Happy hour

Jag har ett elabonnemang med rörligt pris där jag betalar gällande spotpris som uppdateras timme för timme. En del strömförbrukning kan man inte göra så mycket med utan att kraftigt försämra sitt liv, men när det var som blodigast i vintras slog jag av både luftvärmepump och varmvattenberedare.

Även nu försöker jag anpassa mig och inte göra det mest elslukande aktiviteterna när priset är som högst, men jag har en positiv känsla kring det. Ibland, särskilt på helgen, kan priset dippa under en timme eller två. Då passar jag på!

När elen är billig i bara en timme kör jag gärna en tvättmaskin. Laddar jag den i förväg kan jag trycka på knappen vid helslaget, då blir den klar innan klockan slår nästa gång. Med tvätten ur vägen ser jag till att även ta köket i besittning. Långkok kräver ström, men ofta inte så mycket engagemang från min sida. Jag bakar någon gång per vecka eller var tionde dag. Börjar jag i tid och tajmar in jäsningen kan även ugnen knäppas igång och bli klar under ”happy hour”.

Den kräver mer övervakning än tvättmaskinen, men inte mer än att jag klarar av att göra något annat strömförbrukande medan jag väntar. Med två katter i huset är behovet av dammsugning mer eller mindre konstant, och på en halvtimme (med avbrott för att ladda och ladda ur ugnen) är det päls- och dammfritt. Innan strömpriset dalat har jag med fördel sopat de mest utsatta platserna, runt kaminer och kattmatskålar.

Om ugnen är färdig och spisen är under kontroll springer jag då ut i ladan och brukar något elverktyg, t ex en såg eller borrmaskin. De drar en hel del ström, men med tanke på hur korta stunder de körs är det egentligen inget större problem. Precis som med allt det andra, ingen idé att nöjesbränna el, men om det ändå ska göras skadar det inte att göra när det är som billigast.

När strömpriskurvan vänder upp igen sätter jag mig med en skiva nybakt bröd och en kopp kaffe, nybryggd under reatimmen, och vilar upp mig inför tvätthängningen och all annan oreda jag ställt till med. I väntan på nästa gång.

Ännu en lägstanivå passerad

”Vård i världsklass” sa dåvarande ansvarig minister Annika Strandhäll för några år sedan. Så säger nog bara den som aldrig tvingats utsätta sig för svensk vård och heller inte testat vård i ett annat land. Fast på ett sätt får man börja hålla med Strandhäll, nog är det något slags rekord med patienter som ligger i korridorer i väntan på vårdplats, och som i brist på larmknapp utrustas med grytlock så att de eventuellt kan påkalla personalens uppmärksamhet. Detta i ett land som tveklöst har skattetryck i världsklass.

”Slå den i huvudet så kommer vi!”

Senast kunde vi läsa att tre sjukhus hotas med vite av Inspektionen för vård och omsorg. Några människors standardlösning är att ropa på förbud för privata alternativ, men som synes är samtliga tre sjukhus samhällsägda, vilket leder mig till nästa fråga. Vad är poängen med att Ivo hotar med böter mot inrättningar finansierade av skattepengar? Ska skattebetalarna betala skattebetalarna som straff för att de bor i ett vårdmässigt U-land?

Och hur lagar de mat på ett sjukhus utan grytlock? Antagligen inte alls, den blir väl tillagad och vakuumförpackad i Baltikum och sedan körd med flygplan via ett centrallager i Azerbajdzjan. Jag önskar att jag skämtade, men skrattet fastnar i halsen när jag tänker på allt lidande Sveriges dåliga vård skapar.

Politiker brukar klaga på enkla lösningar, och jag har heller inga. Tvärtom tror jag att det kommer att ta många år att upprätta en acceptabel nivå på den svenska samhällsservicen. Om man börjar försöka alltså, istället för att skylla ifrån sig. Jag skiter fullständigt i vad såväl Lena Hallengren som Irene Svenonius har att säga. Jag vill veta vad ni gör åt eländet! Inte sen, nu!

Projekt eller problem

”Man borde... men det går inte.” Vi människor är fantastiska på att lokalisera hinder framför möjligheter, och hittar vi bara problem tar vi det som intäkt för att slippa försöka. Förhoppningsvis lyckas vi ändå fokusera på lösningar någon gång för annars får man ju nästan ingenting gjort.

Men så finns de som bara gör, som familjerna Young och Hawley som rest runt som digitala nomader trots att de har barn. Det är ju något som av många anses omöjligt. Jag fattar att det är bökigt, särskilt i det fåtal länder som förbjudit hemskolning, alltså Nordkorea, Kuba, Sverige och kanske något mer. Men det går!

En svensk twittrare som flyttat utomlands med sin familj fick nyligen frågan av en (numera före detta) kompis hur det känns att ha offrat sina barn för möjligheten att resa och förverkliga sig själv. Han hade, precis som familjerna i den länkade artikeln, inte uppfattat att han hade gjort det. Så det hade han troligtvis inte. Däremot gissar jag vilt att kompisen suttit med orealiserade flyttplaner och rättfärdigar det faktum att han aldrig kom iväg med att han tagit ansvar för sina barn. Var och en blir salig på sin tro, fegisar som pastafarianer.

Nu försöker inte jag propagera för att alla svenskar ska ge sig ut i världen, eller ens masa sig över gränsen till ett grannland. Ett vettigt projekt kan lika gärna finnas på armlängds avstånd. Ju större projekt, desto större och fler hinder. Man kan välja att sätta tänderna i det, eller också speca upp alla rimliga och orimliga skäl till att låta bli. Oavsett vilket man väljer rinner sanden genom timglaset. Eller som Karin Boye uttryckte det:

”Nog finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen som är mödan värd.”

Fast hon tog livet av sig och det var ju inte så himla konstruktivt.

Garasjesalg

Privata loppmarknader är inte lika vanliga i Norge som i Sverige, men fenomenet finns. Jag har faktiskt tänkt testa det själv. Eftersom jag fick en massa grejer med huset jag köpte har jag för mycket prylar. Allt från möbler till prydnadssaker. Lite grann har jag sålt på annons, men kunde man samla en massa folk här hemma kanske man skulle kunna bli av med ett hundratal grejer på en dag istället för en eller ett par i veckan. I Sverige sålde jag på Täby Loppmarknad en gång, och det var hyfsat lönsamt.

Nu har inte tiden räckt till, så jag tänker väl att min loppis får bli nästa vår istället, men i helgen var jag på en gårds-/garageförsäljning för att försöka fynda och samtidigt kolla hur det funkar. Det var en gård som ska säljas och där det skulle finnas bildelar, möbler och lite av varje.

Detta var ännu mer ute i skogen än mitt hem, så jag tänkte att det kanske inte skulle komma så många. Det är ju mitt i semestern också, men trots att det skulle börja kl 9 och jag var där en halvtimme innan var det fullt med bilar. En del som jag, privatpersoner som inte verkade ha någon klar bild över vad de ville ha. Men också företag som kom med skåpbilar. Jag fick en känsla av att många av dem hade träffats i liknande sammanhang många gånger tidigare och nickade så där igenkännande som bara två kollegor/konkurrenter kan.

Det kallar jag dignande hyllor!

Jag kan gott tänka mig att det går att göra riktigt bra affärer. Här hade vi en familj som antagligen samlat på saker i fem generationer, och jag tror inte att de nuvarande ägarna visste vad allt var värt. Det verkade vara far och son som sålde, den ena uppe på logen och den andra utomhus och på bottenplanet. Och det är klart, om din farfar införskaffat en navkapsel för femtio år sedan till en bil du inte ens sett på bild, hur tusan ska du veta vad den är värd? De hade dessutom fullt upp, två försäljare och flera hundra besökare bara under den timmen jag var där.

Självklart fanns en traktor.

Själv fick jag med mig ett kastspö därifrån. En kompis sa att jag inte borde betala mer än 200 kr och jag fick det i stort sett utan prut för 50. Inte skratta-hela-vägen-hem-kul, men trevligt.

Frågor från han som betalar kalaset

Idag tänkte jag snacka om en insändare som är ganska exakt ett år gammal, men den är tyvärr inte mindre aktuell idag. Det är snickaren Tord som ställer två frågor till finansministern. Det enda som hänt sedan dess är att ISK blivit mindre förmånligt och finansministern som adresseras har blivit statsminister.

Nu är väl inte snickare nödvändigtvis det låglönejobb Tord försöker få det att låta som, men jag tror att han är ärlig när han beskriver sin verklighet. Han jobbar heltid och har antagligen gjort i drygt 30 år, lever ett ordinärt liv utan utsvävningar och har på så vis kunnat spara en del av lönen.

Överflödet har han satt i ett investeringssparkonto där de kunnat växa till ökad trygghet eller lite guldkant på ålderns höst, men han känner att Magdalena Andersson och hennes kollegor med näbbar och klor försöker straffa honom.

Och det är inte svårt att förstå. När regeringen och dess samarbetspartier talar om ISK handlar det nästan alltid om kapitalister och multimiljonärer, men faktum är att de flesta inte har flera miljoner sparade. De har bara precis så mycket att de skulle kunna klara att bli av med jobbet, vara hemma med en sjuk anhörig eller tackla en fuktskada på huset eller en rejäl svängning i konjunkturen.

Vi som jobbat och tagit hand om oss själva ända upp i medelåldern vill gärna fortsätta att klara oss själva även i svårare tider, och det borde politikerna också vilja att vi gör. Åtminstone kan vi vara rätt säkra på att de kräver det den dag skiten träffar fläkten. Därför är Tords frågor berättigade:

"Varför ska jag betala skatt på en gång redan beskattade pengar?”

Först beskattas vi när pengarna tjänas. Sedan beskattas vi om vi behåller dem, och när vi till slut köper frihet (eller vård som vi redan betalat för via skatten) får vi betala skatt en tredje gång. Köper vi el eller drivmedel får vi dessutom betala skatt på skatten.

”Och, varför räcker inte världens högsta skatter?”

Det är en retorisk fråga som alla vi som följer med vet svaret på – för att pengarna inte läggs oavkortat på kärnverksamheterna utan på politikerlöner, rent trams och saker vi – alltså politikernas arbetsgivare/chefer – inte bett om att få betala.

På spåret-vinnare ur spår

Flera personer i kommentarsfältet har föreslagit mig att skriva om journalisten Elisabet Höglund efter ett medialt utspel där både Aftonbladet och Expressen berättar att Höglund ”tvingas sälja” sina boenden. Det handlar om en lägenhet i Spanien och ett hus i Tungelsta utanför Stockholm.

Bakgrunden är ett blogginlägg som i grunden inte är så negativt. Tvärtom pratar hon om ett ”gigantiskt äventyr” och ”ett mål för vår strävan, en förnyelse av vår tillvaro”, därför ska hon sälja. Men så lyser bitterheten igenom:

”Men på samma sätt som när det gäller den spanska lägenheten så spelar ekonomin en avgörande roll även för beslutet att sälja fastigheten i Tungelsta. För två fattiga pensionärer som Bosse och mig går det inte att leva som förut. Det går inte att fortsätta att betala elräkningar på 12 000 kronor var tredje månad, att betala för sophämtning, att varje månad betala allt högre låneräntor, försäkringar och alla andra kostnader som en villaägare dras med.”

Och givetvis är det detta som får fokus i kvällstidningarna, som bägge berättar att de inte pratat med Elisabet Höglund utan (precis som jag) spekulerar fritt utifrån blogginlägget. Hon har funnits med som tv-journalist under nästan hela mitt liv och även om jag uppfattar henne som ganska självupptagen och uppmärksamhetssökande har jag inte sett henne som fullblodsidiot. På senare år, som pensionerad, har hon tvärtom känts ganska vettig.

Så vad handlar detta om? Hon borde fatta att folk skulle reagera på att hon kallar sig fattigpensionär i stycket ovanför bilden av sin gigantiska kristallkrona i en text där hon berättar att hon äger två stora hus i Sverige och en lägenhet i Spanien. Var det bara för att få media? Fler jobb?

Hon låter lite som Anita Lindblom som de sista trettio åren av sitt liv då och då gick ut i pressen för att berätta hur synd det var om henne som pga svenska skattmasar knappt kunde ha kvar slottet i Monaco parallellt med palatset på Franska Rivieran. Även om skvallermedia såklart sväljer dylika lockbeten med hull och hår hoppas jag att Elisabet Höglund inte väljer det spåret. Det blir inget vackert eftermäle av det.

Min Skrotnisse-image lever

Jag blev hembjuden till ett par nya grannar. Nya för mig alltså, de har bott här i över 40 år. Vi har snackat om detta en tid, men det har inte blivit av förrän nu. I vanlig ordning bjöds det på kaffe, och då är det aldrig en slät kopp eller torra kex från långt in i skafferiet. Nej, det är kakor, bullar, smörgåsar, frukt och glass.

Jag tog tacksamt emot och behövde ingen lunch den dagen, men blir ändå stressad över situationen. Jag är säker på att de bara tycker att det är roligt att bjuda, men framåt tretåren funderade jag över om jag borde anlita en cateringfirma när jag ska bjuda tillbaka.

Vi hann beta av de vanliga ämnena – strömpriser, lokala företag att anlita och ”hur galet är det egentligen i Sverige?”. Och så berättade de att de håller på att städa och rensa, inte minst i garaget. Är det möjligen så att jag behöver lampor, dörrar och lite gamla verktyg? Antagligen har väl ryktet om den skrotsamlande svensken spridit sig för de såg inte allt för förvånade ut när jag svarade att jo då, det är inte alls omöjligt.

Det finns fortfarande några ofyllda ytor i min fyrahundra kvadratmeter stora lada, men nu är det byggmaterial, möbler och grejer nästan överallt. Här är några av fynden den här gången.

I ett litet timmerbeklätt rum i ladan är det ett trasigt fönster och eftersom rummet skulle kunna värmas upp vore ett två- eller treglasfönster av denna typ bra där. Den röda dörren kommer att passa perfekt vid övergången från garaget jag ska bygga inuti ladan och den övriga ladan. Samma där, jag vill kunna värma upp garaget, så då bör dörren vara isolerad, vilket denna är. Det grönbetsade skåpet med spröjsade dörrar har jag ännu ingen idé om, men fint är det.

Grannarna fick några kilo drönaryngel av mig till sina höns. Jag gissar att 99 procent av läsarna inte begrep den meningen, men det är svårt att förklara och inte så viktigt. Det är hur som helst en restprodukt av biodlingen som hade hamnat i soporna om jag inte känt någon hönsägare. Värdet motsvarar, snällt räknat, en kopp kaffe.

Så nu är jag på minus hos ännu en granne, nummer fyra i ordningen. Jag får ge dem en burk honung i höst, men vid det laget har jag säkert fått ännu mer saker, hjälp och tips. Det är inte lätt att komma upp på en acceptabel bytesbalansnivå med grannarna för mig som inget kan, vet eller har.