen och skatteutskottets ordförande Jörgen Hellman (s), som avslöjats med att vara skriven i en ”bostad” utan avlopp, helt uppenbart bara för att få hyran i ”övernattningsbostaden” betald och ett saftigt traktamente på det.

Det här är Jörgen. Var inte som han.

För nej, Jörgen, vi tror inte att du (som dessutom är ordförande för Vänersborgsbostäder) bor 20-30 procent av tiden i en stuga där du varken diskar eller genererar några sopor, att du lånar toan i grannens lada som du inte kan beskriva närmare än att ”det finns en toalett där inne” och där ingen någonsin sett dig. Det trodde uppenbarligen inte Jörgen heller att vi skulle göra eftersom han valde att byta folkbokföringsadress direkt efter intervjun.

För mig är hans skuld tämligen övertygande och nu har han avgått. Återstår att se om det får några andra efterverkningar. Blir han åtalad? Kommer han tvingas att betala tillbaka de 700000 kr han fått i ersättning för att ha bott i ett hus där han uppenbart inte har bott?

”Jodå, men man går in från andra sidan!”

Jag är rätt säker på att det blir nej på samtliga dessa frågor. Hade den skyldige varit du eller jag hade vi jagats till världens ände, men istället för att betala tillbaka pengarna kommer Jörgen Hellman få ännu mer bidrag för att han blivit av med sitt riksdagsuppdrag. Inte ens oppositionen kommer att kräva något eller göra sig lustiga över det inträffade ifrån talarstolen. Helt enkelt eftersom liknande historier går att hitta om deras företrädare, om de inte redan finns. Föraktet odlas och frodas – av politiker, för politiker.